I dag lyssnade jag till den bästa föreläsning som Mittuniversitetets journalistikprogram har bjudit mig på genom åren.
Det handlade om arbetet med EU i Västernorrland under morgonen – och jag passade således på att i mjugg läsa klart intervjuboken om Torgny Lindgren; där han i ett parti pratade om hur det var så mycket mer intressant att läsa om ondskan än om godheten.
Och mycket riktigt: på eftermiddagen kom Tord Svensson, före detta knarkare och grovt kriminell, och berättade om sin bakgrund, om sitt liv som aktiv och om vändpunkten för 11 år, 2 månader och 16 dagar sedan.
Jag tyckte att det var oerhört starkt. Nog för att jag är den mittback i västvärlden som har allra lättast till tårar – mina ögon har tårats av flera olika The Office-avsnitt – men det säger ändå någonting om ett tal att det uppstod fukt i min ögongipa när Tord, på en vanlig tisdagseftermiddag i en steril universitetssal, med skuren stämma pratade om sin tillika missbrukande son genom tydligt tillbakahållna tårar.
Tack, Tord.