1. Zlatan Ibrahimovic (NY)

Playoff-lottningen i måndags påverkade mig på två sätt. Dels förstås den monumentala besvikelsen när Alex Frei lyckades fösa den skållheta, FIFA-riggade Sverige-bollen över i mittenskålen (jag kände igen Freis lyftmetodik från mina barndoms dagar när mor, medelst för tunn grytlapp, skulle föra en ugnsäker form med kasslerlåda till bords).
Men dels också fascination – över Zlatan Ibrahimovic respons på lottningen.
Inte så mycket svaret (”Portugal är favoriter, men det blir två fantastiska matcher”) som eftertexterna till svaret:
”, säger Zlatan Ibrahimovic till sin app.”
Jag har nu ett nytt mål med fotbollskarriären. Det gamla – om att en dag kulen novembermorgon få provspela med Sandnes Ulf – får skjutas åt sidan: mitt nya mål är att en vacker dag få kommunicera med media, i rollen som fotbollsspelare – via min egen app.
Jag vet inte om pirkt.se har webbteknikerna som klarar det, men det vore väldigt fint ifall man kunde slänga ihop en enklare app tills på söndag.
För jag kan, nu när vi redan är degraderade, inte tänka mig något bättre slut på säsongen än att vinna mot Vasalund, knoppa dit ett par mål framåt, vara klart bäst på plan – och sedan rusa ner i katakomberna direkt efter slutsignalen.
Och därefter göra sig totalt oanträffbar.
Sätta sig i ett skyddsrum, stänga av mobilen och sedan, när ST:s utsände på kvällskvisten tappat allt hopp om att få en kommentar från matchhjälten – skicka ut en liten, liten obetydlig skåpmatskommentar i Erik Löfgren-appen.
Och dagen därpå kan morfar, farmor och farfar, mor och far, med stolta, tårdrypta ögon läsa i tidningen vad alla drömmer om att en dag få läsa om sin släkting i tidningen:
”Det gick bra idag”, säger Erik Löfgren via sin egen app.
(Sedan gjorde Zlatan också fyra mål i samma Champions League-plats, men det är en världslig sak i sammanhanget)
 

2. Backa Elias Bondpä (NY)

Jag och min radarpartner Erik Häggström funderade mycket kring SVT-journalisten Backa Elias Bondpäs fenomen till namn under vår vistelse i Stockholm.
Och veckan igenom har vi, medelst egensnickrad generator, gjort om reella namn enligt Backa Elias Bondpä-formulan.
”Stureplan har en sådan stämpel på sig. De borde försöka nylansera sig för männen av folket. De borde döpa området till Backa Sture Pä”, sa jag.
”Mats Nyström har kört fast i sin karriär. Han borde döpa om sig till Backa Mats Nypä”, sa Backa Erik Häggpä utanför SVT-sporten.
Och jag funderar på att ta det steget längre och kanske utveckla en app:
”Backa Pä-ify Yourself”. Nog för att det inte är så svårt att applicera formeln på sitt eget eller ens väns namn – det klarar man måhända utan app – men jag tänker att det allmänna intresset är större än så.
Jag räknar med att folk vill anordna ”Backa -pä”-temafester där stora bjudningsgrupper kan förses med app-framtagna namnskyltar.
Det här kan bli stort.
 

3. Roy Andersson (NY)

Först såg jag honom svänga in på en indisk restaurang i Stockholmskvällen.
(Jag har inte haft ett bättre foto-med-en-kändis-tillfälle sedan jag stötte på Joe Labero i en galleria i Thailand härom året, men båda såg så… upptagna ut*)
*= Med vitt skilda saker, förstås: gycklande respektive genialitetet.
Sedan fick jag, via Rickard Westman (som jag också träffade på i Stockholm! Å, så liten pirkt.se-världen är, ändå), veta att Roy arbetar på en ny film som ska vevas ut under 2014.
”En fågel satt på en gren och funderade på tillvaron”, ska den heta och eftersom jag håller hans senaste ”Du Levande” som en av mina absoluta favoritfilmer så är förväntningarna – redan nu! – uppskruvade till max.
 

4. Samuel Mensah (NY)

Visst; Djurgårdens utlasade Petter Gustafsson vore en habil försvarsförstärkning.
Men när Östersunds FK:s ghananske ytterback Samuel Mensah sitter på ett utgående kontrakt och öppnar för en flytt – ja, då hoppas jag att Urban Hagblom är där med sina allra klåfingrigaste nävar och strösslar med de sista Norrporten-slantarna.
Jag har sett ett antal ÖFK-matcher i år och Samuel Mensah har den där kontinentala fysiken som kan ta honom väldigt långt.
Som ytterback, eller i ÖFK:s luddiga extramittbacksroll (varifrån han akrobatiskt kastade sig in i alla möjliga och omöjliga situationer i bortamatchen mot GAIS i våras); han känns, likt Petter Gustafsson, väldigt allround.
Bara så mycket, mycket sexigare.
 

5. Torgny Lindgren (ÅT)

”Du är nog den ende Division I-spelaren som läser ’Torgny om Lindgren’ i alla fall”, sa min lagkamrat Daniel ”Knosen” Andersson under förra helgens bortaresa, när han för en stund släppt blicken från busstevens långfilm ”Snitch” med Dwayne ”The Rock” Johnsson i huvudrollen.
Och det kanske jag är. Det kanske är därför vi åker ut.
En lagkapten i ett Division I-lag ska väl ta med ”Parlamentet, säsong ett och två, så att man får flabba lite” och lite ”tung Hong-Kong-action” som sina två filmer till en öde ö; allt för att kunna slänga sig huvudstupa i en gröt av hästsparkande fötter för att nicka undan ett inspel när helgen kommer.
Men jag tycker, på riktigt, att jag får ut mer av att läsa Torgny Lindgrens memoarer än Zlatans (som jag ännu inte läst annat än utdrag ur). Torgny Lindgrens funderingar i intervjuboken får mig i större utsträckning att vilja bli en klokare människa än vad Zlatan-boken får mig att vilja bli en bättre fotbollsspelare.
Läs alla Torgny Lindgrens böcker. Gör det nu.
 

1. Melissa Horn (NY)

Det finns nog ingenting i musik-Sverige som gör mig så arg som att Melissa Horn ofta klumpas samman med, säg, en Annika Norlin.
Folk, alltså vanligtvis kunnigt recensentfolk, buntar ihop Säkert!:s ”ljudet av sms som inte kommer”-texter med Melissa Horns ”jag går i vinterskor på hösten”-trams.
Det här inte bara dåligt; det är framför allt väldigt tråkigt, Sverige. Det görs så mycket bra ny, spännande, rolig!, musik i Sverige.
Ni borde inte ödsla er tid på att lyssna på Melissa Horn.
 

2. Stiftelsen (ÅT)

Stiftelsen har släppt en ny singel som heter ”Utanför din dörr”.
Jag ska erkänna att jag inte bemödat mig att lyssna på låten.
Men efter att ha hört låten ”Måste Hela Jävla Natten Gå (Innan Jag Får Doppa Veken I Din Eld)” så antar jag att denna nya singel behandlar problematiken som uppstår när en dam lämnar en hemmafest väldigt tidigt och man, arton-nitton starköl in, beslutar att åka efter henne hem i sin neonförsedda Volvo för att sedan stå och banka på hennes ytterdörr och skrika (just det!) ”måste hela jävla natten gå innan jag får doppa veken i din eld?!” till ungmön som ligger inne med låst sovdörr och skakar av rädsla.
Jag har som sagt inte lyssnat på låten. Men jag får väl helt sonika anta det.
Och snart kommer ett helt album.
 

3. Erik Häggström (NY)

Visst: vi hade väldigt trevligt i Stockholm.
Men.
MEN!
Erik Häggström är, märkte jag, en människa som kan säga ”hur kan du döma ut en podcast efter bara några minuter?”, en människa som säger ”du måste ju ge det några avsnitt”. 
Erik Häggström lyssnar på allt. Han slukar nästan alla podcasts, han lyssnar på alla som vill sitta och svamla i en webb-tv-studio. Inte en kotte kan tycka någonting om någonting digitalt som inte intresserar Erik Häggström. Marja, 52, berättar om sin ledvärk framför inspelningsverktyg – PANG!: Erik Häggström tar del av det.
Erik Häggström är, om jag får formulerar mig så, en del av ett samhälleligt problem – något jag försökte förklara för honom gång på gång under vår Stockholmsvistelse.
Det är inte enkom vår moderna teknologi som öppnar upp för att det nu finns fler podcasts (inte sällan med suffixet ”-surr”) än människor i det här landet. Nej: någonting har hänt med människors inre föreställning om vad som kan tänkas vara intressant för andra att ta del av.
Hade vi haft de teknologiska förutsättningar som vi har i dag för fyrtio år sedan så hade dagens snitt-podcast-vevare – de ordinära gynnare som nu på veckobasis sitter och ”pratar planlöst i fyrtio minuter” för att man anser sig ”vara sköna” – uppdaterat sin podcast en till två gånger per år: och då korta tvåminutersprogram om att man fått barn eller brutit benet.
Men så länge det finns människor som slukar det, som Erik Häggström, så kommer denna devalvering av termen ”allmänintresse” att fortsätta.
Jag?
När jag hörde om Erik Häggströms frisläppta lyssna-till-allt-och-alla-alltid-policy så står jag bokförd för att ha sagt följande:
”Så här kan det inte hålla på. Det här måste jag gå hem och skriva om och informera världen.”
Jag är en del i alla världens problem alltid.
 

4. Armand Krajnc (NY)

Han förlorade sin sista match i karriären mot tysken Sven Ottke.
Och det är väl förståeligt att man vill ha revansch då. Det finns, som ni hör, svagare människor än tjurnacken Sven Ottke (SVEN! OTTKE!) i boxningsvärlden.
Men. Armand Krajnc mötte Sven Ottke år 2004.
2004! Nicky Butt var med i Englands EM-trupp! Anders Andersson och Magnus Kihlstedt i den svenska! Junilistan var Sveriges tredje största parti! Och Armand Krajnc var 31 år gammal!
Nu är Armand… 40! Fyrtio år gammal och siktar på comeback. I en boxningsring.
Jag såg Otto Wallins möta den gravt överviktige esten Valerij Semiskur härom månaden och fick en inblick i hur trasslig sporten boxning kan vara. Det var inte lika mycket en match som en orättvis misshandel där en topptränad ung stridshingst (!) bankade sönder en stackars medelålders lastbilschaufför.
Och härom veckan var Lennox Lewis – ja, precis den gamle stöten! – och vevade om att han ville möta någon av världsmästar- och monsterbröderna Klitschko.
Den gode Lennox är 48 år gammal och har – enligt bedömare – ”mage”. Det är aldrig bra att ha mage (och aldrig bra att vara 48 år gammal, tänkte jag skriva); speciellt inte om man ska gå upp och möta Ivan Drago-stöpta fysikmonster.
Fråga Valerij Semiskur.

Lennox vill dessutom ha en facil 600-miljoner-kronors-slant för besväret.
Det råder en självinsikt i boxningsvärlden som man inte finner någon annanstans i sportbranschen. Det är som om Henke Larsson skulle känna att han skulle kunna bidra i ett play-off-spel mot Portugal och snöra på sig skorn… nej, förlåt, vänta: det skulle väl faktiskt kunna hända.
(Jag ger aldrig, av princip, någon högre odds än 10 gånger pengarna på att Henke startar nästa landskamp. I något skede av livet.)
Men någonting är gravt skevt i boxningsvärlden, har väl alltid varit, antar jag – och Armand, 40, är nu ytterligare ett led i skevheten.
 

5. Tomas Ledin (NY)

Tomas Ledin har slutligen varvat det svenska refrängspråket.
Han har, tillsammans med Per Gessle, sugit märgen ur de svenska rimlexikonen i jakt på kommersiella framgångar – och nu är den gode Tomas tvungen att lämna det svenska språket i jakt på nästa ölreklamskompatibla hitlåt.
”Engelska? Mäh. För svårt för att gå hem i stugorna”, tänker Tomas.
”Rövarspråk? Njäe, jag vill väl ändå bibehålla sin artistiska värdighet.”
”Men ett trallvänligt rövarspråk som jag kan säga har sitt ursprung i mina luddiga hemtrakter? Det kör vi på!”
Resultatet?
Jag har spolat fram åt er – ni behöver bara lyssna till när Tomas vevar igång sin rövarspråksrefräng:
”HÄMMA HAMMAM ÖNNE BÖNNINGAA!!!”
Det värsta med det här rövarspråksövertrampet är dock inte att Tomas valt att göra det – han lever trots allt i ett skivlandskap där Stiftelsen säljer platina; han har rätt att testa alla vägar – utan att det garanterat kommer att sälja som smör.