Min nye radarpartner Erik Häggström är från Norrbotten.
Han är till och med av samiskt påbrå.
En gång, när hans familj inte kunde närvara vid den årliga öronmärkningen av ortens renstam, så knyckte en annan familj majoriteten av familjens renar.
”Vårt renmärke rasade i värde”, berättar han.
Vidare har han berättat om en högstadielektion där en klasskamrat bjöd på en spektakulär sorti i bästa norrbottniska schablonbildstappning – genom att ”doppa kuken i lärarens kaffekopp och köra hem på sin skoter”.
Jag visste nätt och jämnt att jag var försedd med en penis under högstadietiden, än mindre visste jag om att denna lem gick att doppa – exempelvis i kaffekoppar.
(Jag ska i framtiden alltid dricka mitt lärarkaffe framför eleverna medelst smal – o, så ogenomträngligt smal – termos.)
Under veckan ska vi författa personliga brev som ska skickas ut till redaktioner där vi vill spendera vårsäsongen.
Och det är alltså detta jag ska konkurrera med: personliga brev från ”mångfaldskulturella” personer till bredden fyllda med snyfthistorier från sametinget och anekdoter om lembelupna kaffekoppar.
Jag måste helt klart krydda min taffligt fotbollsdominerande bakgrundshistoria – i det här sällskapet står sig ”en bänkplats borta mot Ljungskile på Starke Arvid” slätt.
Frågan är med vad.