1. Tilde Jansson (ÅT)

Kom hem oskadd från sin tågluff – till synes orörd av alla dessa läderprydda belgare som frekventerar ”Europa” – och bara det borgar ju för en förstaplats på denna lista.
Men dessutom gick hon, efter en inte alltför utdragen övertalningskampanj, med på att offentliggöra vårt förhållande i vad som är lika mycket en kärleksförklaring som ett ohämmat like-fiskande.

(Jag tänkte skriva ”Like now, or forever hold your peace”, men jag hittade inte vart man gjorde det)
 

2. Jonatan Johansson (ÅT)

Hans enmanna-lag höll nollan hemma mot Västerås SK:s elva spelare i söndags och han fick dessutom sitt smeknamn omskrivet till Jonatan ”Monsterräddningarnas Mästare Mot Resten” Johansson.
Det är ett bra namn att ha.
Dessutom växer sig ryktena allt starkare om att han ska ansluta till IFK Mariehamn innan det åländska transferfönstret bommar igen.
Och i nästa vecka vågar jag nästan utlova ett bildreportage om Selångers haussade målvakts vardag.
 

3. Rúnar Már Sigúrjonsson (NY)

Gjorde inte bara ett piggt, frenetiskt tiominuters-inhopp som höll på att generera tre poäng mot Ängelholm – han twittrar också:

Och han gör det, om vi ska lita på Google Translates isländska avdelning, väldigt luddigt, närmast som en poetnatur:

En absurd värld var. 
Det kan vara det mest poetiska en GIF-spelare framkallat sedan Tom Kåre Staurvik smekte iväg sitt sista uppspel.
 

4. Rolf Nilsson (ÅT)

Jahapp. Då har vi – efter ett antal storförluster – fått något sorts hum om hur pass det är ställt med den gråmelerade budgetmassa som är Timrå IK:s trupp anno 2013.
Det verkar inte så bra ställt. Det här är ett lag som kommer att få slita och kämpa hårt för sina segrar, ett lag vars spelare kanske inte har råd att stå med näbben under Svenssons öltapp varje helg.
Det här kommer att behöva vara ett lag av folket, ett grundad samling av hockeyns fotfolk som arbetar för varandra.
Det känns då väldigt tryggt att ha en Rolf Nilsson i båset.
 

5. Antikrundan (NY)

På torsdag kommer de till Sundsvall för inspelning.
Och mina finansiella bekymmer, mina ekonomiska hämningar, blotta tanken på att det ens finns pollettmässiga restriktioner här i världen!, kommer aldrig att besvära mig mer.
Detta då jag äntligen får en chans att få min tavla föreställande en eka och dess tillhörande guldram, som jag köpte på auktion i Käckelbäcksmon sommaren 2010, värderad av TV-expertis.

Det kommer att bli annorlunda, ett annat liv, men det kommer nog också att bli fint.

1. Willys (NY)

Min odiskutabla fattigdom till trots så hade jag aldrig suttit min fot inne på Willys i Skönsberg, fram tills i tisdags när jag och Tilde (som tycker att komplimangen ”du är så söt när du är fattig” är den finaste hon fått av mig) gjorde en välorganiserad räd mot inte mindre än fyra av länets matvarubutike – utrustade med flyktbil och inte mindre än fyra extrapris-blad.
Jag tyckte på fullaste allvar att det var en direkt hemsk upplevelse.

Det var som att flanera butikshyllorna i forna Sovjet, där folk – medelst näbbar, klor och ransonkuponger, får vi anta – gjort taberas på alla vettiga extrapriser.
Allt som fanns kvar var en grå betongbunker, uppbyggd som ett överskottsbolag, med en verkligt unken doft.
Nog för att man är utan inkomst och relativt rankt byggd ekonomiskt; men om man inte bor i den absoluta närheten så borde man i alla möjligaste mån försöka bojkotta Willys. Att köpa basvaror för de fåtaliga och ack så surt förvärvade slantarna behöver inte vara roligt och upplyftande – men det behöver inte, i dagens civiliserade Sverige, vara ett direkt hån.
 

2. Svenska Fotbollsförbundet (NY)

Vi mötte Nyköping borta på söndagen och bärgade hem en något turlig poäng.
Kanske på grund av att hemmalaget hade tankarna lite på cupmatchen mot allsvenska BK Häcken på den efterföljande onsdagen – bara tre dagar senare.
Nyköping höll också bra jämna steg med Häcken – man torskade bara med 1–0  i vad som torde ha varit en ordentlig holmgång.
Därpå, på fredagen – två dagar senare! – hade Svenska Fotbollsförbundet, som styr över både serien och cupen, planerat in en bortamatch i Division I Norra för Nyköping igen: en match man förlorade mot Eskilstuna City med 2–1 efter ett avgörande sista kvarten.
Jag säger inte att Eskilstuna City inte hade vunnit ändå – men det var ju förstås inte till bottenlagets nackdel att få möta serietrean två dagar efter deras cupmatch.
Söndag, onsdag – fredag! Med bara viktiga tävlingsmatcher. Säg i vilken fotbollsserie för vuxna, på vilken nivå som helst!, man någonsin har dylika matchveckor.
 

3. Johan Ranner (NY)

Han är, tydligen, en engelsk stand up-komiker, Johan Ranner, och jag läste om honom för första gången i Sundsvalls Tidning härom dagen, när han skulle gästa Railway Saloon:

Johan Ranner är, så vitt jag kan förstå av denna text, hela världens jobbigaste människa.
Stand up på den här nivån är förpassad till luddiga westernsalonger av en anledning; för att det inte ska drabba vanliga civila, för att det enkelt ska gå att hålla sig undan. Tänk er då att man löpt i någon halvmil – man börjar känna av en molande värk i sidan, ett skavsår äter upp ena foten och du har flera mil kvar – och då, helt plötsligt!, från ingenstans, hoppar en engelsman fram med ett högtalarsystem och kastar… begränsad stand up – på dalmål! – i ens svettiga näbb och du har inte ens ork att fäkta bort honom.
 

4. Jazzklubben (NY)

Ändra aldrig ett vinnande koncept.
Att Jazzklubben, vars måndagar snittat betyget 4,8 i lokaltidningarnas recensioner under flera års framgångssaga, väljer att ändra ens det minsta i sitt upplägg är ingenting annat än en skandal.
Är det månne Anna Frisk som, glad i hågen efter att en utvecklande och spännande konkursförvaltning, klivit in och doppat sina fingrar i ännu en av Sundsvalls allra viktigaste nöjesarrangemang?
Jag vill hur som helst, vem som än ansvarar, ta tillfället i akt att öppet vädja till beslutsfattarna:
Ändra ingenting någonsin. 
 

5. Arsène Wenger (NY)

Jag har inget favoritlag i Premier League – hade jag fått börja om mitt liv så hade jag väl 1) skaffat mig ett favoritlag i England och 2) börjat hälla Regaine i frukostflingorna från åtta års ålder – men jag tycker att det är hemskt tråkigt att se det totala sönderfallet av Arsenal FC.
Inte ens med en transfermiljard till sitt förfogande kan Arséne Wenger lämna ett transferfönster som någonting annat än en fullkomligt löjeväckande, frånsprungen förlorare.
De senaste åren har han alltså tappat Cesc Fabregas, Alex Song och Robin van Persie och denna sommar, när allt skulle åtgärdas och spelartappen ersättas med hjälp av en monstruös transferbudget – då har han hittat Yaya Sanogo på Football Manager och hämtat hem Mathieu Flamini från dödsriket.
Och inte direkt strösslat slantar i buden på de spelare han verkligen vill ha, utan bjudit långt under marknadsvärdet; som vore han en skambudshaj och hälare på Blocket.
Och visst: han har fyra dagar på sig, men med tanke på förutsättningarna är det är för sent för att komma ut ur detta transferfönster som en vinnare.