Jag bjöd, som brukligt, in mig själv när min vän Sven berättade att han skulle åka på Laxfestivalen i Sollefteå för andra året i rad.
Jag missade ju årets Hultsfredsfestival och vad kompenserar en sådan miss av Arctic Monkeys, Frightened Rabbit och Phoenix som att äta laxklämmor till tonerna av Nanne Grönvall i Sollefteå?
Dessutom visste jag att min vän Sven hade revansch att fodra efter att han ifjol nekats inträde till stadens enda krog i vad som får betecknas som en fylldomsfadäs. Jag ville således väldigt gärna vara med på detta revanschens ångermanländska korståg.
Festivaldouchig korsfarare.
Vi bodde hemma hos föräldrarna till Svens – och min? Jag vill tro att han även är min – kompis ”Dompa”, en märklig individ som lystrar till det närmast adliga efternamnet Domeij men som bestämt propagerar för att få kallas ”Dompa”.
Familjen hade dukat – lite å min ära, som jag uppfattade det, med närmast tårfylldt rörda ögon– till fredagskassler (ett synnerligen smäckert recept som jag måste lägga rabarber på) vid middagsbordet och sedan hade ”Dompa” ordnat så att vi var bjudna på, inte en, utan två förfester.
Jag och Sven blev förstås alldeles till oss av entusiasm; detta då närmast samtliga av våra ”förfester” (befogade citationstecken) de senaste åren har förflutit i form av att vi två sitter ensamma i en mindre lägenhet eller ett studentrum och dricker öl till valda avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia.
Och det blev också en mycket fin kväll.

Jag vet inte vad de officiella kriterierna för en femplus-spelning är; men en recension bör ta i beaktning är ifall spelningen  i fråga får en människa som vanligtvis har en ganska nördigt elitistisk hållning till musik att hela nästföljande vecka gå omkring och nynna på ”du får göra som du vill, men aldrig förråda den som lever inpå din själ”. 
Det fick Patrik Isakssons spelning.
Fem plus.