1. Pelle Olsson (ÅT)

Han har ju alltid varit något av en vardagsmagiker, Pelle Olsson, som år efter år hållit Gefle IF:s gråmelerade Matadormix till trupp kvar i Allsvenskan. Så fort det med desperation har behövts poäng så – poff!, har Pelle snabbt fixat fram ett par segrar och magiskt svävat upp i tabellen.
Men att han skulle hitta en 4–0-seger mot cypriotiska Anathorsis, som spelade Champions League-gruppspel senast 2008/2009 (ett gruppspel den samlade svenska fotbollsrörelsen inte nått på den här sidan San Siro-Sven), i rockärmen; det är någonting helt annat. Det är, till skillnad från det vanliga, habila trollkarlsslitet i Allsvenskan ett trick av absoluta världsklass – som att iförd ögonbindel såga itu en redan skäggig dam med en publiklånad Black&Decker.
Gästrikland måste adla Pelle Olsson.
 

2. Selångerklacken (NY)

Jag har tänkt ge de tappra, rödblåa, högtskrikande själarna på IP:s läktare förstaplatsen på den här listan flera gånger – men varje fredag har jag suttit här och glömt.
Det känns ganska tomt och ödsligt att kliva ut till match mot en hundra-nånting-hövdad IP-läktare, men så – alltid bara några sekunder innan avsparken ska sparkas av – hör man ett avgrundsvrål från bakom läktaren; och då träder den oftast fem-sex man starka klacken fram.
Och fyller på något sätt den annars så tomt gapande läktaren.
Man är direkta föredömen när man kommer till skrivandet av ramsor – en bra ramsa behöver tydligen absolut inte beröra någonting som händer på planen, det kan vara en allmän förmaning om att ”låta bilen stå” – och i så många hemmamatcher har matchens lirare funnits på Norra sitt.
 

3. Torgny Lindgren (3)

I ”Legender” skriver Torgny Lindgren en novell om den modige, stolte liberon som till slut – i ett feghetens nyck – slår en bakåtpassning mot målvakten; en passning som dessutom blir för lös och som leder till ett baklängesmål.
Liberon blir – till skillnad från sina gelikar som fritt fick strosa hem från Jämtland i oktober 2010 – steglad till döds på torget.
Men Gud uppenbarar sig och återupplivar och återställer den stackars liberon.

”dels för bakåtpassningens skull”.
 

4. Ludvig Sundström (NY)

Stod för en stabil insats på Hudiksvalls FF:s innermittfält i cupsegern mot Selånger – och bjöd sedan in för övernattning i sin paradvåning i centrala Hudiksvall.
Och när vi letade oss ut på stan under tisdagskvällen så visade det sig snabbt att Ludvig, som var en av Medelpads allra populäraste människor under slutet av 00–talet, bibehållit sin omistliga sociala stjärnstatus även i Hudiksvall.
Han fick inte gå mer än några få meter åt gången innan någon stannade honom och hade honom något att säga.
För en människa som senast stannades under senhösten –07, då jag fick ett ”förlåt, jag trodde du var nån annan” i plytet, så var det väldigt imponerande.
 

5. Emilia Ödling (NY)

TV4:s nya hallåa är från Sundsvall och allt som får en hel släkt vid ett middagsbord att taktfast ropa ”Sundsvall! Sundsvall! Sundsvall!” när en lokal nuna läser meningar från en prompter på teve är av direkt godo för regionen och lokalpatriotismen.
 

 

1. Norrporten Arena (NY)

Som om det inte vore nog med att Gatufesten packat ihop för gott – nu får man dessutom reda på att Sundsvall berövas publikfesten vi känner som Qarabağ Ağdam FK hemma.
Norrporten Arena håller inte standarden för den tredje omgången i Europa League-kvalet och Gefle IF får istället åka ner till Stockholm. Och Sundsvall har sett ett europeiskt cupäventyr för sista gången på… ett tag.
 

2. Lars Ohly (NY)

Försök inte; som att inte ni också har googlat ”Lars Ohly flashback bild” i dagarna.
Det är så mycket som är klandervärt i denna, tveksamt ofrivilliga?, snoppgate.
Självfallet både Liverpool-tatueringen och det blygt framkikande penishuvudet – men också att Lars Ohly, som verkar ha befunnit sig vid ett vattenbryn vid fototillfället, i efterspelet inte tog tillfället i akt att åberopa ”shrinkage” inför ett samlat pressuppbåd. Dels för sin egen lekamenskopplade stolthets skull, men framför allt för att raise awareness.
 

3. Pia Sundhage (ÅT)

Jag tycker att hon fått lite väl mycket beröm under detta mästerskap, Pia Sundhage. Fotboll är inte att vara en härlig, inspirerande människa: fotboll är till mångt och mycket resultat.
Det är inte mer än en knappt godkänd turneringsinsats och visst, en  tränare är bara x antal procent av ett lag, visst, man kan skylla mycket på det individuella beslutsfattandet (Josefine Öqvists beslut att skjuta är ingenting annat än frapperande), man kan peka på mycket; men jag tycker att Sverige saknade en tydlig spelidé när det väl bjöds på tufft motstånd.
Man har världens (överlägset?) bästa djupledslöpare i Lotta Schelin; ändå lyckas man inte spela sig fram till rättvända mittfältare som kan sätta in bollen bakom backlinjen särskilt ofta. Danmark, som jag såg i första matchen, hade ett helt annat lugn i sitt passningsspel än Sverige, de vårdade boll och spelade sig tålmodigt upp i banan.
Sverige var alldeles för ofta planlösa, pinsamt skeva uppspel från Sara Thunebro eller färdballader från Nilla Fischer. Det går ganska sakta i ett EM-slutspel för damer, det är bara att inse: speltempot måste ligga på Division III-nivå. Man borde därför ha tid att värdera lägen klokare, att spela sig fram tydligare för att till slut hitta rättvända mittfältare som kan mata Schelin med bollar. Det är skickliga bollspelare som skulle behövt ha en tydligare mental plan för att kollektivt spela sig fram till mål.
Allt kan inte vara ursinnig full-fart-framåt-mentalitet hela tiden.
Och Jessica Samuelsson ska under nästan inga omständigheter spela högerback på den nivån. Jag vet inte hur bra alternativet (Lina Nilsson?) är; men jag är ändå helt säker på att det är bättre. Samuelssons defensiva spelförståelse var totalt obefintlig och det borde Sundhage ha sett redan tidigt i våras.
Nej, hon har att jobba på, Pia.

4. Khazar Lenkoran (NY)

2–0-förlusten på bortaplan följdes upp med svaga 0–8 i hemmamatchen mot Maccabi Haifa i Europa League-kvalet.
Ska man nu lägga sig så skulle man först och främst kunna göra det smidigare – men framför allt kunde väl de azerbaijanska ruffel-och-båg-hjärnorna bakom kuppen ha spridit budskapet över Europa så att regionens allra fattigaste själar – däribland jag – hade kunnat sko sig.
 

5. Mittmedia (ÅT)

Ännu en dyster vecka för den lokala tryckta sportjournalistiken, och nu verkar man också ha överlåtit den ganska digra orienteringsrapporteringen från O-Ringen – till Per Nylander i Sundsvalls OK, som skriver tidningsartiklar om sina klubbkamrater.
En form av dold ”Läsarnas hörna” mitt i ST-sporten.
Det är kanske okej, jag vet inte, texten blir säkert mer givande för en orienterare om den skrivs av en i gänget än om, säg, en torsdagstrött Fredrik Ytterström ska tolka och sammanfatta via telefon – men att då ge det hela sidor: det känns… märkligt.

Eller så kör man på det spåret helt; säger upp samtliga journalister och låter klubbarna själva skriva in allt i den redan färdigredigerade mallen. Ge alla länets lagledare en inloggning.
Varför inte. Kostnadseffektivt.
Allt är dock inte bedrövligt. Det ska sägas. ST:s Carole Tärnudd kan nämligen ha skrivit årets bästa notis: