Tidigare idag fann jag mig själv säga ”nej, J-Södra ville ju ha in Marcus Pode istället för Kangaskolkka, men Pode tackade nej” när jag satt på IP:s läktare och diskuterade kring det svenska övergångsfönstret.
Om man sitter och håller koll på till vilken Superettanklubb Marcus Pode, inte gått, utan kunde ha gått så skulle man kunna säga att man är ganska intresserad av just den svenska silly season-säsongen. Det dyker nog inte upp en luddig Footballtransfers.com-länk som jag inte direktklickar mig till på Twitter.
(Haris Laitinen blev i dag exempelvis klar för Enskede)
Och det ska nu bli några väldigt intressanta timmar?, dagar?, veckor?, månader? innan Ari Skúlasons ersättare är i hamn – förhoppningsvis som kugge på det centrala balansmittfältet. Jag blev lite orolig när Urban berättade om att ersättaren skulle vara ”en central mittfältare som också kan spela högre upp i banan: både som ’tia’ och på en kant”. Det låter inte om en spetsspelare. Spetsspelare som kan spela på, typ, alla positioner borde vara för dyra för GIF:s ansträngda penningpung.
Jag vill ha in en renodlad central mittfältare som är tänkt att starta; inte en breddpotät. Vi har yttrar och vi spelar inte med någon Holster-tia– Chennoufi är att räkna som en marginellt tillbakadragen andraforward.
Jag tror tyvärr inte att Nicklas Maripuu, tillsammans med en (åtminstone under våren) däven Kevin Walker, kan styra den här skutan till Allsvenskan under den kommande, alltid lika karga, hösten.
Vad gäller Ari så har jag redan uttryckt mina allra största lyckönskningar i hans fortsatta karriär. Det var verkligen dags att gå redan i vintras (det kändes oerhört märkligt att han blev kvar) och det är verkligen dags nu. Man kan inte annat än att ödmjukt tacka för allt han åstadkommit, allt han växt upp till att bli och symbolisera i GIF-blått.