Jag satt på läktaren i gårdagens hemmamatch mot Valsta Syrianska. Avstängd.
Och där satt jag ganska bra. 
Jag var ju aldrig orolig för själva mittbacksfrågan; Patrick Bolin hade även mot Dalkurd hoppat in i mittlåset – då intill mig, i Sebbe Sandbergs frånvaro – och gjort det med stor ära.
Men kanske lite orolig överlag inför matchen – ni vet, så där orolig som man automatiskt blir av att sitta på sidan; utan chans att påverka. Mycket på grund av vi kom ifrån den ganska genomsvaga insatsen mot Frej i lördags. Dessutom hade jag ingen koll alls på vad Valsta Syrianska skulle visa sig vara för ett rövargäng. Jag minns bara att vi slog dem två gånger om med Umeå FC 2011, när Valsta åkte ut med ett ganska uddlöst, baktungt lag. Jag hade förstått att knappt någon var kvar sedan dess, och den enda rapport jag tillskansat mig örledes berättade om ett lag ”korta, tjocka men tekniska spelare”: en av de luddigare formuleringar jag någonsin hört om ett lag på den här nivån.
Men det visade sig väl vara, ehm, ganska ackurat. Det första jag tänkte när jag klev ut på planen för att bevittna uppvärmningen var verkligen ”oj! Det här är ett lag vi måste kunna nöta ner över nittio solgassande minuter”.
Det var dribbla-som-sista-man-mittbackar med en svår kombination av långsamhet och ställa-offside-lättja. En ordentligt korpulent innermittfältare som mest bara stod – men stod klokt, ack så klokt, så att han inte behövde springa en meter i onödan.
Jag trodde nog att över nittio minuter så skulle Per Nymans avsaknad av trivselkilon nöta ner Valstas innermittfältare, men han stod så pass klokt att det snarare var Selångermittfältet som tappade positionerna på mitten under de dramatiska hawaii-slutminuterna.
Valsta hade också den här internationellt osande vänsterbacken…
… som det tog Selångerklacken två matchminuter att börja häckla för sin pagefrisyr.
Lägg till ett par snabba afrikaner på vardera kant – en kort, sprintertyp och en lång, gänglig av Bala Garba-fysik – och en anfallare som tydligen enbart gick och gnällde och skällde och var totalt osynlig – fram tills att bollen närmade sig straffområdet då han tände till på alla cylindrar.
Det var kort och gott ett härligt gäng, Valsta. Ett knacka-boll-och-ha-kul-gäng vars träningar man skulle vilja bevittna. Det känns som att det mest rullas ut en boll och spelas.
Men med det sagt; jag tycker att vi, sett till matchbilden, borde ha nypt tre poäng.
Det är, som så många gånger förr, det där första målet som aldrig kom.
Dannes friläge, Bromans låga, pressade skott från innanför straffområdet, Nymans tå som rullade utanför bortre, Khreis nick som nickades undan på mållinjen, Khreis styrning. Det skapades nog med högkaratiga lägen för att göra ett mål.
En ineffektivitet som, framför allt på hemmaplan, varit lite av en röd tråd under våren.
Det ska dock också sägas att Valsta också hade sina lägen, absolut!, inte minst under matchens sista minuter när det blev något av ett trötthetsorsakat kaos i vår defensiv, när vi tappade mittfältet och lämnade backlinjen vind för våg och lät Jonathan Johansson poängrädda med två suveräna parader och ett par totalt orädda utfläkningar.
Nåväl. 0-0 är, efter två sura sista-minuten-torskar, en poäng och jag tror att vi har en riktigt bra chans att plocka tre borta på deras gräs på lördag. 
Vi avslutar med några härliga bilder från den av pirkt.blogg.se flitigt anlitade frilansfotografen Tilde Jansson som nu också kan stoltsera med pirkt.se som uppdragsgivare.
Valsta hade sannerligen sina chanser. Här osar det ju inte bara katt, här är ju alla Selångersympatisörers näbbar nere i kattlådan.
Gyllenlockiga gossebarnet Patrik Broman smällde på. Hade en rakad mittback kommit in så där i duellerna hade man väl blivit landsförvisad.
Jensa Gustafsson var åter i startelvan för första gången på ett tag och firade bland annat med vad som måste vara skolboksexemplet på en ”tvåfotssula”.
Sebbe Sandberg var sitt vanliga galna, brytningssäkra jag och…
… tillsammans med kloke, trygge och spelskicklige Patrick Bolin – han spelade sig ut ur så många situationer jag skulle ha sparkat mig ur – fick han mig att känna mig helt behövd där uppe på läktaren.
Det kändes som att vi kunde rulla runt bollen i backlinjen så mycket mer än vi brukar. I merparten av årets matcher har jag haft bollen vid fötterna högst ett par gånger, uppspelen har varit betydligt mer lätträknade än de skeva, planhatande rensningarna. Nu kunde vi rulla runt, runt och äga boll – fan, till och med vila med boll! – och försöka organisera anfall från bakplan. Det var trevligt att se. Och lite oroande, med tanke på att dessa tendenser inte synts till med mig på planen (förutom mot ett genomuselt Umeå FC).
Nymans jätteläge. Bollen rullade precis utanför den bortre stolpen.
 
Khreis nick som togs bort på mållinjen.
Hade Oliver Widahl bara tittat upp i det här läget – orienterat sig, som det heter på nytränarsvenska – så hade han sett att han var ett smekande tillslag ifrån att lyfta bollen i nät över en helt malplacerad Valstamålvakt.