Min syster reste runt halva jorden efter att hon tagit studenten, samtidigt som hennes bror på sin höjd unnade sig en (förvisso betald) bussresa till Ängelholms IP. Hon har hunnit bo i både Kina och på Island, samtidigt som hennes bror inskuffats i grävlingsgryt på Teg och stått och svurit över inställda pendeltåg på Kallhälls station. Hon har dessutom bara ett år kvar på hennes femåriga utbildning, samtidigt som hennes bror bara är ett år in på sin.
Min syster är dessutom – till råga på allt, med hjälp av en logik som verkar behöva bända på både tid och rum – två år yngre än mig.
Så när vi ses så vill man ju göra ett gott intryck. Man vill ju visa att det trots allt går okej, att det knallar, att det sakta – mycket långsammare än för henne, men ändå – rör sig i rätt riktning. Lugna henne lite; med sin uppsyn och sin framtoning ge sken av att hon inte behöver oroa sig så mycket.
Men så möts vi i Milano. Vi promenerar på gator som är gjorda för män i såna där perfekta frisörsalongsbroschyr-frisyrer och med smäckra kostymer som sitter åt som våtdräkter men som ändå – på ett sätt som torde strida mot åtminstone ett par naturlagar – gör att de bibehåller den där beundransvärda luftigheten som jag (en av naturen svettig och rödflammig individ) bara kan drömma om.
Och efter ett tag märker hon att jag haltar lite på den högra foten; att jag liksom inte trycker till den högra fotisättningen som jag gör med den vänstra.
Jag förklarar att jag vandrat omkring med en liten sten i skon »en dag« och inte orkat stanna för att plocka ur den, vilket bildat en liten krater strax nedanför stortån. Jag hör genast hur det låter – som vore jag en man som helt kastat in handduken och givit upp; som inte ens orkar ta tag i de allra mest akuta och samtidigt mest lättåtgärdade vardagsproblem. Jag hör ju att det inte låter som att en man som låter en liten sten erodera fram en köttkrater i fotsulan mår alldeles prima.
Jag hör det, vet samtidigt hur viktigt det är att inte signalera uppgivenhet just nu – en av de första gångerna jag och min syster ses sedan jag blivit lämnad!!! – och försöker genast räta upp bilden av mig själv (jag mår ju överraskande bra och tycker mig inte ha gått ner mig; närmast tvärtom!; titt på mig – jag är välmående!!!) genom att fortsätta prata.
»Men jag har med mig en salva«, säger jag, »som det står ska vara bra för fötterna. Det följde med en sån liten förpackning med en gratistidning som jag fick hem i brevlådan. Jag höll på att slänga den, tog bort plasthöljet innan jag skulle slänga den i pappersåtervinningen, men så bara: ›åh, gratis fotkräm!‹«
Åtminstone en gång tidigare har jag jagat en kvittering men istället bjudit på ett självmål – det kan de äkta jämtländska fotbollssupportrarna, som följde ÖFK redan senhösten 2010, intyga – men det här var nog onekligen en andra gång. Det är svårt att kvittera ett gå-med-sten-i-skon-hela-dagen-underläge – och att berätta om en gratistidningsmedföljande fotsalva är nog inte sättet att göra det på.
(Speciellt inte då vår familj har en mörk historik av medföljande tidningspremier. Ett år förstördes självaste juleaftonen då min far tidigare under hösten tecknat en prenumeration på tidskriften Land i syfte att tillgodogöra sig en gratis morgonrock till jul. Han kanske inte förväntade sig en rock i velour, men nog hade han siktet inställt på att kunna gratisglida i en skapelse av frotté eller åtminstone någon finare bomull. Jag tror knappt att ni kan föreställa er förvåningen hos min far – en rättskaffens man som förväntar sig att få det han tycker sig ha blivit lovad – eller besvikelsen hos hela den julefirande släkten när far tog emot paketet och fann att det var i stort sett platt: som om någon slagit in en tunn bunt av A4-papper. Den efterföljande scenen när far öppnade det lövtunna paketet och fann att den utlovade Land-morgonrocken var smidd i ett material som närmast går att likna vid papp – prasslig och knappt vattenfast papp – är så negativt stark [ett julminnenas anti-materia] att den i stort sett grumlar alla minnen av min barndoms ohämmade juleglädje.)