1. Kristian Gidlund (1)
”Vi kommer att skiljas, men jag kommer göra mitt bästa för att vara närvarande.
Bara döden skiljer oss åt.”
2. Sundsvall Tycker (NY)
Det första missade jag på grund av träning; men jag känner att jag måste gå på dessa ”Sundsvallsbor får tycka om Sundsvall framför näbben på politiker”-möten.
Det är inte ofta jag känner så.
3. Tommy Naurin (NY)
Som jag har saknat hans röst.
Håll, knä, håll.
4. Kevin Walker (ÅT)
Han har vuxit sig större än GIF Sundsvall och Superettan, Kevin Walker.
Jag såg deltävlingen där han gick vidare och, oj!, ett sådant sug han har i blicken. Det kommer att räcka långt.
(Jag följde förstås också Kevin Walker-hashtaggen på Twitter och, jo, även landets flickor har noterat blicksuget.)
Går han till topp-tio så vore det (med mina GIF-glasögon) en intressant reportageidé att nära följa hans simultana resa – med musikkarriär inför miljontals TV-tittare och uppflyttningskamp i Superettan inför knappa tre tusen betalande.
5. Jan Johansen (NY)
Det har länge figurerat en Jan Johansen-look-a-like i Sundsvall. Denne man kanske har ett dagligt förvärvsarbete – men jag har aldrig någonsin uteslutit att Sundsvalls kommun avlönar honom för att gå runt och sprida konstlad stjärnglans över medelpadska gator och torg.
I kväll kommer hur som helst den riktige Jan Johansen – schlagerstjärnan som vann Melodifestivalen med ”Se på mig” 1995 – till Söråker för en imtim caféspelning.
Det kan bli väldigt fint.
När jag Youtube-söker på Jan Johansen så hittar jag nämligen hur han spelar på ett bröllop för ett par som för första gången kysstes till just ”Se på mig”.
Jag gillar hur alla tal om kärlek alltid måste innehålla minst en referens till en violblomma – även om jag måste erkänna att en av mina farhågor med att mina föräldrar någon gång skulle ta och gifta sig är att giftermålet skulle behöva innehålla frasen ”släkt och vänner, vi ger er… Jan Johansen!”.
Eller ”Stefan Edlund från Baden-Baden”. Att de skulle vilja ge oss vem som helst, egentligen.
Eller att min mor ser mig förtroligt i ögonen och förklarar att ”Erik, det blir ingen badtunna i stugan: vi gav de tusenlapparna till Uffe Persson som spelade vår låt ’Nästa Weekend’ på bröllopet.”
Och jag är förstås också lite rädd att min far, vid ett eventuellt giftermål, skulle rymma iväg med den gamla schlagerartisten – i det tonartshöjningarnas Stockholmssyndrom som det redogörs för i bröllopsklippets undertext:
Som alla barn vill jag veta väldigt lite om mina föräldrars samliv – men jag vill ha det väldigt klargjort för mig att de inte ser på sitt förhållande som ”en början på en resa med Jan Johansen (eller motsvarande schlagerprofil) jag aldrig vill ska ta slut”.
Var var vi?
Jan Johansen, ja. Spelning. Ikväll. Söråker.
En femteplats på innelistan.
Det skulle vara väldigt intressant att se var han står. Han har grånats som ingen annan; det är nästan så att kommunens Jan Johansen-look-a-like är mer lik Jan Johansen än Jan Johansen själv.
Kanske får den stackars dubbelgångaren sparken nu när kommunen får en uppdaterad bild av Jan Johansens nutida utseende och förstår hur märkligt och ologiskt det framstår att en 1995 års Jan Johansen går omkring och vimlar i staden.
(Förhoppningsvis har Jan inte med sig något smågott att prassla med vid sin barstol. I sådana fall får ni säga åt honom.)
1. Ulrika Davidsson (NY)
Jag saxar från hennes Wikipedia-artikel:
”Ulrika Davidsson har sedan 2006 gett ut 17 böcker, både på svenska och på andra språk, inom ämnen som GI, LCHF, Detox, Rawfood,5:2 metoden och hälsa.”
17 böcker – sedan 2006. Förstår ni hur mycket polletter den här 41-åriga kvinnan har gjort på att folk än så länge (innan all utfodring blir något sorts dagligt Matrix-piller) behöver äta mat?
Nu i veckan satt hon i Nyhetsmorgon och berättade, som en kostens Dalai Lama-figur: en till oss nedsänkt välgörare av bantningsmedel och lågkaloriprodukter, om 5:2-metoden.
Om – som det har blivit – sanningen.
På frågan om det inte var viktigt för ungdomar och barn att äta frukost så svarade Davidsson någonting om att ”det kanske kan vara bra för barnen att äta i alla fall lite frukost”.
Kanske. Lite.
Det viktigaste är – förstås! – att man svälter sig i två dagar i veckan.
”Men om man tränar då?”, frågade Jenny Strömstedt.
”Då tycker jag att man försöker träna under de fem dagarna som man äter som vanligt, så kan man ta sina vilodagar på fastedagarna”, svarade Davidsson.
Så om jag tränar fem dagar i veckan så ska jag under de två vilodagarna – inte äta någonting? Bryta ner kroppen helt? Låta den hungra och äta upp sig själv inifrån?
Det är för mig helt oförståeligt hur dessa 5:2-experter tillåts sitta helt oemotsagda i alla medium och prata om att alla ska fasta, att det är det enda naturliga – när allt dessa människor bryr sig om är att sälja så många böcker som möjligt, tjäna så mycket pengar det går; smida medan penningjärnet är varmt.
Ulrika Davidsson har redan skrivit kokböcker om ”GI, LCHF, Detox och Rawfood” (och antagligen slagit fast dessa som den slutgiltiga lösningen för allt just nu världsligt liv; hon har säkert sålt på en stackars trivseltjock grävling och ett par bulimiska rådjur boken).
När hypen kring 5:2-metoden ebbat ut så kommer hon att skriva en ny bok, tjäna nya pengar, på något annat.
”Det är inte så viktigt för barn att äta frukost”-boken, kanske.
”Ät inte när du tränar”-boken.
2. CDON.com
Jag trodde inte att det gick att underskatta mina morgonrocksprydda dagar.
Det gjorde det.
CDON.com vill, genom detta utskick, säga att de anser att mina dagar skulle berikas av att sitta och titta på när virtuella grödor sakta gror.
3. Jerker Sjödin (NY)
I förra veckans Sundsvalls Nyheter klev Jerker Sjödin fram som Mannen Bakom Varumärket ”Norrlands Huvudstad”.
Starkt och modigt, absolut – men jag har länge letat efter den skyldige till detta historiska snedsteg och klavertramp till kampanj och Jerker måste nå åtminstone en tredjeplats på Kasslerlistan för sitt verk som än i dag gäckar oss med flygblad och flaggor.
Och, ja: Jerker har också mage att påstå att varumärket ”dränerats på kraft”. Det var antagligen ett mycket begränsat antal bilar som åkte runt, runt Gustaf II Adolf-statyn och och tutade samt väldigt få människor som badade i Vängåvan-fontänen den natten när det stod klart att ”Sundsvall varit först av de norrländska städerna med att komma på att patentsöka titeln ’Norrlands Huvudstad'”.
Det har aldrig någonsin funnits ens en gnutta kraft i den patentsökningen.
4. Carl Sköldbäck (NY)
Han är kanske journalistprogrammets allra mest belästa människa, denne Carl Sköldbäck. Han har läst i åtskilliga år, många olika kurser på universitetsnivå innan han hoppade på journalistutbildningen förra hösten.
Och som han låter det märkas.
I en diskussion med mig (uppvuxen på Nacksta Dagis) och den från de jämtländska urskogarna sprungne Mattias Tengblad, två odiskutabla män av folket, ombads Carl rangordna sina favoriter bland världens alla potatissorter.
”Jag gillar Hasselbackspotatis”, började Carl och vi båda nickade. Den gamla 70-talsklassikern känner man ju igen.
Sedan öppnade Carl munnen igen:
”Sedan gillar jag ju pommes duchesse”, sa han och tittade upp på oss och våra förvånade, ögonbrynshöjt obildade nyllen.
Människor som koketterar med att säga annat än ”potatismos” om ”potatismos” hör hemma på denna folkets Kasslerlista.
Jag ska försöka få med mig Carl till Sibylla, till Curre: alla män av folkets man av folket, där han med sin höga nosföring ska försöka beställa en ”pommes duchesse-bricka” – utan att få en rättfärdig smädelse kastad i plytet.
5. Mittmedia (ÅT)
På Dagbladet:s sportsida dök den här länken upp som andranyhet:
Med ”vår nya podcast” menar den tidigare så lokalt förankrade Sundsvallstidningen att man nu börjat länka till Gefle Dagblads podcast där deras sportredaktions Magnus Hägerborn och Daniel ”Sasse” Sandström diskuterar… någonting; jag får för mig att deras huvudämne är hockey och Brynäs.
På hockeytemat tar man exempelvis upp vilka som är deras favoriter av hockeydomarnas utvisningstecken, under några sekunder av stor radio:
”Holding är bra. Nu visar jag här… Vad gör jag nu? Nu gör jag den här…”
(Tystnad)
(Någon gör tecken)
(Antar jag)
”Ah, interference! Ja, är det din favorit? Charging är min!”
Men visst, man tar upp även våra ämnen – exempelvis GIF Sundsvall! Detta ordagrannt återgett nedan av en människa som har alldeles för mycket tid:
”Hur går det för Östersund?
”De ser ut att hänga kvar.”
”Lånat nån från Hammarby… tror jag… om inte min research är helt fel här… som har gjort nåt mål… Heter nåt utländskt namn.”
”Östersund har ju otroligt många utländska spelare. Värvat från när och fjärran. En salig blandning.”
”Jaha.”
”Och det har ju burit frukt så här långt. Det är ju min gamla kompis Daniel Kindberg som är sportchef. Eller, kompis och kompis… men vi spelade fotboll tillsammans. Han är mycket äldre än mig, men när jag var på väg upp så var han en sån där skön, som var med och spelade.”
”Det är han som styr upp det nu?”
”Han är sportchef i Östersund. Oerhört respekterad.”
”Funkar sportsligt även för dem, alltså?”
”Ja, verkar så. Det var ju derby för inte så länge sen, Östersund mot Giffarna Sundsvall. Min pappa är ju från Brunflo, så när han var liten fick han en slant av farmor för att åka in på Hovvallen i Östersund, klassiska Hovvallen…”
”Där har jag varit, under Storsjöcupen.”
”Ja, just det, det har du berättat om förr. Då fick han en peng till buss och entré, och då var det heta derbyn, det var ju gamla Division II Norra, på sextiotalet kanske. IFK Östersund var det då, mot IFK Sundsvall eller GIF Sundsvall.”
”Ja.”
”Det var det hetaste som fanns. Det finns ett klassiskt hat mellan Jämtland och Västernorrland.”
”Jassåru.”
”Vet du vad jämtarna kallar oss västernorrlänningar för?”
”Nej.”
”Du känner inte till det?”
”Nej.”
”Klyktattare.”
”Ja, men det har jag hört. Jag trodde det var från Timrå.”
”Ja, men det är ju egentligen mellan Östersund och Sundsvall.”
”Kan vi ena dem på något sätt (klyktattare och jämtar: som nu båda nås av podcasten, reds anm.)? Genom den här entrén (med detta podcastavsnitt, reds anm.)?”
Erik Löfgren: Nej.
Jag kritiserar inte själva podcasten – alla initiativ från lokala sportredaktioner är bra initiativ– men jag är väldigt kritisk till att det marknadsförs som något jag på något sätt skulle vara riktat till mig som sportintresserad Sundsvallsbo.
Jag vill ha tillbaka min halvtimme. Eller åtminstone bli matad med något dito där Roland Engström och Oskar Lund samtalar. Det, Dagbladet.se/sport, skulle vara ”er podcast”.
Det är en hemsk utveckling som bara lär eskalera med tidens ständigt ökade samkörning inom koncernen.