Det har skett en generationsväxling inom mjölkförpackningsjournalistiken.

Jag tänker mig att den rutinerade mejeriproduktsförpackningsbaksidesjournalisten Göran, 57, på ett spånmöte spontan-föreslagit att referensen som skulle passa till grillsås-baksidan »kanske kunde vara ›som öppna landskap utan mjölkkor‹?«, varpå tre 22-åriga content managers bara tittat på varandra, sedan tittat på Göran, sedan pekat på dörren.
(Och då antar jag ändå att den riktigt lovande skaran PR-människor som befinner sig i mjölkbranschen jobbar för havre-sidan, där de utmålas som genier för att de betalat Alex & Sigge fyra hundra tusen kronor för att baktala komjölk från en scen.)
Är det kanske så att det bara är den unga meme-generationen som dricker mjölk nu för tiden? Inte ens jag dricker mjölk längre, trots att jag i min ungdom formligen badade i mjölk, som en bondson. Om min mor någonsin får några ryggkrämpor på ålderns höst så kommer jag att anta att de härstammar från alla de liter mjölk hon tvingades släpa hem från affären under min och min systers uppväxt. Jag minns inte exakt varför det dracks i sådana kopiösa mängder, men jag minns att halva kylen var full i mellanmjölk, vilket i princip måste betyda att jag drack i en sådan takt att mjölk måste ha sipprat ner för mina kinder medan jag klunkade för full hals och att min mage måste ha varit nära att duka under av alla liter ren laktos som den tvingades bearbeta.
Eller jo: det minns jag visst. Den generation av mjölklobbyister som inte har en relation till memes lyckades verkligen med att få igenom propagandan om att mjölk var instrumentalt för skelettet. När min mor kom släpandes på de tiotals kilo tunga bärkassarna, ropade »HÄR VAR DET MJÖLK, BARN!!!« och formligen hävde upp dem på köksbordet (i en ergonomisk rörelse, som när man genomför ett styrkeryck med en skivstång) så att den vita vätskan skvätte ur något söndertrasat tetrapack – ja, då var det som att det var en skelettets flourtant som kommit för att rädda oss, barnen som sprang som förtrollade mot det vita guldet, från förtvining.
Om informationen från den PR-kampanjen verkligen stämde så kommer jag aldrig att förruttna. Min skelettram kommer aldrig att kunna slukas av jorden och inte heller om eller när Donald Trump trycker på den golfbilsmonterade kärnvapenknappen så kommer världshistoriens starkaste radioaktiva strålning, den som säkerligen tar sig igenom all världens skyddsrumsbunkrar, kunna bita sig igenom den urstarka skelettmassa som tio-femton år av mjölkdrickande byggt upp.