Pirkt.se har fått sig ett nygammalt utseende, tack vare den grafiska designchefens yviga och skjutglada pekfinger.
Jag tror att jag vet mindre än någon annan WordPress-användare om alla fördelarna som säkerligen finns att tillgå på den här plattformen och borde förstås hålla mig ifrån att kliva in i minsta administratörsroll, men när det blinkar en stor »Uppdatera«-knapp på utseendefliken så är man ju inte den som inte fyrar iväg ett snabbt och ogenomtänkt klick.
Några sekunder såg Pirkt.se plötsligt ut som en försäljare av damglasögon, då hela portalens förstasida var försedd med en bild på en solglasögonprydd kvinna som i princip täckte hela skärmen och som verkade vara vital för själva temats struktur, likt en bärande vägg i ett hus.
Jag som egentligen bara skulle gå in och pinkwasha portalen genom att byta profilbild till en bild från förra årets Pride, där jag blivit ansiktsmålad som en HBTQ-vänlig Mike Tyson.
På tal om att pinkwasha – vilket väl (och här får ni förstås rätta mig om jag har fel) delvis betyder att företag och andra försöker snylta på HBTQ-kämpars vunna mark, exempelvis genom att en-dag-om-året-lansera sig som fanbärare för rörelsen?* – så betalade jag in mig dyrt, o, så dyrt, på ett ställe i lördags natt.
*= När Nick’s, ett företag som tillverkar sockerfria chokladkakor, passerade med en egen vagn i Pride-paraden så erkände min homosexuelle vän att han »nog inte skulle ha stått här idag om det inte var för Nick’s chokladkakor«.
Ett ställe som – enligt vänner som hade koll – skulle anordna någon sorts »halvofficiell efterfest till Pride«.
Stället var Berns. Det kostade 320 kronor. Tre-hundra-tjugo. Det skulle ha kostat tvåhundranånting, när jag okejade en medföljning, men när man väl skulle dra kortet i kassan så fick man ett »det blir trehundratjugo kronor« i ens säkerligen lätt cava-mosiga nylle. Och jo: nog sa nån i sällskapet att »det är ju bara Pride en gång per år«, vilket stämde, och visst nickade man, hummade, och stoppade in sitt kort i deras giriga läsare.
Nu har jag aldrig varit nära att betala in mig på Berns en vanlig utekväll (jag har dock sett Jonathan Johansson där en gång) och kanske tar de alltid 320 kronor för sina luxuösa kvadratmeter, men en skulle kunna tänka sig att de passade på, då »det är ju bara Pride en gång per år!!!«-motiveringen ligger i luften under den hela veckan.
Hur som helst: har en contentskapare betalat 320 kronor för någonting – mitt under rådande sommartorka – så tänker han åtminstone göra något sorts content av det.
Så jag tänkte åtminstone summera hur otroligt dåligt det var. Den färgsprakande Pride-fest som jag och mina 320 spenderade entrékronor förväntade mig var utbytt mot ett etablissemang som var Bernsigare än jag någonsin kunde föreställa mig att Berns kunde vara.
Det var, antar jag – jag är ingen expert, HBTQ-motsvarigheten till att förvänta sig Frank Ocean och få Looptroop Rockers. 
Evenemanget hette, ser jag nu i efterhand, Clean Pride och det var också länge – fram tills att några go-go-dansare släpades fram på en scen till tung, odansbar techno framåt ettrycket – helt kliniskt rent från Pride-influenser. Jag såg inte en Pride-flagga, knappt en Pride-kopplad färg på någon av våningarna: allt var bara champagnefärgat (vilket jag antar kan ha varit exakt samma färg som det mer folkliga »grått«, men att mitt öga gjorde en annan tolkning då ställen hade ett inträde på 320 kronor), var man än tittade. Om man hade slängt en femkrona åt något håll, på någon av våningarna, så hade chansen varit nära hundraprocentig att man endera skulle träffa en femtioårig mäklargubbe med kavaj sittandes vid ett drinkbord eller en näv-vevande finansstudent på ett av de housepumpande dansgolven.
Jag har (typ) sett SD-valvakor som varit lika mycket och lite Pride-iga som fyra femtedelar av Berns i lördags.
Mina vänner ville bege sig hemåt närmast omedelbart, som en protest, vilket förstås hade varit rimligt, men jag är för snål för att protestera på ett så pass lågmält och omärkbart sätt. Jag övertalade dem att stanna och med all tillgänglig tankekraft fokuserad kring att försöka dansa och ha så roligt som bara möjligt så lyckades jag under någon halvtimme komma upp i ++-skoj.
Jag hade inte särskilt många dubier inför min Stockholmsflytt, men en var att jag såg framför mig skräckscener från ett uteliv som såg ut ungefär som lördagens Berns-upplaga.
På grund av denna trehundratjugokronors Pride-bluff bedriver Pirkt.se och dess underleverantörer från och med nu en fullskalig bojkott mot Berns och dess ordinarie festverksamhet (kanske med den lilla brasklappen att det kanske inte går att undvika om någon femstjärnig artist svänger förbi), vilket enligt en samlad expertis kan komma att kosta etablissemanget Berns hela 320 kronor under det kommande året (då det inte lär hummas med i »det är ju bara Pride en gång per året«-retoriken i samma kö under nästkommande Pride).