Jag har fastnat för en ny podcast. Jag gör det ibland, med jämna mellanrum, och ofta är det en tydligt rolig idé eller en skojfrisk individ bakom mikrofonen som får en att vilja fortsätta lyssna på avsnitt eller avsnitt. Det brukar vara lätt att med en rapp hisspitch förklara för sina vänner varför de också borde lyssna på samma sak.
Men nu har jag fallit för podcasten »Stefan och Thomas«, och när det gäller den så är det betydligt svårare att på ett snabbt och enkelt sätt förklara storheten.
Det är nämligen ovanligt svårt att sätta ord på exakt vad det är som blir så roligt, men efter omkring tjugo avsnitt tror jag att jag till slut lyckades sätta fingret på det som i alla fall jag finner underhållande.
Kanske drar jag för stora växlar, nu när jag för ovanlighetens skull krängt på mig kulturskribentens tweedkavaj (ibland är en rolig podcast bara en rolig podcast), men jag tycker att »Stefan och Thomas« på ett magnifikt, roligt och inte minst realistiskt sätt porträtterar den manliga kamratskapen.
 
De två uppdiktade karaktärerna Stefan och Thomas är två vanliga och ganska framgångsrika män i Göteborgstrakten som verkar ses väldigt ofta och som säkerligen anser sig vara väldigt goda, kanske till och med allra bästa, vänner. De har umgåtts sedan barnsben, vuxit upp tillsammans och hållit ihop hela vägen upp i vad som nu måste vara fyrtiofem-femtioårsåldern. Ändå kretsar i princip alla deras samtal kring rent logistiska bestyr; ändå är det som att deras kommunikation är helt steriliserad från känslor.
Någon börjar, efter en stunds tystnad, att berätta om hur det blivit mycket bättre ekonomiskt att köra bergvärme i kåken istället för att elda pellets. Den andre tar kanske vid och ber om tips kring hur han ska installera en rörelsesensor till sin garageport. De trevar sig tillsammans fram till det halvt bortglömda namnet på någon bekants fru, de frågar varandra om deras barn fortfarande håller på med den och den sporten, berättar löst om midsommarplaner hemma hos någon gemensam bekant. Karaktärerna säger aldrig någonting konkret roligt i sig, drar inga skämt och skrattar nästan aldrig till, utan allting målas upp med de allra minsta av penseldrag. Först efter ett tag – det tog mig säkert tio av de korta avsnitten – lär man sig uppskatta de små återkommande retoriska särdragen hos karaktärerna (på ett sätt som dels får en att tänka på hur man själv talar och som dels får en att skratta).
Och jag vet inte varför just det är allra roligast, men jag skrattar till varje gång de nämner namnet på någon gammal bekant: alltid med både för- och efternamn. När de exempelvis pratar om hur dåligt det fortfarande verkar gå för olyckskorpen Mats Härd, som båda brutit kontakten med men som ändå dyker upp i vart och vartannat samtal, eller när de berättar om snidaren Stefan Kastas avundsvärda karisma (»det är nästan så att han tar med sig festen var han än går«).
Det är då diskussionerna tar lite, lite fart, jämfört med det släpiga och lågintensiva slösnacket om avklarade konferensresor och ny-inglasade altaner. Det är nästan som att de gemensamma bekanta, som de båda känt sedan uppväxten, är det som framför allt kittar de två vännerna samman. Om de inte kunnat återberätta för varandra vad som gick fel när Mats Härd köpte den där begagnade Opeln så hade kanske inte samtalsämnena räckt för en lika stark vänskap.

Jag älskar verkligen min far, har den yttersta respekt för honom i alla avseenden och tycker att han är en på alla sätt fantastisk människa – men jag tror att det är ungefär så här det skulle låta om man riggade upp en mikrofon och gjorde podcast av ett längre samtal med någon av hans gamla vänner. Inget skitsnack om kompisgängets egne Mats Härd, kanske, men nog skulle någon värmepump komma på tal och nog skulle nästa renoveringsprojekt nämnas oftare än den aktuella statusen på deras respektive relation.
Jag känner mig nämligen ganska säker på att det är så här en stor del av den här generationen av män kommunicerar.
Anton Hellström, 27, och Edvin Hallberg, 26, gör stor humor av detta faktum, med hjälp av små gester och stort tålamod. Det spelar ingen roll hur nära två manliga vänner i femtioårsåldern är eller anser sig vara, när de sätter sig ner på tu man hand: samtalet kommer i regel hitta fram till ett aggregat innan det – om någonsin – når fram till någonting privat och känslomässigt.
 
I söndags träffade jag min förra flickvän, för första gången sedan hon lämnade mig för fyra månader sedan. Vi bestämde träff, sågs och satte oss ner och pratade i ett par timmar och redde i princip ut allt förutom den kommande bodelningen (med tanke på hur bjussigt privat den här portalen har blivit, kanske bodelningen kan komma att livesändas på Pirkt.se; en vardagsrealismens motsvarighet till den gamla Bingolotto-tävlingen där barn fick springa in i en leksaksbutik med en kundvagn och vräka ner allt de ville ha och hann få med sig).
Äsch, apropå privat så var det ju plötsligt väldigt icke-privat att referera till en anonymiserad före detta flickvän: hon heter fortfarande Tilde, hon är fortfarande en av de finare människor jag träffat, men snart fyra månader efter den nionde april kunde jag bevisligen träffa henne med bibehållet lugn och, ja, faktiskt mest av allt känna tacksamhet över att vi fick fyra väldigt fina år tillsammans.
(Kanske kom lite av lugnet av att jag fick förbereda mig på en träff och exempelvis klä upp mig i min allra bästa och inte minst nya skjorta. Nog blir man lite lugnare om man vet att man inte ser ut som någon som fullständigt har tappat det. Det hade nog varit värre om vi stött på varandra utanför Willys idag istället, när jag – rödflammig, svettig och yr efter ett nyligen avslutat träningspass – gick runt och mun-andades med en tunn mustasch av drickkvarg på överläppen.)
Självklart kan jag fortfarande sakna Tildes person, men när vi slog oss ner och pratade igår så mindes jag framför allt hur mycket jag har saknat att ha någon att prata med så som jag kunde prata med henne.
Mina nära vänner har varit fantastiskt stöttande, verkligen, men de har av förståeliga skäl inte varit Tilde.
Vi är inte »Stefan och Thomas«, jag och mina vänner (det är faktiskt ganska långt mellan att ordet »värmeaggregat« nämns i våra dialoger), men vi är fortfarande unga män stöpta i det tidiga 2000-talets maskulinitetsideal. Bara i sommar är jag helt övertygad om att jag frågat manliga vänner och bekanta om deras semestrar och uttag eller icke-uttag av semesterdagar (»det kan nog visa sig klokt att ha nån vecka sparad, efter den här sommarn«) långt fler gånger än jag har försökt gräva i hur de egentligen mår.
Då tycker jag ändå att jag försöker. Jag tycker att jag aktivt jobbat för att uppfylla färre delar av den manliga klichébild (✓ Sluten? ✓ Hård? ✓ Okänslig?) som i förlängningen onekligen bidrar till att självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år. Sedan vårvintern 2015 har jag volontärarbetat för en organisation dit unga killar kan vända sig med frågor om allt möjligt – från penislängd (den snabba »är den normalstor?«-frågan är nog den allra vanligaste) till kärlek och djupa depressioner. Och bara att den tjänsten finns (den fanns då inte på min tid; på den tiden då min mor gav mig någon form av sex- och samlevnadsbok där hon virat in hela bokomslaget i ett sportigt mönstrat presentpapp) och att unga killar är villiga att använda den gör mig hoppfull om att nästa generation män kommer att vara ännu bättre.

De små, nätta och kebabflottiga penseldragen i den här Skam-scenen, när Isak berättar för Jonas på en parkbänk en eftermiddag, var något av det allra finaste jag såg på teve i fjol. Den hade tett sig orealistiskt lågmäld och avspänd för tio år sedan, när jag själv var i 17-18-årsåldern, men jag tror verkligen att den sedan dess har blivit realistisk på många ungdomliga håll i Skandinavien. Jag tror verkligen att dagens unga män är mycket mer känslomässigt kapabla att prata om stora och utlämnande ämnen mellan kebabtuggorna.
Själv ska jag (som jag tror är bättre än min fars generation, sämre än Isaks och Jonas dito) över tid försöka ersätta det tvåsamhetsnormativa tomrummet när det gäller riktiga, djuplodande samtal. Med något. Kanske till och med med några.
 
Jaha. Det var den kulturartikeln det.
Har ni tagit ut alla semesterdagar eller har ni sparat några?