Det borde förstås skilja kvalitetsmässiga mil mellan Malmö FF och GIF Sundsvall.
Skillnaden berodde till slut på avsaknaden av en keps. Kanske att det också behövts ett spanskt lexikon.
Jag väljer i alla fall att tolka det positivt.

 
Vad kostar egentligen en allsvensk poäng? Frågan kan tyckas retorisk av den typen som man inleder högtravande fotbollskrönikor med, men i lördags var det enklare än på länge att besvara den.

En GIF-poäng mot Malmö FF såg ut att ha kunnat räddats av en 159-kronors-investering i den egna webbshopen, så att Tommy Naurin inte behövt stå och kisat och nävflaxat planlöst när hela IP såg att Erdal Rakip laddade för långskott.
Kanske hade klubben också behövt lägga några kronor på ett spanskt lexikon, så att någon kunnat ropa »pressa!« till den rekordvilsne David Batanero som sprang i några egenuppfunna iberiska åttor runt Rakip vid baklängesmålet.
Det är förstås hemskt tråkigt, ja, i det närmaste sorgligt, att skänka bort allsvenska poäng på så pass enkla detaljer – men när såväl den initiala besvikelsen (efter det sena tappet) och den efterföljande paniken (när Kalmar vann och HBK fick med sig en poäng borta mot ÖFK) lagt sig så går det förstås att försöka hitta någonting positivt i att det trots allt skilde så lite.
Att behöva spela utan Eric Larsson kunde väl gå an, just i lördags, då Sebastian Rajalakso tillhör den yppersta Sverige-eliten i den smala nischade sporten »spela fotboll mot Malmö FF«, men när Linus Hallenius fick kasta in handduken precis innan matchstart (så sent så att man misstänker att hans onda fot blev överkörd av Jetpak-bilen som levererar matchbollen) höll jag på att helt tappa hoppet.
En formsvag, självförtroendedränerad och till råga på allt närmast ouppvärmd Peter Wilson skulle plötsligt leda ett tremannaanfall som i övrigt består av de allsvenska icke-figurerna Jonathan Morsay och Kristinn Freyr Sigurdsson.
Ett ordinarie GIF Sundsvall borde inte ha en chans mot Malmö FF; ett GIF-lag utan Eric Larsson och med en hel lagdel bestående av spelare som håller allsvensk nivå i fotbolls-kurragömma borde inte ha blivit krossat.
Det blev de inte. Inte alls.
 
Det är lätt att skrika »avgå Joel!« i Sundsvall.
Alltså jättelätt. Ni fattar inte hur lätt. Senast jag var hemma i Sundsvall så skulle jag under den allra första kvällen ner på stan och äta middag. Det är alltså första gången jag lämnar mitt barndomshem under vistelsen och under den fem minuter långa skjutsen ner mot stan så hör jag hur en i framsätet (halvt på skoj, halvt på allvar) ropar till med ett snabbt »avgå!« och hytter till med näven mot en flintifierad man i cykelhjälm, på väg upp för Oscarsgatan.
Jag, som kom från en nylig Panetoz-incident nere i Stockholm, antar förstås att tillmälet har riktats mot en i det breda släktet av flintifierade män och att någon av mina hårmässigt försummade bröder fått klä skott för en helt oprovocerad 3-4-3-ilska, men nej: när jag vänder mig om så ser jag att det är Joel Cedergren som cyklat förbi.
Så det är, rent fysiskt, väldigt lätt att ropa »avgå Joel«.
Men man kan tycka vad man vill om hur GIF Sundsvall ska spela fotboll och nå framgångar i längden, om det ska vara Daniel Näsholm- eller Fredrik Holster-figurer som ska vinna mittfältskamperna – men som situationen ser ut just nu, sommaren 2017, så måste jag säga att GIF Sundsvall lyckas göra ganska mycket med väldigt, väldigt lite.
3-4-3-formationen har givit två segrar på fjorton matcher, visst, men jag tror snarare att man måste se det som att det är en taktik som gör att GIF Sundsvall kan spela hyggligt jämnt med Malmö FF – trots att de i praktiken nästan spelar med åtminstone en man mindre.
Jag ska försöka fatta mig kort: 19-årige Jonathan Morsay är inte en allsvensk startspelare. Punkt. Han kan säkerligen bli det och han har absolut blixtrat till med små aktioner som påminner om att där finns potential i både hans fart och hans teknik, men Morsays prestationer på sistone har varit på en nivå som i det närmaste omöjliggör ett försvarande av hans startplats i ett allsvenskt fotbollslag.
Bara de ständiga och enkla bolltappen – mot Malmö var det extremt – borde tala sitt tydliga språk och räcka för att han sedan flera matcher tillbaka skulle ha blivit av med sin till synes helgjutna startplats. Lägg därtill det obefintliga självförtroendet, som i princip avväpnar honom redan innan han påbörjat nån håglös aktion. Men allra värst är det nog defensivt, där jag på fullaste allvar är inne på att det för presspelets räkning vore bättre att tidigt få en gubbe utvisad och tvingas anpassa spelet efter tio man. För Morsay finns ju liksom där i defensiven, rent fysiskt, vilket får andra GIF-spelare att räkna med vissa saker; någon form av miniminivå när det gäller presspel, som dock inte alls uppfylls.
Jag hoppas fortfarande på Jonathan Morsay, ja, jag till och med tror fortfarande en hel del på honom, men vi har ju sedan länge nått en punkt där ytterligare matcher från start bara verkar sänka honom djupare och djupare ner i dyn. Ge det några ytterligare startplatser och han kanske mister även det självförtroende som krävs för att stå upprätt på två ben.
Att Kristinn Freyr Sigurdsson också är gjuten på den andra ytterforwardsplatsen är också ett mysterium, även om han faktiskt lyckades vara involverad väldigt mycket mot HBK hemma (där han visade att det faktiskt går att hitta ytor och vara produktiv från ytterpositionerna). Mot MFF var han sitt osynliga jag igen och jag tycker verkligen att det även där är dags för en regelrätt petning.
Jag räknar med att Romain Gall fortsatt är halt och lytt efter sin skadeproblematik, för om han inte är det så är det ju rent oförståeligt att han inte väljs före någon den nuvarande startduon, som verkar ha en intern kurragömmatävling igång sinsemellan. Även gamm-Kristinn Steindorsson bör, om han nu var redo för ett inhopp senast, gå före sin namne mot Östersund härnäst.
Om bara 3-4-3-formationen kan berikas med yttrar som faktiskt är med och bidrar – det går: det visade ny-Kristinn mot HBK – så tror jag att det kan räcka ganska bra.
Så bra som det går med det här spelarmaterialet.
 
Till sist: David Batanero målades inför den allsvenska omstarten upp som en potentiell game-changer för GIF Sundsvall av självaste Simon Bank, och nog hjälpte han till att ändra matchbilden vid premiärinhoppet på IP alltid.
Jag formligen mös i soffan när »Bata« (som Joel kallade honom i inför-intervjun med den sortens självklarhet man bara smeknamnar Simon Bank-hyllade nyförvärv) stod redo för inhopp. Äntligen finns det avlastning den matchminut då Smajl Suljevic oundvikligen (som vore det en naturlag) kroknar och har helt slut på maxlöpningar, tänkte jag.
(Det är, förresten, ganska svagt av både spelare och klubb att tillåta att startspelaren Suljevic, som rent fotbollsmässigt uppenbarligen är bra nog att vara aktuell för danska toppklubbar, inte kan spela allsvensk fotboll i nittio minuter plus stopptid.)
Men nej: även den mest slutkörda versionen av Smajl Suljevic hade presterat bättre än hemmadebuterande Batanero, vars rörelsemönster på innermittfältet mer liknade en halshuggen hönas än en allsvensk fotbollsspelares.
Speciellt tydligt blev det förstås på vid den matchavgörande sekvensen, då en månne jättenervös Batanero tassade runt, runt, runt Rakip – som vore han en skållhet gröttallrik – innan MFF-mittfältaren fick dunka dit segermålet bakom en kepslös Tommy Naurin som, precis som borta mot HBK senast, knappt reagerade. Men det var knappast det enda hårresande misstag en märkbart vilsen Batanero stod för under sin kvart på planen som var så svag att den som inte såg träningsmatchen mot ÖFK nästan börjar fundera på om den ens ägt rum.
 
Vad blev det av det här, till slut? Det spelar ingen roll hur högtravande och krönikeformat man inleder nu för tiden, utan Sportbladets reporter och min goda vän Per Bohman har med sina karaktäristiska »fem punkter« stöpt om hela den allsvenska tyckarindustrin, där inte en jävel längre kan smita undan med ett slappt och tyckeslöst tyck. Det blev – utan min aktiva vilja– fem punkter av det här också:

• Ha tålamod med spelidén; den har lyckats kompensera för oerhörda brister i startelvan.
• Ropa inte »avgå Joel!« mot varje flintifierad medelpadsk man ni möter (även om chansen bevisligen är stor att det faktiskt är Joel).
• Peta Jonathan Morsay och gör det snarast möjligt, för allas (även hans egna) trevnad.
• Spela med Romain Gall och Kristinn Steindorsson på varsin forwardsflank.
• Spela inte Batanero från start mot ÖFK, om det där är hans bild av att spela allsvenskt innermittfältsspel.

Och sist men inte minst: alla till IP, förlåt, Berners Arena på lördag.