Du vet ingenting om deppighet förrän du bett om att få betala för din ++-burgare och dina +-strips på O’Learys och en servitris kommer och börjar härja med kortläsare och »totalbeloppet först«-kommentarer i precis samma veva som ditt favoritlag släpper in ett 1–2-mål i den nittiotredje matchminuten.
Totalbelopp? Totalmörker, menar du.

I min nyvuxna ungdom, framför allt när jag bodde i Umeå, besökte jag sportbaren O’Learys relativt frekvent. Inte så pass frekvent som vissa rykten vill göra gällande (i en chattgrupp har jag tilldelats smeknamnet »Sweet Chili« på grund av att O’Learys sweet chili-pasta ska ha varit byggstenen min kropp är smidd av) men ändå: relativt frekvent.
Deppigheten i att laga mat åt sig själv i ett grävlingsgryt i kombination med att termen »hitta på nåt tillsammans«, unga fotbollsintresserade män emellan, nästan förutsatte att en tv-skärm med en fotbollsmatch skulle rulla i bakgrunden. Så jo: nog har jag tillbringat ett antal kvällar på O’Learys och motsvarande etablissemang (Allstar är väl ingenting annat än ett lite, lite sämre O’Learys, utan rättigheter till gamla Larry Bird-bilder?).
Nu var det dock ganska länge sedan jag klev in på en sportbar, innan jag på lördagseftermiddagen slog mig ner bland GIF-vänner på O’Learys i gamla stan för att se Giffarna ta sig an Sirius.
[OBS: Anti-branded content följer]
Och nu ska jag inte leka krogkommission här, men… jag minns ändå O’Learys som bättre. Att det åtminstone var lite krispighet i potäterna och att det inte bjöds på sådana där långa, platta ugns-lämpade pommes – gjorda med lika delar potatis och mjöl – som bara en riktigt stressad småbarnspappa kan slita åt sig från Willys frysdisk; potäter som bara den som riktigt tappat livsglädjen kan slänga in i ugnen.
Allt serverades dessutom i svensk restaurangnärings sämsta kvarleva: sportbars-korgen. Varför vägrar just Sveriges sportbarer anpassa sig till den tallriksnorm som varit allenarådande i nordisk matkultur i hundratals år? Varför ska de envisas med att servera maten i en korg med så höga brätten att du måste vara specialistutbildad hjärtkirurg för att – med näven i en otymplig nittiogradersvinkel – kunna skära ut en lämplig bit av din hamburgare. Det är den perfekta matupplevelsen för den överlevare som vill leka att ens förnödenheter ramlat ner i en djup brunn, varifrån man nu måste fiska upp maten via nytänkande gaffel-pimpling. Till korgkritiken ska dessutom läggas att korgens botten fortfarande – jag skriver fortfarande, för nog måste det ha kritiserats av kunder i år och dagar – är belamrad med en tunn liten pappbit, som gör att du vid varje tugga (som du lyckas gaffel-pimpla fram ur korgen) måste känna efter med tungan ifall du råkat fått med dig en våt pappfilt in i näbben. Det är som… nej, det finns faktiskt inga liknelser för det; att behöva sno runt med tungan i gomseglet i jakt på eventuellt malplacerad papp.
Hur som helst så minns jag O’Learys som bättre; som någonting annat. Jag kan nostalgiskt minnas tillbaka till när jag utsågs till matchens lirare i en hemmamatch och priset var en femtioprocentig rabatt på en middag på en sportrestaurang i Umeå och hur jag – en ung man bosatt i ett grävlingsgryt med vad som måste beskrivas som knapp studentekonomi – unnade mig att beställa in deras surf n’ turf-tallrik (kanske skrek jag »en surf n’ turf! här« över borden och hytte med näven, överentusiastisk och flagrant som en nyrik). Vilken liten ny-västerbottnisk prins man kände sig som, för en… ja–vad–kan–det–ha–varit, onsdagskväll.
(Jag vill dock dementera att jag också ska ha beställt in en kanna portvin, som sedan ska ha legat till grund för den portvinstå som tids nog satte stopp för min karriär.)
Är ni redo för en parallell av allra sämsta märke?
Jag minns också GIF Sundsvall som någonting bättre. Visst är det Cedergrenska bolltrillarprojektet både hedervärt och roligt och visst borde det – i den bästa av världar – kunna gjuta framtidstro i både förening och fotbollsstad, men när jag nostalgiskt minns tillbaka till tiden då jag föll för GIF Sundsvall så var det inte ett lag som rätt och slätt vek ner sig i matcher. Man kunde säga vad man ville om klubben och om laget och om spelarna, men det var inte ett lag vars spelare över nittio minuters fotboll blev fysiskt och psykiskt nedmalda av sina motståndare.
Det är det onekligen nu.
 
Jag har behövt nära två dygn på mig att verkligen bestämma sig för hur orolig, arg och besviken man ska vara efter en hemmaförlust mot ett Sirius så decimerat att om samma bortfall drabbat klubbnamnet så hade de nätt och jämnt fått ihop till en Si-stavelse.
Nu har jag bestämt mig: man ska vara väldigt besviken och, ja, till och med rätt arg.
Orolig? Har du som GIF-supporter inte varit orolig sedan tidigare så blir jag orolig för dig.
 
Det går att ha överseende med mycket i en allsvensk omstart. Kvaliteten på passningsspelet var nog årets lägsta, de huvudlösa misstagen avlöste varandra (hur många felpassningar slog Noah Sonko Sundberg på egen planhalva?) och bara faktumet att motståndaren var ungefär lika ringrostig i aktionerna, när de väl bjöds på bollen, räddade båda lagen från flera snöpligt slarviga baklängesmål.
Det var en månad sedan sist, det kanske gick lite för lätt i träningsmatcherna och hur spelet ser ut är ju inte a och o i en måstematch mot en nykomling på hemmaplan.
Linus Hallenius tog till vara på ett sådant misstag, när Christer Gustafsson rensade på ett sätt som fått honom utskälld i ett P9-lag, varpå Jonathan Morsay nätt och jämnt lyckades med att inte skjuta över från två meters håll och GIF Sundsvall hade äntligen – efter tre raka matcher med bortbjudna ledningar – fått göra det viktiga förstamålet.
De fick behålla denna ledning in i pausen och även om den hade kunnat vara större (Linus Hallenius sprang sig till ett friläge och väggade sig fram till kryssribban) så var det var en ledning och det var på hemmaplan och det var med en nykomling som fått hela sin centrallinje sliten i stycken.
Man får med rätta vara arg över att alla dessa faktorer inte räckte till en enda poäng.
Majoriteten av spelarna i den allsvenska startelva som Sirius kom till spel med i lördags spelade division 1-fotboll mot spelare som… mig, så sent som 2013. Spelare som Karl Larson, Kim Skoglund och Ian Sirelius har fått ta den långa, snåriga vägen till eliten och dit tar man sig inte utan att kämpa. Och kämpa. Och kämpa.
De fortsatte kämpa i den andra halvleken, de här gamla division 1-rävarna, och det räckte.
För det — och här kommer vi till en punkt som det är oerhört svårt att ha överseende med — gjorde inte hemmaspelarna. Inte i tillräcklig utsträckning.
Fystränaren Joakim Svedberg lämnade GIF Sundsvall i somras och det kanske var klokt, för annars hade han – i egenskap av ansvarig för spelarnas kondition – kanske stått åtalad för grovt tjänstefel nu i helgen.
För GIF Sundsvall anno 2017 är ett lag som fysiskt inte orkar kämpa i nittio minuter.
Ett Sirius utan bolltrollaren Kingsley Sarfo är bara tungt, köttigt och karaktärsstarkt – och det räckte till tre poäng på Idrottsparken.
Visst kan Tommy Naurin lastas för att han stod och kramade den bortre stolpen när Jesper Arvidsson laddade för skott (kommentatorn yrade om att Naurin måste blivit »överraskad«, men jag har sett trappskyttetävlingar där skotten kommer mer oväntat), men känslan var att Sirius kvitteringsmål hade kommit tids nog ändå. Moses Ogbu borde ha satt sin volleystraffspark och Sirius-kaptenen halvträffade också bort ett annat jätteläge och nog skulle bortalaget dessutom ha haft en straff när Arvidssons nick volleybollblockades bort med en näve.
Siriusspelarna skruvade upp tempot i sina aktioner och GIF-spelarna orkade helt enkelt inte hänga med. Pressen blev än slappare, bolltempot än lägre och vissa individer tog helt enkelt slut. Min ömma moder brukar ibland klaga på att fotbollsspelare är för dåligt tränade som inte orkar springa för fullt i nittio minuter och jag försöker ofta nyansera bilden, säga att fotboll är en komplex sport, att den inte är som längdåkning och 10 000 meter hinder och yada-yada-yada.
Men i lördags var det tydligt: flera GIF-spelare är för dåligt tränade. Smajl Suljevic har inte orkat hålla ställningarna på ett innermittfält i nittio minuter en enda gång under hela säsongen, men efter ett sommaruppehåll (där en kunde tänka sig att han därför fått löpa lite extra) storknade han tidigare och tydligare än någonsin.
Och som kollektiv är GIF Sundsvall uppenbarligen ett lag som viker ner sig under matchens sista halvtimme. Sista halvtimmen, där Sirius vänder på steken, är det ju ingenting annat än soppatorsk i hemmalagets tank.
Att spelet inte stämde är en sak, det går som sagt att ha överseende med. Men att orken tryter och att GIF Sundsvall nu för tiden är ett lag man så enkelt maler ner med lite viljestyrka och ett gäng gamla division 1-spelare är en helt annan.
 
Linus Hallenius sa att han bett om ursäkt till lagkamraterna efter matchen, för att ha bränt de tre jättelägen han skaffade sig.
Men GIF-anfallaren ska inte behöva be om ursäkt, han ska ha tack för att han åtminstone försökte.
Hallenius rev, slet och skapade ju alla sina tre jättelägen på mer eller mindre egen hand. Det tremannaanfall som stod uppställt på pappret bestod i praktiken bara av en beslutsam 28-åring som gjorde allt (felvända väggspel, bollmottagningar, djupledslöpningar, ja, allt utom mål) som hans kedjekamrater helt undvek att förta sig.
Har någon nybliven U21-landslagsman någonsin utstrålat så lite självförtroende som Jonathan Morsay? Jag kan sannerligen inte min Simpsons, men jag har en favoritscen där en individ (som serieskaparen uppenbarligen uppfattar som självgod) har skapat en gokart som drivs av just denna självgodhet:

Hade man satt den hjälmen på Jonathan Morsays huvud hade bilen inte susat iväg – nej, motorn hade skurit ihop.
Det är nästan det enda man kan ta med sig från denna blytunga förlust: att Linus Hallenius rent spelmässigt såg ut som i fornstora dagar, även om bilden av den utrusande hyddan tillhörande jätten Joshua Wicks (som i en Offside-intervju berättade om hur han gillar att doppa chokladmuffins i vad jag tror var chokladmjölk) lär kunna förfölja honom ett tag.
 
Det var inte bara på planen det var deppigt. Redan innan Jesper Arvidsson satte vänsterfoten till kändes det som att GIF åkt på en rejäl trynstöt – då speakern annonserade en publiksiffra på 3862.
I en allsvensk omstart. I gassande sol. En lördag.
Om inte Emil Forsberg säljs i sommar så lär det skramla ödsligt tomt i de budgetkistor som räknat med ett publiksnitt på omkring 5500 åskådare den här säsongen. Sällan har väl några – som inte tillhört hans eget spelarstall – hejat så mycket på Hasan Cetinkaya som kanslipersonalen hos GIF Sundsvall.
 
Ska vi försöka avsluta med någon form av tillförsikt?
Inför omstarten skrev Sveriges klart vassaste fotbollspenna att det var en ny serie som drog igång, att det var som en andra premiär, då det hänt så mycket under uppehållet.
Bland annat, nämnde Bank som en av de främsta punkterna, så skulle ju GIF Sundsvall snart få David Batanero spelklar.
En 28-årig mittfältare vars pappersstrul fördröjt en flytt från den spanska tredjeligan beskrivs plötsligt som en potentiell game changer, kanske till och med league changer, efter att Bank och övriga fotbolls-Sverige fått se hans fantastiska 3–0-balja på en förvisso träningsmatchslapp Aly Keita i ÖFK-målet i tisdags.
Jag vet inte om något GIF-förvärv någonsin hajpats på så pass lösa grunder av någon extern part (internt, däremot: 2007 sa Urban Hagblom »där har du en som gör 30 mål i allsvenskan nästa år« till Expressens utsände, och nickade i riktning mot Akombo Ukeyima), men det är åtminstone någonting att hoppas på.
Kanske kan han orka spela allsvensk fotboll i nittio minuter. Det vore välkommet.
 
(Nej, vi måste faktiskt avsluta med att skicka Pirkt.se:s allra varmaste och mest stöttande hälsningar till min gamle ÖFK-lagkamrat Ante Björkebaum i Sirius, som i dag fick beskedet att han råkat ut för sin fjärde korsbandsskada i karriären.
Men är det någonting Sirius-spelare som letat sig upp i eliten kan så är det bevisligen att kämpa, och Ante har fått kämpa mest av alla för att nå dit.)