I remember when your head caught flame
 It kissed your scalp and caressed your brain
 Well you laughed, baby, it's okay
 It's buzzcut season anyway

 
Ja, den är sannerligen här nu, sedan ett par veckor, kanske månader tillbaka, sedan solen blivit kapabel att färga en annars kritvit skalp: denna Lorde-omsjungna buzzcut season. Säsongen för att snagga sig. Den frivilliga flintifieringens säsong.
Årstiden då medvetet folk – som aldrig någonsin skulle uttala cowboyernas motpart i den gamla leken längre – approprierar som om det inte fanns någon morgondag.
Så: var har vi statusen på den rakade skallen, i juli månad 2017?
I söndags kom ett synnerligen negativt formbesked, när jag i sällskap med några vänner skulle slå ihjäl sex timmar på Gröna Lund inför en Elton John-spelning.
Titta bara:

Titta på den trygga och stoiskt lugna uppenbarelsen hos min såväl hår- som skäggbelupne vän Sinan; det är ett ansikte så tryggt inramat av hår i alla dess former att inte ens berg-och-dalbanan Twisters alla g-krafter kan få själva ansiktsformerna ur sina gängor. Jämför sedan detta med—

—denna bild på ett anlete som lyckas med konststycket att förmedla såväl oro som sorg i ett och samma ögonpar. Det här är, om vi ska fatta oss kort, ett ansikte man inte vill ha som ansikte utåt för den mänskliga kroppsdelen ansikte.
Sorg, ja: bottenlös sorg, utstrålas det — mitt i en framåtsusande berg-och-dalbana.
Den uppmärksamme, nej, den icke-blinde noterade förstås tomheten till höger om min sorgsna lekamen. Den lediga stolen i det parsäte som den tvåsamhetsnormativa nöjesparken tvingar på sina besökare.
Jag gjorde det också och efter flera år av snabba smädelseutbyten online har jag lärt mig att man själv måste äga alla typer av situationer där man lagt upp bollen för en smash från meningsmotståndaren, så på uppstuds — nästan innan jag hunnit ut från Gröna Lund-grindarna — tillverkade jag denna självsmädande meme:

Men vi kan faktiskt inte låta det här nederlaget för de flintifierade stå som facit över hur den rakade skallen står sig, sommaren 2017.
Nej: trots detta, trots styggelsen av människokött som fastnade på Twisters kameralins, så skulle jag vilja hävda att den rakade skallen är på – inte frammarsch, kanske (det är aldrig bra med rakade skallar och just marscher), men på väg uppåt.
I år har jag nämligen märkt av denna frisyrmässiga årstid, denna buzzcut season, på ett tydligare sätt än kanske någonsin tidigare.
Redan för en månad sedan så kom en vän till en träning med Gruesome 442-some – eller om det var ett mer allmänt lattjande, det går aldrig riktigt att skilja dessa två ting åt – i just en rakad skalle. Visst hade han kanske en centimeter hår till godo på mig – vilket alltid är klokt: allt under centimeterlinjen är ju, för den hårbemedlade, som att åka runt i en rullstol för skojs skull – men han hade valt att raka av sig håret och han hade gjort det trots att den här bilden hade figurerat på honom sedan tidigare:

(När man sitter på en portal av de här magnituderna får man passa sig och väga sina ord- och bildval på guldvåg, för vid en googling på min väns namn dyker nu den där bilden – där han hans arbetslösa Football Manager-profil flintifierats digitalt – upp som nummer fyra på bildsidan, trots att han har en blomstrande musik- och journalistkarriär igång simultant. Då den här portalen för tillfället saknar publicistisk styrsel så kanske ett av delmålen med dess verksamhet kan vara att få upp den här bilden som nummer ett på listan, så vi unnar oss en okynnes-pingback för att försöka lyfta den ytterligare.)
Nåväl. När han, efter att ha sett den bilden på sitt potentiellt flintifierade jag, kom till en träning eller ett lattjande med håret rakat – då visste man att buzzcut-säsongen var här på allvar.
(Han passade också, det ska sägas, väldigt bra i rakat i det verkliga livet, till skillnad från i den virtuella världen.)
 
Jag har också själv märkt av denna buzzcut season-trend; detta den rakade skallens pånyttfödelse. Jag har ju sedan länge varit en frekvent användare av diverse huvudbonader. Eller länge och länge: mitt användande sköt nog i höjden ganska precis i samma ögonblick som jag tog och gjorde mig av med de sista sorgliga skärvorna av det som en gång i tiden – vi pratar kanske… 2007-2008, senast – var en fulltalig formation av hår. Mitt kepsanvändande stack iväg som en exponentialfunktion uppåt: upp och iväg. Från noll till nära på hundra.
Inte på grund av att jag varit särskilt missnöjd med mitt flintifierade yttre, egentligen, men det är någonting som händer med den rakade, kritvita skallen i relationen med bylsiga ytterkläder under precis alla andra månader än just sommarmånaderna. Den liksom lyser som en vitmålad fyr; gör att hela ens lilla vita huvud ser ut som ett ställningstagande.
Man ser ut som ett vandrande ställningstagande på samma sätt som den här byggfirman, vars bilar jag ser åka runt mina kvarter stup i kvarten, ser ut att göra någon form av diffust ställningstagande med den här loggan:

Det kan ju bara vara så grundaren av SHK Entreprenad ser ut, men det ser ändå… lite märkligt ut. Man reagerar. Det ser… inte konstigt ut, nej, men det ser ut som ett ställningstagande. Sätt på en keps på den SHK-mannen och det ser ut som vilken markanläggningsfirma som helst. Men nu: nja. Lite konstigt.
Men så kommer sommaren och det vita ägg man går omkring och balanserar på axlarna kan med fördel bytas ut mot ett sånt där folkligt brunt ägg. Jag vet inte varför, men de har en så mycket varmare framtoning, de bruna äggen, än de där helvita.

Jag vet inte tillräckligt om ägg för att ens förstå varför vissa ägg är vita och vissa är bruna – men där de vita äggen formligen skriker dåliga värpförhållanden och medföljande höftledsproblem för de stackars överdimensionerade hönorna så utstrålar de bruna äggen en helt annan, naturnära härlighet.

Och den här sommaren började jag tidigt, redan i mitten av maj, med att ge det vita ägg som är mitt huvud lite solig omsorg via en vecka på den kroatiska solkusten. Ganska tidigt bytte det också skepnad: från vitt ägg till det där eftersträvansvärda bruna ägget.
Sedan dess har jag faktiskt nätt och jämnt tagit på mig en huvudbonad. En av få gånger jag burit keps var – förstås – på nationaldagen, så att jag, och det här har jag redan berättat, inte skulle bli nedbrottad efter att någon skrikit »NMR är här!« på den fotbollsturnering för nyanlända som jag flanerade omkring på.
Annars har jag stått upp för min flintifiering, mycket tack vare att den här Larry David-inställningen till »the hat people« har etsat sig fast:

Och nog är det en faktor att jag nu – för första gången på, vadå?, fyra år? – har incitament att försöka ge en rättvisande bild av mitt utseende för främlingar.
Man vill ju inte mjuggrepresentera sig själv.
 
Nu ska jag till sist komma till saken. Det här var ju egentligen tänkt att bli en renodlad kulturartikel, om hur den flintifierade skallen har porträtterats i mainstreamkulturen på sistone, men ännu en gång har självcentreringen hos Pirkt.se:s kulturchef kommit i vägen med en personlig utläggning på några tusen tecken om tvåsamhetsnormativa nöjesfält, om ens subjektiva uppfattning om olika äggfärger och till och med gett sig på en psykoanalytisk teori kring sitt eget kepsbärande.
Jag hade kort och koncist tänkt skriva om hur Girls med all rätt utmålats som en serie som varit rent banbrytande när det gäller synen på kvinnokroppen – jag tror det var Liv Strömqvist som sa att någonting i stil med att den »gjort att medvetna killar ens förstått att det går att ha sex med en tjej som inte är jättesmal« – och det är förstås den stora kroppsligt politiska bedriften som den fantastiska serien åstadkommit över sex säsonger.
Men under den sjätte säsongen så var det omöjligt för mig och mina identitetspolitiskt nischade ögon att inte stanna vid en annan detalj:

Beskrivningen av den flintifierade Dill-karaktären!!! Hur ofta får en man med en icke-frisyr där man ser krans-konturerna beskrivas som »supersexig« – speciellt i en serie som kantas av rent objektivt supervackra människor???
En litet historieberättande steg för Girls-tittaren, ett jättekliv för den flintifierade rörelsen.
Men allt det som den amerikanska populärkulturen bygger upp kan de också riva ner. Efter Girls modiga ställningstagande och det momentum som det gav den flintifierade communityn så lanserade Veep den här nya Jonah Ryan-uppenbarelsen:

Det var länge sedan någonting var så direkt skadligt för den rakade skallen som alla penis-relaterade smädelser som haglar mot denne fullblodsidiot till kongressledamot, vars flintifiering inleddes med cancer men som sedan – ROLIGHETS-SPOILER ALERT – övergick till själv-renrakning för att kunna bibehålla flödet av cancer-sympatin från väljarna.
(Veep är nog världens allra bästa serie när det gäller rappa smädelser och kan med fördel ses för den som behöver ammunition till diverse smädelsestinna chattgrupper.)
Smädelserna haglar så tätt att inte bara den fiktive kongressledamoten erkänner sitt penisartade utseende i serien—

—utan det går så långt att även skådespelaren bakom Jonah-karaktären gått ut och smädat sitt eget ny-flintifierade jag:

Jag borde förstås – som avslutning – ha förberett en Sisyfos-gif där jag rullar upp ett kalt huvud för ett berg, bara för att se att det rulla ner igen.