Det är ofta svårt att som norrlänning veta hur det egentligen är där nere i Stockholm, innan man flyttat dit och fått sig en egen bild. En god vän med norrbottniskt påbrå fick sig det här sms:et av sin ömma farmor när han skulle flytta in i Solna.

Man kan förstås lägga märke till den norrländskt karga sms-tonen, där varken emojis eller »kram«-avslutningar har någon given plats i kommunikationen. Men något som är än mer frapperande är att Stockholm bevisligen är så pass stort att den inhyser inte mindre än två kommuner som börjar på Sol-, vilket uppenbarligen gör situationen närmast oöverskådlig för en genomsnittlig norrländsk farmor som bara har barnbarnets bästa för de säkerligen kisande sms-skrivar-ögonen.
Jag har bott här tre och ett halvt år nu och har fortfarande knappt börjat lära mig hur staden hänger ihop. Tunnelbanan är förstås bra på många sätt, men när det gäller att lära känna en stad är den ett bedrövligt verktyg då man letar sig ner i underjorden för att sedan dyka upp – som en nyvaken grävling – på en helt annan plats.
Alla norrlänningarna har nog sina initiala svårigheter, men något av det som varit allra mest förvånande för mig personligen måste ändå ha varit skillnaden mellan hur Sundbyberg beskrivs i den gamla Oskar Linnros-dängan »Ack Sundbyberg« och hur området liksom… är.
Linnros sjöng, som jag minns det, om en brokig förort där folk kunde skjutas i trappuppgångar och där det uteslutande var »knas« involverat när området nämndes i nyhetssändningar.
Med tanke på hur mycket den låten snurrade under ett par somrar så satte sig Linnros bild av »Sumpan« typ som The Wire-bilden av Baltimore.

Syntolkning: Oskar Linnros på väg till Phils Burger.

 
Den bilden ter sig något främmande när man flanerar genom Sundbyberg, sommaren 2017. Kanske är det faktiskt så att gentrifieringen sköljt över de stockholmska närförorterna i en oerhörd takt och att den på sju år lyckats tsunami-svepa bort all kriminalitet och »knas« för att istället lämna efter sig ett nytt samhälle; fritt från män i skinnrockar med avhuggna hagelgevär utan i stället byggt kring etablissemang med högrevsburgare och cavabarer. Eller så kan Linnros, i ett försök att ge sin soul mer bakgrundstyngd, ha överdrivit en aning kring statusen för 2010 års Sundbyberg.
(Jag har ingen aning. Jag är från Norrland och kan nätt och jämnt skilja Solna från Sollentuna.)
Hur som helst: Sundbyberg är numera väldigt fint. När kvällssolen ligger på de gamla och lagom färglada fasaderna samtidigt som vinden blåser åt rätt håll från Arvid Norqvist-bryggeriet, så att hela den kommunala atmosfären fylls av doften av nymalet kaffe, så kan jag tänka att det knappt finns någon annanstans jag hellre skulle vilja bo.
Men. Med allt detta sagt:
Kanske är den gamla Linnros-omsjungna ruffigheten på väg tillbaka.
För när jag flanerade genom Sundbyberg i kväll så stannade jag till vid en skylt. Jag stannade till vid en skylt, mitt i centrum, som verkade försöka placera det gentrifierade och barnvänliga och mysiga Sundbyberg på den riktigt ruffiga, tuffa och hårdnackade kartan igen.
Det här är ingen mjäkig liten stad där man går och drar barnvagnar efter sig, säger skylten; ingen stad där man myser omkring och smakar trendiga sorbetsmaker tills det står ut genom de pappalediga öronen.
Nej, det här är den gamla ruffiga »Sumpan« som nu återlanseras, förklarar skylten. Det här, förklarar skylten: det är—

—e-ciggens stad.