Det räcker egentligen med en dörr i vardagsrummet. Eller egentligen räcker det nog med ett handtag under ett litet fönster.
Då förstår man. Då uppstudsklickar man i den gröna »Ja«-rutan.
Ja, jag är intresserad av ett lägenhetsbyte, ty jag anar konturerna av en balkong. Det finns någonting där utanför vardagsrumsfönstret; en potentiell oas av solgassande, av odlande, av läsande, av frukostätande. Jag behöver inte ens bläddra till själva bilden av balkongen (om den finns; ibland lägger väljer vissa psykopater inte ut en enda bild på sin balkong!!!) och se hur stor den är, den får vara hur liten eller stor som helst, det räcker med faktumet att själva dörren ut syns i vardagsrummet.
Jag vet inte hur många lägenheter jag autoanmält mitt intresse för bara det där handtaget ut från vardagsrummet synts i bild. Hundra? Tvåhundra? Därikring är det nog. Och jag vet inte, men jag är rädd att det kan ha börjat snickesnackas om mig i diverse subforum till Lägenhetsbyte.se.
Jag antar att det kanske finns vissa oskrivna förhållningsregler; kontrakt i osynligt bläck som man är tänkt att känna till. Jag misstänker det inte är socialt accepterat att vara precis hur lössläppt som helst med »Ja«-knappen utan att få en viss stämpel på sig och att det lätt börjar gå rykten om att man gör »vad som helst« för en balkong som man nätt och jämnt får ut minsta utemöbel på.
Men jag bryr mig inte. Kanske är det titeln på min första roman: »Vi som aldrig sa balkonghora«.
 
Förresten så har min intensiva lägenhetsjakt börjat gå allt bättre, eller åtminstone allt mindre dåligt. Kanske kan det bero på att jag sänkt mina förväntningar till en rimlig nivå. Efter att den här nyheten skakade om bostadsmarknaden och vår inställning till den—

—så förändrades förstås höjden på gemene mans förväntningsribba när det gäller boende.
Men nu, efter en månad nästan helt utan matchningar, har jag slutligen sänkt ribban igen och klickat bort—

—den nedersta punkten bland önskemålen.