Under den andra halvleken i Norrlandsderbyt mot Östersunds FK packade jag ihop mina prylar och pinaler, pulade in allting i sändarbussen (intill min egengjorda »Jimmie = Rasist«-skylt) och rullade sedan sloknäbbad bussen allra längst ner i garaget, där jag kilade fast ett par stoppklossar vid däcken och satte ett rejälare rattlås över halva förarhytten.
Där skulle den få stå i en månad, tänkte jag. För helvete vad trött jag var på att skriva om eller ens tänka på GIF Sundsvall. Sedan dess har jag också helt kopplat ned mina GIF-tentakler; inte tänkt en tanke på vad mängder av Tranviken-glass skulle kunna göra med Smajl Suljevics aeroba förmåga eller huruvida Urban Hagblom skulle lyckas prata med Mittuniversitetet om att tvinga ekonomistudenterna Eric Larsson och Marcus Danielsson att göra en massa omtentor under senhösten.
Faktum är att jag nog drog en liten suck när jag till slut upptäckte att GIF Sundsvall spelade en av tidernas minst affischerade allsvenska träningsmatcher mot Hammarby på Grimsta på min lediga onsdag. Jag skulle behöva stiga upp ur min GIF-dvala – och gjorde det inte med någon särskild entusiasm.
Men så kom jag till slut till Grimsta IP och det första jag möttes av var den här synen:

Och då, precis då, sköljde verkligen entusiasmen över mig igen.
Från höger ser vi alltså Urban Hagblom, sportchef, Joel Cedergren, tränare – och ryggen på Stefan Silva, felaktigt utpekad råriskokare och Italien-proffs. De stod där i en god kvart medan de båda lagen värmde upp och visst har Silva ryktats till just motståndaren Hammarby i dagarna, men när jag såg Urbans rekordsoliga uppenbarelse så tänkte jag att det inte fanns en chans att GIF-sportchefen skulle släppa taget sin gamla anfallsstjärna ur greppet när han nu hade honom inom sin charmradie. Han var så pass juni-solig, Urban, att han verkade ha ett kraftfält kring sig. För ganska snart smög den skadade Hammarby-yttern Jiloan Hamad upp jämsides och hälsade och på väg upp på läktaren så tyckte jag mig se i Urbans ögon att han övervägde att kliva fram även till Turkiet-proffset Erkan Zengin som stod och hängde vid ett räcke intill.
Han hade en stuns i steget som man sällan ser hos allsvenska sportchefer vars kassabok är rödmålad, sida upp och ner.
Men så fick han syn på mig och vek av.
»Han är klar«, skojade Urban och syftade på Silva. Jag var ändå – nyuppvaknad som jag var i mitt GIF-journalistiska ämbete – tvungen att fråga om det fanns någon som helst chans att han skulle kunna locka Silva till Sundsvall.
Och Urban Hagblom vill ju inte säga nej i onödan, när det handlar om vad GIF Sundsvall kan åstadkomma. Det skulle gå att driva en partikelaccelerator enbart på Urban Hagbloms vilja att entusiasmera människor kring GIF Sundsvall och ändå få lite kräm över till en bordsfläkt.
Svaret dröjde ett par sekunder, där jag i realtid fick se hur han tragglade sportchefsmatematiken i huvudet; hur han knep ihop ögonen och räknade varenda liten slant som kunde tänkas ligga bortglömd i något kansliskrymsle.

Men när ansiktet sakta vecklades ut igen så blev svaret ändå ett »nej«.
Men så lade han till en brasklapp om att det ju faktiskt kan trilla in lite pengar eftersom det »kan hända saker på internationell nivå som vi inte kan styra över« och jag antar att han syftar på en av tre saker:

1. IK Start betalar pengarna för Bala Garba-stölden, vintern 2004.
2. FIFA:s jurister ankelskakar klubbchefen i Antaliasgencersiakspor (stavningen på turkiska klubbar blir aldrig helt rätt, men heller aldrig helt fel, hur man än skriver) på övergångssumman för Erkan Saglik-köpet 2010.
3. Emil Forsberg säljs för en par tre hundra miljoner kronor, varpå GIF Sundsvall erhåller nära fem procent av summan.

 
Det kan alltså hända mycket utanför planen i sommar – tänk er ett rekordlång rad med dominobrickor mellan Milanello och baracken ovanför IP där Urban sitter – men på Grimsta IP hände det också en hel del innanför densamma.
GIF Sundsvall kom till spel med ett helt ordinarie lag, förutom ett par backar som stukat fötterna (Myrestam, Pirktjocke), en back som blivit sjuk (Sonko Sundberg) och en mittfältare som fått tjall runt ena knät (Steindorsson), och mötte ett Hammarby som kanske ännu mer behandlade matchen som en träningsmatch* – men vars elva innehöll de allra flesta ordinarie nunorna.
*= Imad Khalili byttes både ut och in, som under en pojklagsmatch med fria byten, men så har han förvisso också verkningsgraden hos en pojkspelare.
Och GIF Sundsvall vann. Helt rättvist.
 
Lars Krogh Gerson var tillbaka efter att ha missat nästan hela våren på grund av skada – och som det syntes på det tidigare så veka tvåmannamittfältet. Jag är den första att skriva under på att Kristinn Steindorsson gjort det bra intill Smajl Suljevic i 3-4-3-formationen – långt mycket bättre än förväntat! – men i matcher där det fallerat, som exempelvis borta mot Kalmar, så har avsaknaden av en skicklig duellspelare varit oerhört tydlig.
Lars Krogh Gerson är den duellspelaren. Det visade han med eftertryck i dag.
Jag har nog inte saknat honom så aktivt under våren, mest för att Kristinn tjänstgjort på ett bra sätt, men också för att Krogh Gerson såg närmast tafflig ut under de insatser han hann med innan skadan, på våren. 3-5-2-systemet, med tre innermittfältare, klädde honom inte alls utan han flängde runt på halvdistans mest hela tiden och den tidigare så stabile tvåvägsspelaren lyckades med konststycket att bli överglänst av icke-mittfältare som Jonathan Morsay och Kristinn Freyr Sigurdsson.
Men nu, med två innermittfältare i 3-4-3-formationen, var han sitt gamla jag igen. Den beneluxiske mittfältsbrottaren vann mängder av viktiga bolldueller centralt, fördelade boll enkelt och klokt och fyllde på i anfallet när Linus Hallenius serverade honom ett snett-inåt-bakåt-läge som han placerade dit med vänsterfoten till 1–0.
På tränarbänken stod Joel Cedergren och myste i solen.
– Han var överraskande bra. Jag trodde inte det. Han har ju varit borta länge och på en sådan position, i mitten, där måste besluten vara väldigt precisa – och han gör det bra direkt. Det var väldigt glädjande och… lite överraskande för tränaren, sa GIF-tränaren efter matchen, då Pirkt.se:s utsände för en sekund tvekade på ifall han verkligen skulle orka tycka någonting eller om det inte bara skulle vara lättare att ta några citat.
Men han orkar tycka!!! Om det här och så mycket mer!!! Men här kommer först ett citat till:
– Hans defensiv är väldigt viktig för laget. Vi får en bra balans, då han är duktig på att balansera laget. Där är han duktig, sa Cedergren efter den luxemburgske landslagsmannens succéåterkomst.
Det var förresten ingen slump att framspelningen till 1–0-målet kom från Linus Hallenius högertass. Bland många som utmärkte sig i den första halvleken var nästan anfallaren den som såg allra hetast ut, längst fram i nummer nio-rollen.
Visst hade han ett vänsteravslut vid halvt friläge som landade någonstans på parkeringen till Statoil i Vällingby Centrum, men i allt annat än avslutslägena gjorde Hallenius det mesta rätt – och visade upp en annan rättframhet i på den sista tredjedelen.
Jag har vid flera tillfällen sammanfattat det som att han »ser rivig ut«, mer än att han faktiskt utövar någon egentlig rivighet – men idag var han rivig. Han trängde sig förbi, vågade utmana, kämpade och slet och var en stor del i att hela GIF-offensiven kändes farligare än på länge.
Joel Cedergren höll med:
– Vi är ju bra på att hålla i bollen, det har vi varit ganska länge. Men vi har haft svårt att skapa målchanser, och nu är det ju inte så att bara för att det gick bra idag så är det lugnt, men jag tycker vi fick bra svar på det vi jobbat med. Vi var distinkta i den delen av spelet idag.
En snabb GIF-omställning i djupled så lyckades Kristinn Freyr Sigurdsson skaka av sig en Hammarby-back i straffområdet efter inte mindre än tre vridningar och vändningar och förhoppningsvis så kan islänningens 2–0-mål, som han bände upp i nättaket, få honom att skaka av sig den olycksbådande hemåtpass som ledde till Östersunds derbyseger senast.
2–0-ledning i paus för ett GIF Sundsvall som alltså såg rakare ut än brukligt, som hade sin viktigaste mittfältare tillbaka med besked och som faktiskt lyckades hota från båda kanterna.
Den här portalen har varit ganska hård mot Dennis Olssons wingbackspel under det senaste året och när jag var hemma i Sundsvall över helgen så höll jag på – HÖLL, säger jag! – att göra mig lustig över det här faktumet:


Jag höll – fortfarande höll! – på att skriva någonting om att »JAHA! Nu ska Dennis Olsson inte bara låta sin hall för padeltennis ta fokus från hans fotbollskarriär i allsvenskan – nu vill han få ligga på det också!!!«, men besinnade mig.
Kanske var det inte mer än rätt att hålla inne med den smädelsen (som jag alltså fortfarande håller inne med) – för att döma av idag så verkar Dennis Olsson på rätt köl. Visst var det kanske framför allt när Eric Björkander skickade perfekta färdballader på Eric Larsson (som måste fått sprickor längsmed underläppen i den första halvleken, då alla bollar satt så perfekt) som det kändes mest pirrande – men även vänsterkanten, som Olsson hade helhetsansvar för, bidrog med inlägg och inspel idag.
I den andra halvleken kom Hammarby ut bättre, pressade det bolltrillande GIF-laget både tillbaka i planen och till misstag, men från ingenstans slog det vanligtvis så baktunga laget – som okaraktäristiskt nog kontrat in 2–0-målet – till med ännu ett kontringsmål, då Smajl Suljevic med hjälp av en lätt touch på försvarsben kunde vika dit 3–0-målet i bortre gaveln.
 
Inför den andra halvleken var det framför allt en detalj man var sugen på att se: hur den i ett halvår lufttorkade Batanero-skinkan skulle smaka den här väldisponerade GIF-smörgåsen. Inte alls, visade det sig. Den uppsnackade mittfältaren David Batanero hoppade in och fick sig en halvtimme, men det enda som osade Spanien om hans insats var nog att hans passningsprocent var ungefär densamma som den spanska ungdomsarbetslösheten ligger på.
Felbeslut, svaga passningar och en rätt vilsen uppsyn präglade Bataneros halvtimme på planen – som dock sammanföll med att hela matchens strukturer föll samman, i samband med att båda lagen bytte så pass hejvilt att speakerbåset nätt och jämnt fick ut namn och nummer på hemmaspelarna.
– Nej, det var inget vidare. Det var nog hans sämsta insats hittills, sa Joel Cedergren om 28-åringen, som suttit i spelmässig karantän under våren.
– Men det är en bra fotbollsspelare och det kommer han att visa, tillade han.
 
Mer av intresse? Jodå. Den som står och snickesnackar med Urban Hagblom vid ett räcke under nittio spelminuter saknar inte Pirkt.se-content, men det gäller att sålla och det som är tveklöst viktigast för GIF Sundsvalls allsvenska existens just nu är hur det blir med Eric Larsson och Marcus Danielsson.
Det kan inte ha undgått någon fotbollsintresserad norr om Dalälven eller någon sportchef i Skandinavien att den duon sitter på utgående kontrakt med klubben – och då det internationella övergångsfönstret för höst-vår-delen av fotbollsvärlden har varit öppet i omkring en månad så frågade jag ifall det kommit några »konkreta propåer« kring någon av spelarna.
Försök håll tillbaka er entusiasm nu – men det hade det inte, bedyrade Urban. Till skillnad från ifjol, då jag inbillar mig att internationella sportchefer svärmade som gamar över Runar Mar Sigurjonssons lekamen, så har inte en enda sportchef i hela den vida fotbollsvärlden lagt någonting som liknar ett bud på varken Larsson eller Danielsson.
Urban uteslöt förstås inte att båda skriver nytt, vilket knappast säger någonting i sig (jag nämnde väl att man skulle kunna sätta dioder på Hagbloms panna, utvinna GIF-positivismen och få rejäl snurr på CERN-maskineriet?), men däremot sa han att han visste att flera klubbar varit på plats och närstuderat Larsson under en och samma match mot AIK – en där han underpresterade å det grövsta och för första gången på två år inte ens… var lite bra.
»Ritcsch«, lär det ha låtit på läktaren då tre-fyra spelarscouter simultan-strök över hans namn i sina värvarblock.
Trist att höra för Larsson – som man nästan, men bara nästan, unnar en utlandsflytt – men desto mer hoppfullt för den GIF-vurmande individ som inte litar fullt och fast på att Sebastian Rajalakso kan ha ensamansvar för en högerflank under en hel höst.
Marcus Danielson vet jag däremot inte hur vi ska lura kvar, då han inte verkar sätta en fot fel någonsin (inte heller mot Hammarby idag, där han briljerade). Eller jo, just det: han gjorde ju en riktigt tafflig insats hemma mot Häcken, där han dels blev ifrånsprungen och dels bjöd på en straff!
Om jag bränner CD-skivor så kanske vi tillsammans kan posta runt den matchfilmen till alla nu aktiva sportchefer i Schengen-området?
Klart är att Joel Cedergren hoppas att han får behålla samtliga spelare i sin allt bredare trupp. För när vi stod på Grimstas läktare och pratade om den förbättrade konkurrenssituationen så tystnade han plötsligt, mitt i en mening:
– Får vi behålla truppen det här fönstret…, började han och tittade upp mot skyn, strax bakom mig, och började sträcka upp händerna.
Jag hukade mig, kröp ihop med axlarna och tänkte att en missriktad fotboll var på väg att träffa mig i nackpartiet. Men nej: han hade inte höjt armarna och blicken för att fånga en läderkula.
– Jag ber till gud, förklarade Joel. Så att vi får behålla alla spelare, för då har vi ett starkare lag än i våras. Men det är ju en del av vårt sätt att överleva, att sälja spelare, så det är ju fullt möjligt att det händer något.
 
En sista sak: Jag var på First Aid Kit på Gröna Lund i veckan och upptäckte då att min Po Tidholm-radar – eller Po-dar, om ni så vill – är närmast bisarrt stark. Från en position snett bakom scenen kunde jag identifiera Norrlands- och glesbygdsprofilen från – jag överdriver inte – 70-80 meter. Det liksom lyste om honom. Jag bara okynnesblickade ut över publikhavet, svepte med blicken – och pang: Po!
Idag upptäckte jag att jag också besitter en annan inbyggd radar: att kunna identifiera fotbollsagenter. De är, tror jag (det här är en spaning jag kom på ute på Grimsta och då stämde den!!!), de enda som bär Dolce & Gabbana-jeans och som samtidigt är antingen lite för plufsig och för gammal eller för späd för att vara fotbollsproffs (vilket är den andra yrkesgruppen som jag antar bär Dolce & Gabbana-jeans). Genom att ta rygg på en sådan man och fälla ut örlobarna till maximalt vingspann så vet jag nu allt om hur GIF Sundsvall kommer att ersätta vid en somrig spelarflykt.
(Nej, en sista: Jag skriver detta med en bankande huvudvärk; en huvudvärk som infann sig ganska snart efter att jag ätit rester av en kylskåpskyckling som måste ha legat där sedan innan jag åkte till Sundsvall. Så om jag skulle somna in för gott inatt, i hjärnhinneinflammation eller dengue-feber eller vad man nu kan dra på sig, så vill jag att ni ska veta att det var en skämd kycklingbit som blev mitt fall.
Kanske kan denna vetskap göra att jag tilldelas ett Nobelpris postumt, som den förste att någonsin lyckas framställa ett arseniksubstitut genom att mentalt destillera fram det genom att blanda snålhet och lathet.)