När tog ens emojikarriär fart? Kan jag ha haft femton år som emojianvändare?
Minns jag ens vem jag var innan jag började uttrycka mig i smileys? »Jag bifogar en :P-gubbe efter något jag vill ska uppfattas som lättsamt, därför finns jag«, som den moderne Descartes skulle ha sagt. Eller skrivit. På MSN.
Jag tror att jag stod på min emojivevande topp redan som 13-14-åring, då när basutbudet såg ut så här:

Jag vet att min gode vän Sinan Akdag – som är delaktig i fler spaningar än han får beröm för på den här portalen* – av någon anledning har alla sina MSN-konversationer från 00-talets mitt sparade på någon gammal PC-maskin och jag antar att en Clockwork Orange-genomtittning av dessa konversationer inte bara hade fått en att vilja åka tillbaka i tiden och kväva ens tonåriga jag till döds med en kudde (kanske väsandes »bär inte vita trekvartsshorts hela sommaren!!!« ner i kudden samtidigt som lemmarna slutar sprattla). Nej, den hade också visat hur otroligt frekvent jag applicerade en :P-gubbe. Det var ju en ren okynnesgubbe som egentligen inte förmedlade någonting, om man nu inte ville smiley-säga »jag har just varit hos tandläkaren och fått lokalbedövning i västerhalvan av ansiktet, det är därför tungan bara hänger«, men jag antar att den var tänkt att få folk att uppfatta en som en avslappnad och härlig individ, som kan ta saker och konversationer med en klackspark eller med klacksparkens ansiktsmässiga alternativ: den hängande tungan.
Nu i efterhand noterar jag också att tungan släpar lite bakåt, som om :P-gubben är avbildad i farten. Och var det någonting man ville förmedla när man satt instängd på familjens kontor under ännu en lördagskväll, med ett par 33-centiliters tomburkar cola på skrivbordet och med ett evighetsparti Football Manager tuffandes i bakgrunden — ja, då var det ju just precis det: att man var en människa i rörelse.
Man satt helt still, mjuggchattandes med några människor man hade saker gemensamt med (som min fortsatt nära vän Sinan) och betydligt fler där den minsta gemensamma nämnaren kan ha varit fascinationen för :P-gubben, men man ville förmedla rörelse.
*= Apropå min nära vän Sinan Akdag så uppstod upphovsrättsligt tumult på redaktionen förra veckan, då Sinan i efterhand klagade på att han inte fått cred för en av tidernas bästa vev-gifar; den när vevaren Erik Häggström – mannen som helt kullkastat innebörden i begreppet »att bränna sig« för all framtid – med höjd högernäve står och hejar på ett par snurrande tivolistolar på Gröna Lund. Sinan uttryckte att han ofta känt sig cred-mässigt förbisedd på portalen på sistone, dels som gif-skapare men också som associate producer till flera spaningar.
Jag försökte förklara att jag med bestämdhet mindes hur han en gång, då hans namn figurerat i obskyra sammanhang på portalen, velat anonymisera sig själv; antagligen då han var i en anställningsprocess och inte ville att Pirkt.se:s starka Google-reach skulle sätta ett för starkt avtryck på hans internet-närvaro.
(Och nu, när den här lilla avstickaren blivit till en alldeles för lång vänskapspolitisk redogörelse kan jag lika gärna unna er en bild på honom—
https://www.instagram.com/p/BVAHKdfFO8r/?taken-by=eriklofgren_
—från nationaldagen, då han och jag volontärarbetade på Tillsammans Cup: en fotbollsturnering för nyanlända under vilken jag inte för en sekund tog av mig kepsen, på grund av rädsla för att min blottade skalle skulle få någon säkerhetsansvarig att ropa »NMR är här!!!« och bryskt brotta ner mig på någon halvsekund.
Nästan exakt samma skämt använde jag för att inleda den här ledartexten åt Länstidningen, som jag smattrade ihop efter det fina nationaldagsfirandet.
Snart har jag gått plus-minus noll på min flintifiering. Den fulhet jag fått stå ut med har jag snart kompenserat med lustigheter i textform.)
Tillbaka till emojisarna. Rörelse, ja. Det är någonting som jag först nu, ett drygt decennium senare, lyckats avläsa i den slappt hängande släptungan hos :P-gubben.
Kanske hade jag bara inte sinnesnärvaro nog där och då. Kanske var jag inte en lika stark smiley-kännare, kanske var jag inte lika besatt av att komma med spaningar, kanske tog jag bara det lite lugnare och lät en användbar smiley vara en användbar smiley.
(Inte visste jag att min vän Sinan satt på ett förtida FRA-kontor och sparade vartenda :P-gubbe-användande för eftervärlden. Kanske hade det fått mig att tänka till.)
Hur som helst: nu har jag — tillsammans med mina nämnda vänner Häggström och Akdag i den Fredagsveven-uppmuntrande chattgruppen Lunchpåsen* — identifierat någonting hos en dagsaktuell smiley. Ett underliggande budskap. En oförmedlad men förmedlad känsla.
*= Chattgruppnamnet Lunchpåsen kom, tackar som frågar, till efter att jag berättat om hur jag senvåren 2013 märkte att Erik Häggström hade märkt sin Lagerhaus-inhandlade lunchpåse med såväl namn som telefonnummer.
Här är den budskapsmelerade påsen i fråga:

Och på ena kortsidan fanns alltså såväl namn som telefonnummer prydligt uppskrivna.
Den lunchpåsemässiga försiktigheten måste dock förstås i ljuset av Häggströms släkthistoria, då hans mor – som ska ha varit den som skrivit dit kontaktuppgifterna – varit med om hur den samiskt besläktade familjen en gång blivit lurad på en hel hjord renar efter att ha åkt på en rejäl näbbdragning i sametinget. Antagligen är det därifrån försiktigheten sipprat ner i hela ens Häggströmska väsen, så till den milda grad att man kritar dit namn och nummer på lunchpåsar.
Tillbaka till ämnet.
Vi har identifierat någonting i en dagsaktuell smiley.
Och när man väl har sett det går det inte att o-se det. Då har man sett det och då är det det man ser.
Det handlar om den »glada gubben«. Den vanliga glada gubben. :)-gubben, den som hängt med i alla år. I vissa sammanhang när den smattras dit – kanske är det på iPhone, kanske på Android; jag är en spanare, ingen tekniker – så ser den ut så här:

Och här är ju allt i sin ordning. Det här är en glad gubbe. Han ser till och med både mätt och glad ut; lite som jag antar att Kalle Moraeus ser ut efter att han fått in ett fint pappa-skämt i en »Så ska det låta«-sändning. I den finns ingenting annat än glädje.
Inte ren, vild glädje, kanske – bara vanlig mysig glädje. »Jag är glad«, liksom. Att avsluta en text med en sån här rund, god och glad gubbe ser bara trevligt ut.
Detsamma gäller den här rackaren, som också figurerar i samma :)-sammanhang:

Där har emoji-tillverkaren till och med unnat gubben lite rosiga kinder. Glatt och trevligt. Glad gubbe.
Men så finns det en tredje spelare på marknaden. En tredje »glad gubbe«.
En glad gubbe som också dyker upp vid en :)-ivägskickning, i alla fall för mig i Facebooks chattfunktion. En gubbe som dock förmedlar någonting helt annat.
Jag talar om den här »glada gubben«:

Ser ni det? Ser ni? Ser alla?
Om någon inte ser vad jag syftar på så spänn fast er, för strax kommer ni för alltid att se det och ni kommer inte kunna se det på något annat sätt igen.
Den glada gubben ovan försöker hålla masken under en pågående kokning.

Titta på det ansiktet och säg mig att det inte är ett leende som försöker översläta att han fullkomligt kokar av ilska inombords. Det är svårt att sätta fingret på, men jag tror att det är någonting med ögonen. När du ler genuint blir det en naturlig liten böj kring ögonen: en liten rynka bildas som förmedlar genuinitet.
Den rynkan finns hos båda de andra :)-gubbarna ovan; de som verkligen är glada och vänligt sinnade. Men hos den här kokande emojin är ögonen helt döda.
Titta på den här fondväggen som någon på internet har tagit fram:

Det är en fondvägg som bara lämpar sig för ett väntrum hos en psykolog, som för att illustrera hur man känner sig innan man lägger sig på en soffa och låter allt som bubblar inombords komma ut. Det är en bildkavalkad som föreställer lika mycket människoansikten som tryckkokare.
Och det är möjligt att jag inte alls är först med den här spaningen, för jag tycker att folk har börjat använda just den här upplagan av :)-gubben i exakt rätt sammanhang.
För vid chattmeddelanden som »jag kommer vid åtta som bestämt ikväll!« tycker jag man ofta får ett »okej!« följt av någon av de vänligt inställda glada :)-gubbarna, de som är utrustade med skrattrynkor och utstrålar Kalle Moraeus-glädje.
Men om du istället skriver »Jag står i duschen nu, blir nog 20-25 minuter sen!«, ja, då kan du ge dig fan på att du får samma »okej!«, fast med den här lilla krabaten i tätt släptåg:

Okej.
Ingen fara.
Jag lovar.
Det är lugnt.
Verkligen.
 
Och här kommer ett krystat försök till att knyta ihop en malbiten gammal överfylld säck, men kan det vara så att just den typen av :)-gubbe är den här chattgenerationens :P-gubbe?
Precis som vi nu tillsammans kan konstatera att det fanns en symbolisk vilja att utstråla rörelse i den oförklarligt uthängande tungan så kommer vi om några år kanske kunna blick tillbaka på 2017 års smiley-användande och konstatera att »ja, exakt så var det«.
Man ville utstråla glädje, att allt var bra, allt var lugnt, men under allt fanns en sådan oerhörd kokning.
 
Jaha, vi har med oss folk som fortfarande inte ser det? Som inte ser den underliggande kokningen? Låt mig illustrera med ett avslutande exempel.
Ikväll är det landskamp. Jag har frågat flera mig närstående individer om vi ska se matchen tillsammans, men folk ska umgås med flickvänner, folk ska jobba och vissa har till och med säkrat biljetter. Jag har försökt nå ut, men fått kall tass  från alla parter.
Så om ni frågar mig hur jag lär se matchen ikväll så skulle jag svara »äh, jag ser den nog själv bara«. Och i anslutning till svaret hade jag applicerat denna:

SÄG ATT NI INTE SER DET!!! NEJ, JAG TÄNKTE VÄL DET.