Jag räknade det häromdagen till 22 inlägg på 21 dagar på den här portalen.
Rekordmånga! Rekordtempo! Rekordvev!

Och närmast rekordstiltje.
 
Vanligtvis hade det inte rört mig i den publicistiska ryggen, då jag sedan länge utgår ifrån att texterna på den här portalen når väldigt få som inte har möjlighet att interagera med mig på andra sätt än via kommentarsfält (familj och släkt via telefon, nära vänner via diverse chattgrupper).
Men nu smyger sig faktiskt en oro på. En oro över att folk har lessnat på mig. Den fanns inte där för ett halvår sedan, men den finns sannerligen där nu. Jag visste det inte förut men jag vet det nu: det går bevisligen att lessna på mig.
Eller okej: det där om att jag inte skulle ha vetat det förut är en sanning med viss modifikation. Jag själv lessnar nämligen på mig själv mest hela tiden. Varje gång jag går tillbaka och läser någonting jag skrivit så ledsnar jag på att läsa mig själv efter två-tre rader. Jag ledsnar på formuleringar, ord som återkommer, sättet jag bygger upp meningar, på hur jag kommaterar, ännu mer på hur jag semikolonnerar; ja, ni ser ju.
Det spelar ingen roll om det är en text jag skrivit för tre år sedan, för en månad sedan eller en dag sedan: jag blir less på mig själv för att det inte är bättre, för att jag skrev så och för att jag inte gjorde så, så eller så. Ibland är jag less på att jag ens fått för mig att skriva texten. »Behövdes det en sjunde krönika om vad som fattas GIF Sundsvall i anfallsspelet 2017?«, liksom. Hur många metaforer för GIF-anfallaren Peter Wilsons tunnhet kan en människa försöka sig på att hitta?
https://instagram.com/p/BVB_-BdDAbz/
Så ja, jo: nog visste jag att det gick att lessna på mig.
 
Jag visste bara inte att andra kunde göra det, så sakta men säkert. Jag visste inte att man lessnade på någon så smygande; att det inte skulle komma som en slägga utan som en svagt upplutande backe, som Annika Norlin sjunger i någon låt på senaste skivan.
 
Det känns allt bättre kring faktumet att just en människa ledsnat. Men samtidigt känns vetskapen om att det kan hända – folk kan ledsna! när som helst! – allt mer oroande.
För om man knappt, bara oerhört knappt, som en otroligt vag förnimmelse, kan lyckas märka när den ledsna–på–någon-processen sker hos någon som man umgås med hela tiden – hur ska man då någonsin kunna hålla koll på liknande processer hos människor man bara umgås med någon gång i veckan?

Det där är jag nu, fast inte på det självsäkra Larry David-sättet utan på ett ocharmigt nervöst sätt, där jag nagelfar varenda litet chattsvar på jakt efter tveksamheter. En inåtvänd Larry David-nedstirrning, där jag försöker se mig själv genom andra.
Och mitt i allt denna oro: den här portalen. Ännu ett ställe där folk ofta har goda skäl att lessna. Samma språk, samma ton, samma (för) personliga gnäll varvat med samma typ av slappa spaningar. Samma upplevda känsla av att jag sakta men säkert nöter ner folk.
 
Kanske börjar jag skriva i Word-dokument istället.
Kanske återkommer jag imorgon.