Visst är det »groundhoppers« de kallas, individerna som åker runt och samlar på besökta fotbollsarenor? Som vill ha sett en match på varenda liten sketen division 3-läktare för att kunna bocka av den på sin hipstriga lista?
Finns det »världsarvshoppers«? För igår kände jag mig som något liknande. Detta då jag via en nätt liten bussresa på fem timmar tog mig från Dubrovnik till Split, vars flygplats jag ska flyga hem från idag, men ändå inte nöjde mig vid att stanna i den mullriga och utåt sett betongbelupna storstaden under min sista kväll — utan satte mig på en ny lokalbuss.
(Detta efter att ha snabbmulat i mig en yvigt ihopslungad risotto alldeles vid busscentralen; lite på grund av hunger, mycket på grund av wifi-beroende. Det är nog resans enda ++-måltid.)

Till den lilla medeltidsstaden Trogir: Unesco-listad som världsarv sedan 1997.
Det… ångrade jag inte.

Nu är inte detta någon fotoblogg (den här ensamsegligen har lärt mig att visst: åk ensam, men åk aldrig med en gammal iPhone som enda reseskildringsverktyg), men jag tycker att ett par bilder är på sin plats.

Den här dubbelfiliga strandpromenaden (en på vardera sida det segelbåtsstinna vattnet) var värd att fångas upp av skarpare pixlar.