Det brukar koka inombords när jag ser en pausintervju där en GIF-tränare står och säger sig vara nöjd med spelet, samtidigt som man själv skulle vilja byta ut halva laget och hela ledningen. 
Igår stod Joel Cedergren och var nöjd – vid 0–3-underläge på hemmaplan.
Jag borde förstås ha Gunnar Hökmark-vevat teven ut genom hotellrumsfönstret, men… nej, jag kunde förstå honom.
 
Det här skrivs på tisdagen då jag vill vara förvissad om att det inte var morgonslurkarna med grappa, eftermiddagsölen eller solens stingmelerade strålar som gjort mig på ett sådant förlåtande humör igårkväll.
Men nej: även när grappan, ölen och i viss mån solen (jag har suttit i en buss hela förmiddagen) har lämnat systemet så står jag fast vid att GIF Sundsvall som fotbollslag och som 3-4-3-bygge hade rätt att vara belåtna med hur de genomfört den första halvleken mot IFK Göteborg.
Jag satt och var nöjd – trots underläge med 0–3 i paus.
Hade jag varit en luffare i en pilsnerfilm hade jag tittat ner på grappaflaskan, upp igen på resultatet, ner igen på flaskan, och skakat bekymrat på huvudet.
Nöjd. Trots noll-tre. I paus.
 
Men precis innan Sören Rieks skickade in bollen så där överrumplande tidigt mot Tobias Hyséns måljubilerande fot så hade man ju summerat en väldigt fin förstahalvtimme från hemmalaget; antagligen säsongens hittills bästa.
Bollinnehavet var detsamma som i den sömndruckna tillställningen mot J-Södra, men nu fanns där ett helt annat offensivt driv i passningsspelet. Smajl Suljevic vände och vred inte lika omständligt, Kristinn Steindorsson tryckte iväg bollar på ytor och vid ett tillfälle – jag tror att det var strax innan Hyséns 1–0-mål – så gick bollen som på ett relativt rakt utlagt snöre mot motståndarstraffområdet; det var någon fin kombination centralt, spel upp på felvänd forward, på ett tillslag ut på en wingbackliknande Dennis Olsson som på ett tillslag tryckte in bollen i straffområdet.
Stundtals bjöds vi på 3-4-3-fotboll när den är, inte som bäst, men riktigt bra.
 
Det blev dock inget av just det nämnda Olsson-inlägget.
Och det var ju lite av grejen. Det blev ingenting av någonting för det fint rullande hemmalaget – samtidigt som gästerna lyckades göra tre mål på två chanser.
När luckan mellan Dennis Olsson och Noah Sonko Sundberg öppnade sig på vid gavel så väntade inte Sören Rieks utan smällde in bollen direkt, utan att tveka. Han visste var han hade sin anfallare, eller var han förväntades vara. När motsvarande, närmast identiska läge dök upp för Eric Larsson i den andra halvleken så väntade han och väntade och väntade – och satte sedan bollen rakt på David Boo-Wiklanders fot.
IFK Göteborg behövde en enda lucka längs en flank för att få fram ett matchavgörande; GIF Sundsvall hittade luckor precis överallt i ett virrigt, svagt och sedermera också Rogne-löst Göteborgsförsvar, men inte ens med fem anfallare på banan (i vad som stundtals liknade en 2–2–6–formation) kunde de forcera in ens en reducering.
 
Sedan går det inte att komma ifrån att IFK Göteborg inte behövde vara lika kliniska den andra gången som samma Olsson-Sonko-lucka uppenbarade sig, bara minuter efter 1–0-målet – för då klev domare Kristoffer Karlsson in i handlingen och hjälpte det då misslyckade inspelet på traven.
Marcus Danielsson gör vad precis varenda försvarare i den organiserade fotbollen gör vid ett inspel, men hundra kilo tunge (obs: uppskattning) Mikael Boman väljer att inte ens försöka göra sin uppgift – det vill säga kämpa sig förbi försvararen i kampen om ytan – utan lägger sig.
Och vad Kristoffer Karlsson gör när han greppar pipan… det hoppas jag att en domarbas har synpunkter på.
 
Det här kan ha varit grappan som kände, men jag trodde att det fortfarande fanns en chans till upphämtning vid 0–3-underläge och så lite som en halvtimme kvar. Så pass usla tyckte jag att gästerna verkade och så pass dominant var hemmalaget, vars offensiv inte bara var bollinnehavande utan relativt böljande.
Fotboll är inte sällan en ologisk sport. Efter en oavgjord träningsmatch mot J-Södra i mars månad ville jag skrota 3-5-2-formationen på direkten; efter en 0–4-förlust på hemmaplan känner jag en viss entusiasm kring 3-4-3-framtiden.
Det här var, om vi räknar bort de två straffområdena, den bästa offensiva insats jag sett Giffarna göra i år.
Det är bara typiskt att det är där – kommer han säga det???, nej!!!, det kan han väl inte våga påstå!!!, är det en DN-krönikör som knyckt pennan???? – matcherna avgörs.
 

Betygen:

Tommy Naurin ++
Noah Sonko Sundberg +
Eric Björkander +
Marcus Danielsson +
Eric Larsson ++
Smajl Suljevic +++
Kristinn Steindorsson +++
Dennis Olsson ++
Jonathan Morsay +
Linus Hallenius ++ (+++ i själva spelet, men skjuter man över vid det reduceringsläget så är man närmre underkänd som toppforward)
Romain Gall ++