Det är tjugosju grader varmt ute, solen gassar på det där sättet som den aldrig riktigt kan göra i Sverige, ens under den allra varmaste av dagar. 
Och så hör man sig säga »can I have a table in the sun, please« till frukostkyparen; som om sju-åtta månader av skandinaviskt mörker skapat en parallellhjärna som är självgående på längtan efter sol.

Alldeles efter att jag slagit mig ner och börjat veva med det realtidssmältande smöret så passerade en äldre asiatisk man vid kajkanten – iförd en keps med vad som inte kan liknas vid något annat än ett helstängt huvudlag. 
Svennigheten kanske aldrig visar sig tydligare än så, som när man frivilligt slår sig ner i solgasset när andra, mer solvana individer går runt och ser ut som en V75-favorit som ska försöka klara innerspåret på Åby-travet.
(Blogginlägg till frukost! Mobilledes! Ska det bli ett inlägg per måltid, fram till hemresa? Om inte för det goda materialets skull så kanske för att hålla schizofrenin — som alltid är annalkande under en ensammåltid — stången???)