Läraryrket är onekligen fyllt av olika etiska dilemman och det är ett yrke som tvingar ständigt fram ställningstaganden i olika situationer. Jag hade det på känn, men snart tre veckor in på min verksamhetsförlagda utbildning (akademiska för »praktik«) så vet jag det säkert.
Och imorse ställdes jag inför ett etiskt dilemma av närmast episka mått. Ja, kanske skulle man kunna sammanfatta det som ett litet test över vilken typ av lärare jag tänkt kliva ut som om fyra och ett halvt år.
Skolan arrangerade en frukost ute på skolgården, där elever och föräldrar skulle mula i sig frallor och dricka juice under stoj och stim, samtidigt som målsmännen gick igenom elevernas utställda uppvisningsmaterial med väna recensentgluggar.
Jag fick – som en hedersbetygelse för mina fina tre veckor på skolan – uppdraget att »hålla koll på juicen« vid «bord nummer ett«.
Reglerna var tydliga: ett glas juice per person. Vuxen som barn: ett glas juice till en fralla, som du fick smycka med ett valfritt antal ost- och skinkskivor och en respektabel mängd hyvlad gurka.
Så folk kom. Folk hällde upp. Folk lämnade bordet med en fralla i näbbgipan och ett plastglas i näven. Allt under tillsyn av min övervakande blick.
Men så kom det. Det etiska dilemmat.
Plötsligt kommer nämligen en kostymprydd man av borgerligt snitt fram till bordet. Och jag ser redan vid oststationen att han med en annan beslutsamhet än de andra kastar upp två snabba ostskivor på frallan och hur han liksom i en enda rörelse för den ostbelupna mackbiten vidare mot munnen och tar en snabb förstatugga. Det är tuggan av en man som brukar få som han vill; en förstatugga som osar självsäkerhet.
Så nog var jag på min vakt.
Men på bara några sekunder har jag överrumplats. Totalt.
Den kostymprydde häller bestämt upp ett glas ur God Morgon-tetran och innan ytskiktet ens har hunnit slutat skvalpa så sveper han hela koppen i en enda svaljöppning. Han nästan smäller ner plastmuggen på det dukbelagda pingisbordet innan jag ser hur han greppar tetran igen.
Jag tittar ner på den provisoriskt uppsatta pappskylten som står på bordet, men jag vet ju vad som står där. Inne i huvudet blinkar »ETT GLAS JUICE« med stora röda bokstäver mot hornhinnan; som om larmet har gått i övervakningshytten på en kärnkraftsreaktor. Jag har suttit där som en Homer Simpson-figur och haft som enda uppgift att eventuellt behöva ingripa när larmet går – och nu tjuter och blinkar det i hela hytten.
Han formligen sveper det andra glaset med juice med en otrolig hastighet, som om han aldrig stängde svaljet mellan de två glasen, som om varken juicevätska eller fruktkött ens behövde vidröra struphuvudets insida utan bara landade med en skvätt i magsäcken; som vid ljudet när man öser ur en roddbåt och det bortkastade vattnet slår mot sjöns ytspänning.
Och jag gör ingenting. Han tar ett par snabba steg i sidan och är borta. Det är över på ett par sekunder.
Jag står där, anförtrodd med ett enda uppdrag, och känner att jag har äventyrat hela den allmänna juicetillförseln. Jag ser framför mig hur åtskilliga barngommar nu skulle tvingas gå torrlagda genom morgonen. Och att jag bara låtit det ske.
Att jag inte hade civilkurage nog att snabbt följa min instinkt och avväpna honom med ett snabbt Ron Swanson-lås av hans giriga handled:


Jag stod helt klart inom»Re-think that move«-avstånd, men i den mentala kampen mellan pinsamheten i att ställa till med en scen och skammen i att låta barn gå törstiga så lät jag skammen vinna.
Hur ställer sig lärarkåren till dessa etiska dilemman? Kan man få lärarlicens om man inte har kurage nog till att vrida om en borgarpappas juicegiriga handled?
Imorgon, på praktikens näst sista dag, kommer det en från Stockholms Universitet ut till skolan för att titta på en av mina lektioner och diskutera hur praktiken har gått.
Jag antar att det här är en av de stora frågorna vi kommer att prata om.