AFC Eskilstunas historiska första mål i allsvenskan var sannerligen egendomligt.
Dels var märkligt eftersom det bara bevittnades av tre ditresta bortasupportrar (vilket ansetts lite för en nykomling i allsvenskan i bangolf), men också på grund av att det kom efter ett skevt slaget mjugginlägg som fick en att vilja skriva in GIF-målvakten Tommy Naurin på en kurs i fotbollsmålets geometri till hösten.
Men det nästan mest besynnerliga med nykomlingens 1–0-mål var att det fick GIF Sundsvall att växa.
 

Foto: Anders Thorsell.

 
Spelarna vandrade ut till premiär efter att Joel Cedergren satsat hela försäsongen på ett 3-5-2-bräde och GIF-tränaren var själv öppen med att han kände en väldig ovisshet kring hur bra laget, som testats mot färre bra motstånd än det var tänkt, faktiskt skulle stå sig i premiären.
»Ja, men hur bra är vi då?«, frågade sig Joel i lördags. »Jag vet inte«, blev svaret.
Själv har jag tyckt att brädet sett både knaggligt och vint ut på försäsongen och under premiärens första 25 minuter så rullade kulan bokstavligen sakta och tålmodigt runt, runt, runt – innan gästernas Sasa Matic satte den i fel hål.
Efter en knapp halvtimme kändes det som att GIF Sundsvall hade testat sig fram kring de tilltänkta fördelarna med 3-5-2-systemet och mest kommit fram till att de… var övertaliga bland mittbackarna. »Grattis!«, sa Pelle Olssons uppenbart svaga men relativt 4-4-2-strukturerade lag, lät Giffarna äga allt bollinnehav och dominera spelbilden – men utan att hemmalaget skapade mycket mer än en nick efter ett långt inkast.
Och så klev Sasa Matic fram med vad som borde ha kunnat bli ett stick genom en ångestballong, ifall det här projektet varit byggt på lika skakiga grunder som jag varit rädd för under vintern. Det hade varit så enkelt för hemmaspelarna att bli lamslagna av ett 0–1-mål som innebar att AFC kunde götta ner sig ännu djupare i sina block och med fullständig belåtenhet titta på när GIF-mittbackarna rullade runt bollen.
Jag har aldrig stått på en allsvensk gräsmatta i Sundsvall under match, men jag antar att det negativa sorl som uppstår på medelpadska läktare efter ett baklängesmål i en premiärmatch i nollgradigt duggregn kan eka hela vägen in i själen på en känslig spelarsjäl.
Men målet framkallade inte ångest – det framkallade en ökning av bolltempot.
»Du ska inte tro det blir målchans ifall inte bollen sätter fart« skulle kunna vara nyckelstrofen i Joels sommarvisa; den som bör handla om hur Giffarna gör bäst i att gå rent under våren för att ha en reserv att leva på den sommardag då Eric Larsson försvinner till Rapid Wien.
Efter 0–1-målet fanns en större beslutsamhet bakom de otaliga passningarna och ett lite större mod i bollrullandet. Cedergren förtydligade igår att ett tålmodigt bollrullande inte var ett självändamål i sig, men det var först när GIF Sundsvall på ett mer desperat sätt behövde ta sig framåt som de riktiga 3-5-2-fördelarna blottades.
Och som de gjorde det, stundtals.
En pånyttfödd Kristinn Steindorsson pricksköts först på foten av quarterbacken Smajl Suljevic innan han själv vek in – med de nätta, fina HBK-tassarna man minns från säsongen 2014 – och pricksköt skallen på Peter Wilson.
Och man kan inte annat än älska att GIF Sundsvall äntligen har en sån där anfallstyp som man alltid hatar hos motståndarna; en spelare som bara behöver en enda bra bollberöring per halvlek för att göra ett mål. Han hade sett ut som en tafatt liten valp i ett halvår och en allsvensk halvtimme – men slänger man in en apport-boll i ett allsvenskt straffområde så nyper Peter Wilson den plötsligt som en svulten vinthund.
Att 2–1-målet skulle trilla in av bara farten var inte helt oväntat, när AFC-blocken började luckras upp – men att det skulle komma via Dennis Olssons fart var det då sannerligen.
Olssons virtuella gubbe i ett fotbollsdataspel har säkerligen alla egenskaper som en bra och modern vänsterback behöver (fart, teknik, inläggsspel); det känns bara som att den mänsklige Dennis Olsson, han som är av kött och blod och driver en padeltennishall, har slutat våga nyttja dem.
Strax innan paus gjorde han det just det igen, som på den gamla goda tiden i superettan: han drog en gubbe, väggade och lät Lars Krogh Gerson sätta dit sin luxemburgska landslagsbredsida och i ett tempostarkare nafs var matchen vänd.

Och det var som att GIF-spelarna måste konstaterat det för varandra i paus, att »det går ju jättelätt om vi har lite tempo och vågar!«, för jäklar vilken fart och fläkt det blev i inledningen av den andra halvleken.
När bolltempot öppnade upp lite ytor för Smajl Suljevic så var det bara för hans Pepsi-reklam-kompatibla fot att ställa in siktet på rätt kvadratmeter och för Eric Larsson att springa.

(Den ambitiöse GIF-bloggaren hade klistrat in Smajl Suljevics nuna över Beckhams.)
Och som Eric Larsson sprang.
Seriens bäste högerback visade att han säkerligen är dess bästa wingback också, ifall han bara får rätt bollar att jobba med. Det finns en uppenbar risk att en wingback blir »hängande« defensivt, men det gäller som tur var även för offensiven. Larsson blev ofta hängande i en luddig yta mellan AFC:s ytterback och ytter; där ingen verkade vilja tillskriva sig det direkta markeringsansvaret. Han var som en piratflaggad motorbåt som susade genom internationellt vatten – samtidigt som två olika kustbevakningar bråkade om vem som skulle ge sig på att försöka stoppa honom.
Jag räknar med att han låg bakom hörnan som ledde till 3–1-målet (han låg ju bakom precis allt under en period i andra!), men hans offensiva insats hade kunnat räckt till ett ytterligare ett par baljor. Många fler och bättre lag kommer förhoppningsvis också att ha problem med GIF Sundsvalls högerkant om lagets bolltempo bara är nog högt nog för att öppna upp för en bollförsedd Larsson i framåtrörelse.
Förhoppningsvis, ja – för någonstans måste den in: brasklappen om att AFC Eskilstuna kan och bör vara den här seriens klart sämsta lag. Jag dömde ut nykomlingen efter att Giffarna 2–0-tvålat dit dem i Eskilstuna på försäsongen och det som Pelle Olsson fått ordning på till premiären var väl att han fått sin mittback Ludvig Öhman att ta av sig den fåniga toppluva han spelade med i februari. Stjärnförvärvet Emmanuel Frimpong visade att han spelat engelsk toppfotboll vid ett tillfälle; då han gav Smajl Suljevic en luftburen tvåmetersfärd i sidled med en vettlös glidtacklingssatsning.
Visst pressade AFC på en del i slutet – när Giffarna helt tappade både struktur, ork och fattning – men jag ser den relativa ihopklappningen under de sista tjugo minuterna som relativt logisk. Det kommer förstås att finnas läropengar för Joel Cedergren att ta med sig, när det gäller 3-5-2-systemet: en är bevisligen hur man ska slå vakt om en ledning på ett bättre sätt än dagens olämpliga mix av bolltrillande och kurragömma-lekande.
Men även om strukturen fallerade rätt rejält ungefär när de första två bytena gjordes så kan vi väl enas om att det finns en helt annan nerv när en avbytare drar av sig överdragskläderna under nu än det gjort under de senaste åren.
Tidigare har det känts som att man suttit där med en Aladdin-ask från vilken någon nypt de elva bästa bitarna, varpå man i den sjuttionde minuten tvingades sitta där och okynnespilla på något romrussin i form av Johan Eklund eller Leo Englund.
Nu är det som att någon vänlig själ lättat på locket och öppnat det undre lagret – där det faktiskt finns chokladdraperade pusselbitar av samma kvalitet som i startelvan.
 
Hur många slappa metaforer tål en matchanalys?
Jag vet inte. Antagligen färre än vi bjudit på ikväll.
Hur mycket allsvenskt motstånd tål 2017 års GIF Sundsvall och dess nya 3-5-2-formation?
Uppenbarligen tålde den AFC Eskilstuna – och även om det kan visa sig vara en uppgift som de flesta lagen enkelt viftar undan så tycker jag att det finns goda skäl att tro att den här GIF-upplagan också ska klara av betydligt mer.
 
 

Betygen: Matchhjälten godkänd

Tommy Naurin: PP

Det är svårt att hävda att man inte fick Anton Wede-vibbar från i fjol av 0–1-målet, där Naurin förvisso såg ut att bli överraskad av det skevslagna inlägget – men där hans snabba huvudräkning också verkar ha missat någon halvmeter kring fotbollsmålets proportioner.
Räddade upp sig till godkänd genom ett par fina räddningar under den avslutande AFC-pressen.
 

Noah Sonko Sundberg: PPP

Lite tafatt i någon situation – men totalt sett en fin insats för att nyss ha glidit in på en guldsvävare genom omklädningsrumsdörren igen.
 

Eric Björkander: PPP

Han växte ungefär en decimeter under vintern (metaforiskt men kanske också bokstavligt? Om någon av hans släktingar rätade på honom och målade blyertsstreck på väggen i julas så får hen gärna höra av sig med siffrorna till pppirkt@gmail.com) och visade sig ha gjort sig förtjänt av sin startplats. I matcher som denna, när Giffarna får rulla runt bollen, så är hans fina passningsfot och funktionella ytterbacksteknik kanske att föredra framför Pirttijokis tyngd och huvudspel.
 

Marcus Danielsson: PPP

Slängde sig handlöst in för att stöta in 3–1-målet till kostnaden av en rejäl spark i ansiktet. Bland alla kortpassningar och wingbacks är det kanske något så gammaldags GIF-rejält som krävs för att punktera en match mot en allsvensk nykomling. När Giffarna tog tag i spelet efter AFC:s ledningsmål var det delvis via att Danielsson ökade tempot och bestämdheten i passningen ut till grannen Larsson.
Skulle kunna ta ännu fler offensiva initiativ från sin utgångspunkt i trebackslinjen.
 

Eric Larsson: PPPPP

Har vi någon med GIF-sympatier som är duktig på att knacka kod? Vi skulle nämligen behöva göra en överbelastningsattack mot det internationella scoutingssystemet WyScouts servrar, så att ingen centraleuropeisk sportchef får nys om den här insatsen.
Det här var en insats som borde få även den vänligaste och mest patriotiske Camp Sweden-supporter att skrika »avgå Janne!!!« för att förbundskapten Andersson inte tog med Eric Larsson till januariturnén.
 

Lars Krogh Gerson: PP

Han satte en boll i krysset, klackade i ribban och hade ytterligare en nick som räddades på mållinjen. Det låter som att Giffarnas mest meriterade mittfältare stod för en jättematch i 3–1-segern – men nej: 26-åringen stod för en otypiskt svag insats. Det blir en del springande och flängande för de yttre innermittfältarna på femmannamittfältet – och det gynnar inte Gerson som var snett in i det mesta, som kom på halvdistans i duellerna och som inte hade någon särskilt fin dag med bollen, 2–1-träffen exkluderad.
Är det kanske något av det allra mest positiva inför framtiden: att det såg så här pass bra ut – trots att lagets viktigaste mittfältare var ganska dålig?
 

Smajl Suljevic: PPPP

Hade allsvenskan i fotboll haft sådana allstar-tävlingar som de har i exempelvis NHL så tror jag att Giffarnas tillslagstalang hade tagit hem alla tävlingar som handlat om att precisionslyfta bollar. Och när lagets bolltempo är så pass högt att motståndarna tvingas flytta sig och hamna i obalans – ja, då är det jäkligt fint att ha en spelare som verkar kunna ställa in sin högerfot efter decimeter-exakta longituder och latituder.
 

Kristinn Steindorsson: PPPP

Med rätta uthängd som en formsvag naturreservatsägare under förra säsongen, då han såg ut att halta omkring utan spelglädje våren igenom – men en operation och lite vila verkar ha gjort förra årets tilltänkta spetsförvärv väldigt gott. Såg ut som den poängproducent man minns från åren i Halmstad och kan – att döma av dagens insats – fylla en viktig roll som klok länk mellan mittfältet och anfallet.
Det läckra förarbetet till det viktiga 1–1-målet kan ha givit välbehövlig vind i seglen åt hela GIF-säsongen.
 

Dennis Olsson: PPP

Det är liksom ingen hemlighet att Eric Larsson är bra och det är ingen vågad gissning att mer färdiga kollektiv än AFC Eskilstuna kommer att försöka stänga av Giffarnas högerkant.
Därför var det så väldigt glädjande att äntligen få se Dennis Olsson ta ta initiativ igen, efter en höst där han såg ut att känna sig tvungen att fråga en målsman ifall han fick ta ansvaret för ett inkast. Han kan ju, fortfarande. Och det är lätt att glömma bort (jag trodde alla som spelade padeltennis var 45-åriga reklamare) – men han är bara 22.
3-5-2-formationen står inte och faller med en David Myrestam till vänster.
 

Kristinn Freyr Sigurdsson: P

Mjä. Han må vara den som tagit överlägset störst steg sedan i vintras, enligt Joel Cedergren, men han är ännu inte framme vid den riktiga matchformen. Klippet i steget – som vi lärt oss att älska från isländska Youtube-complilations – finns inte där och även om han kämpade och slet förtjänstfullt så fick han ut nära nog ingenting. Ett tag i första halvlek, när han och Wilson turades om att vara osynliga respektive tappa boll felvänd, kändes det lite som att spela med två man mindre.
Brände dessutom ett jätteläge som borde ha givit 4–1 då han slog knut på sig själv inne i straffområdet.
 

Peter Wilson: PP

Svårt betyg att sätta, då en av hans få lyckade touchar på hela matchen – nicken som betydde 1–1 – var så otroligt betydelsefull. Men nej: i själva spelet var det inte mycket som stämde för 20-åringen.
Till Sundsvalls Tidning säger han att han haft problem då han »vill vara mer involverad i spelet än vad jag behöver« och det är nog en viktig insikt för unge Wilson: att han inte behöver eller ens bör var särskilt involverad i spelet. Jag tror inte att han ens i framtiden kommer att bli särskilt bra på allsvensk nivå när det gäller det felvända bollmottagandet (när han inte flyttas på så studsar bollen ifrån honom), så det är nog lika bra att utarbeta en forwardsroll åt honom som är rent djupledslöpande.
För i löpduellerna är det få mittbackar i allsvenskan som hänger med och i en ren djupledsroll kan han – i kombination med sin Pinocchio-långa målnäsa – nå väldigt långt.