Att gå på försäsongsmatcher i mars månad brukar vara som att genomleva ett litet vinterkrig i miniatyr, där man efter nittio effektiva minuter gått med på att kapa ett par förfrusna fingrar och tår ifall någon i ens närhet bara haft tillgång till en vedklyv.
Men på Vikingavallen i lördags sken vårsolen så starkt och länge att man satt riktigt behagligt, samtidigt som ens allsvenska favoritlag vann planenligt mot IK Frej, i en match där laget fick hålla nollan och där den nye provspelande spanjoren såg riktigt okej ut.
Visst låter det som att man borde suttit och myst, samtdigt som ett inför-premiär-lugn sakta sköljde över en i lugna vågor?
Ändå var det här känslan, när jag blev hemskjutsad från matchen av ännu en vänlig GIF-själ:

Och här ger jag alla som inte är intresserade av GIF Sundsvall, eller som bara inte vill tänka på alla orosmoment som omgärdar den allsvenska premiären, chansen att hoppa av.

 
 
Skjuts, ja. Portalen har ju – i dessa Branded Content-tider – satt det i system att få skjuts hem från träningsmatcherna av vänligt sinnade bloggläsare. För någon vecka sedan stjärtvärme-myste man sig hem från Södertälje, där Giffarna med nöd och näppe klarade 0–0 mot J-Södra, och nu i lördags lyckades jag – med en framfusighet jag ofta bara unnar mig bakom tangenterna!!! – knipa åt mig en bilplats från det moderata utanförskapsområde som är Täby Kyrkby.
Och det är väl framför allt det som får mig att skriva den här texten; mitt bensinkopplade rättspatos som gör att jag känner mig tvungen att återgälda skjutsmeter i spaltmeter om GIF Sundsvall.
Så: matchen började med att GIF Sundsvall…

Nej, det går inte att skriva initierat om den här matchen.
I korthet: allsvenska GIF Sundsvall besegrade alltså ett av superettans allra mest bottentippade lag med 1–0, efter ett vackert mål av nye islänningen Kristinn Freyr Sigurdsson, där han – friställd i djupled – bara använde en enda finkalibrerad vänstertouch för att chippa bollen över en utrusande Frej-målvakt.
Men just den touchen var ett väldigt ensamt utropstecken i ett nittiominuters pepprande på frågeteckenstangenten.
Med en vecka kvar till den allsvenska premiären kom GIF Sundsvall till spel med William Eskelinen i mål, med Eric Björkander och den provspelande collegefotbolls-spanjoren Carlos Moros Gracia som två av tre mittbackar, med Sebastian Rajalakso och Dennis Olsson som »wingbacks« och med just denne Sigurdsson på innermittfältet, intill Smajl Suljevic och Jonathan Morsay.
Och med det sagt så gjorde framför allt Björkander (det känns som att han växt en decimeter i längd under vintern???) men också 19-årige Morsay fina insatser mot IK Frej, vilket är lovande, men det var något med genrepsstartelvan som var så väldigt… slående.
Det här skulle – med tre skador: på Tommy Naurin, Eric Larsson och David Myrestam – kunna vara en allsvensk premiärelva.

Och vad som är kanske ännu mer slående är att en sån elva är tänkt att – som jag förstår 3-5-2-taktiken – gå ut och tålmodigt rulla ut alla allsvenska motstånd, under ett år där den övre halvan känns starkare än på länge.
För precis som mot J-Södra, som jag också såg på plats, så var det det rullandet i trebackslinjen och upp på felvända innermittfältare som sedan tålmodigt – eller saktfärdigt; det är nog ett lämpligare ord – skulle försöka… rulla bollen vidare.
Nu blev det ett visst djupledsspel, visst, men det var nog mest för att IK Frejs backlinje såg så pass division 2-mässigt osynkad ut att det ibland inte var försvarbart att lyfta in bollen på en halvt fristående Peter Wilson (som sjabblade bort ett par avslut), Linus Hallenius (som såg bättre ut!) eller på Kristinn Freyr Sigurdsson (vars 1–0-chipp väl var vårens första riktiga kvalitetsmarkör?).
Men själva idén verkar, som jag förstår den, vara det tålmodiga rullandet – som mot J-Södra stoppades vid mittlinjen varje anfall och som mot ett väldigt dåligt IK Frej bara gick… alldeles för sakta.
Smajl Suljevic har ett fint tillslag och mot IK Frej, som han var utlånad till under 2015, var det som att hans högertass gick på en catwalk. Varje boll smektes iväg med en lätt underskruv och det såg vackert ut och imponerade på en del (en gubbe intill mig beskrev bollträffen i närmast sensuella ordalag) – men det gick också förjäkla långsamt.
Är det Smajl Suljevics högerfot som är tänkt att vara temposättande i kortpassningsspelet så tror jag att väldigt få allsvenska lag kommer att överrumplas.
AFC Eskilstunas tränare Pelle Olsson satt på läktaren i 0–0-matchen mot J-Södra och jag tror knappast att han – som fått ett bångstyrigt hopkok av spelare på halsen – gick därifrån och kände att det skulle bli omöjligt att ställa upp i en kompaktare 4-4-2-formation och försvara sig mot Giffarna i premiären.
Och ska vi 3-5-2-rulla ut IFK Norrköping borta? Malmö hemma? Ska vi vinna matcher på att Jonathan Morsay förväntas vara bättre än AIK:s Simon Thern?
Måtte det finnas ett alternativ till det saktfärdiga, stillastående bollrull jag sett mot först J-Södra och nu IK Frej.
 
Jag satte mig ner med Urban Hagblom inför julhelgen och pratade om truppen. Då nämnde vi närmast gemensamt behovet av en tuff innermittfältare, och Robert Åhman-Perssons namn dök upp som ett exempel. Jag summerade i de texterna att innermittfältsbeståndet – efter att Mauricio Albornoz och Robin Tranberg fått lämna – bara bestod av »Granat, Gerson och Suljevic« och att det kändes på tok för tunt.
Det var för tunt – samtidigt som tanken fortfarande var att GIF Sundsvall skulle spela med två innermittfältare.
Inte tre.
Nu skriver vi snart april, det är dagar inför den allsvenska premiären och den renodlade innermittfältare som ser ut att sista-minuten-förstärka truppen är en spanjor från tredjeligan som uppges vara en bra bit från matchformen.
Erik Granat (som rabblades upp som ett av tre alternativ i vintras) är långtidsskadad sedan länge, Lars Krogh Gerson är kvar men har bara tre månader kvar innan han får börja diskutera kontrakt med andra klubbar och Kristinn Freyr Sigurdsson gjorde förvisso ett fint mål mot IK Frej, men snubblade också in i varannan duell någon halvsekund för sent och jag satt där i solen och hoppades att han skulle vara som en sån travhäst som »ser dålig ut i aktionen« men som ändå har nog med vinnarinstinkt för att sätta nosen först (och göra läckra lobbmål).
Men summa summarum såg han inte ut som någon startande allsvensk premiärmittfältare mot IK Frej. Hans skadeproblematik från förra året – där han tydligen bara ska ha spelat matcher och inte kunnat träna, av det jag hört – verkar fortfarande hämma honom och han ser… osynkad ut.
 
Och i backlinjen blir det alltså exakt samma nödlösning som ifjol: Noah Sonko Sundberg lånas in från AIK, bara dagar innan premiären, samtidigt som Solna-klubben förlänger hans kontrakt med ett år.
Att köpa loss U21-landslagsmannen hade känts positivt; att på nytt låna in honom, antagligen utan köpoption, känns som ren brandsläckning. På nytt.
 
Och så här långt in i texten har jag inte ens orkat tänka på att Eric Larsson (som bör läggas i ett bad av hästmoderkakor för att kunna komma till spel i premiären) och Marcus Danielsson (som var överlägset bäst på plan mot Frej) inte varit i närheten av att greppa någon Urban-framlagd kontraktspenna under vintern, utan att de kan börja diskutera med andra klubbar om tre månader, precis som nämnde Krogh Gerson.
Om de utgående kontrakten på Runar Mar Sigurjonsson och Pa Dibba oroade ifjol (med rätta: se hur det gick när de lämnade) så skulle jag säga att den trion är minst lika bärande för 2017 års GIF-upplaga.
Jag vet inte, jag. Det känns som att någon mitt i ett parti Football Manager ryckat komma åt »gå på semester«-knappen, och att lagbyggandet lagts på is fram till nu, med dagar kvar till premiären.
 
Jag har tänkt på räddningsplankor så pass mycket på sistone att jag nog skulle kunna ta ett säljarjobb på träavdelningen på Bauhaus.
Hur dåliga är egentligen AFC? Var fan står Halmstads gråmelerade trupp? Har Sirius för många högskolepoäng i sin trupp så att deras spelare tänker för mycket under en allsvensk bottenstrid? Kan J-Södra trots allt få ett tufft andraår?
Inför 2016 sa Urban Hagblom att »det är slut på att säga att vi bara ska hålla oss kvar«.
Men nej: det är allt det handlar om inför 2017.
»Hur dåliga är Giffarna?«, frågar sig säkert de andra bottenlagens supportrar.
Ganska jäkla dåliga, om man dömer av genrepet.
 
Med allt detta skrivet så bokade jag precis en tågbiljett upp till Sundsvall på fredagen.
På söndag är det dags för allsvensk premiär för GIF Sundsvall igen – för tredje året i rad.
Och säga vad man vill om övergångsfönstret, om truppen, om försäsongen och om taktiken, men det är ju till stor del det här – att sitta och oroa sig över ifall ens lag kommer att räcka till – som mitt supporterskap alltid kretsat runt.
Det ska bli väldigt, väldigt roligt att sitta som på nålar igen.