Jag blippar med den lilla ICA-butikens självscanner. Ett fryspaket med fyra laxblock, en låda frysta sparrishalvor och ett par kryddor. Blipp, blipp, blipp, blipp, kort in, kod in, kort ut.
Jag stannar till, plockar upp min telefon och ser en grå notis från Omni-appen.
Och så, plötsligt, precis när fredagseftermiddagen skulle övergå i kväll, så var min favoritförfattare borta.
»Författaren Torgny Lindgren är död, uppger Svenska Akademien i ett pressmeddelande.«
 
Inte ska väl jag.
Inte ska väl jag.
Inte ska väl jag.
Men min kärlek till Torgny Lindgrens språk inleddes tack vare en bloggkommentar på den här portalens föregångare och då kan väl min kärlek – ja, kärlek är nog ganska precis ordet jag söker – en gång för alla försöka få skrika ut den över det här glesbefolkade kalhygget till .se-registrerad webbdomän.
 
Jag vet inte exakt i vilket sammanhang det kan ha varit, men i ett kommentarsfält till ett inlägg på den här portalen så kom signaturen Rocky_W med en rekommendation av »Pölsan« av just Torgny Lindgren.
Och jag minns inte exakt när jag började bläddra i »Pölsan«, men jag tror att året var 2011, att jag bodde i Umeå och att mitt läsande dittills varit väldigt lynnigt och spretigt; att jag kunde gå och låna och sträckläsa »Den unge Werthers lidande« på en parkbänk för att jag hört Håkan Hellström sjunga om den men också för att kände mig olyckligt kär i en Allstar-servitris som bar ut mina sweet chili-pastarätter.
Men så lånade jag »Pölsan« och läste de tvåhundra sidorna med en lätthet som jag aldrig hade läst någonting tidigare.
Nyförälskad i Lindgrens värld så lånade jag sedan en till och en till och en till. Jag fortsatte att, inte beta av, det är fel ord – man betar inte av med en sådan glädje, betat av böcker hade jag gjort tidigare, det här var inte det. Jag sög i mig, bok efter bok, ja, mening efter mening. Jag tror aldrig någonsin att jag skummat en enda Torgny Lindgren-skriven sida.
Jag hade hittat mig en favoritförfattare.
Och jag vet inte, så kanske det är i alla sammanhang: att exempelvis den fotbollssupporter som har ett favoritlag kanske tillskrivs en viss tyngd. Det förutsätts att den sett ett och annat, upplevt ett och annat och kan ett och annat. Och för mig, som förvisso läste men som inte läste som andra som läste läste, så kändes det fint att äntligen ha en favoritförfattare. Det gav knappast min enkla fotbollsspelarpersona någon tyngd, fick mig knappast att se framför mig en bana som litteraturkritiker på DN – men det fick mig att känna som att jag skulle flyga iväg som en fjäder vid varje tillfälle jag stötte på någon som hade läst Dostojevskij under samma tid som jag stått och lyft vristlyror mot metallstängslet på Westhagens IP.
Jag hade Torgny Lindgren. Jag kunde utan darr på rösten säga att jag älskade Torgny Lindgrens berättelser.
 
Så nu är det upp till bevis. Vad var det du älskade, nej, vad är det du älskar??? Torgny är död – snabbt!, ut med en runa!
Ekot, självaste Ekot!, hade glömt att ta bort den virala mallen med texten »#Hashtaghär« uppe i ena hörnet av en bild de basunerade ut på P-O Enquist och Torgny, där den förstnämnde talade om sin nyss insomnade västerbottniske kollega.
Och det här blir väl också en #hashtaghär-fadäs i sig (allt jag rör vid har väl kanske hashtaggen #hashtaghär), men jag kände mig ändå tvungen att sova på saken.
 
Nu är det lördag. Nu ska jag ge det ett försök.
 
Jag tog med mig Torgny Lindgren hem från min tid i Umeå. Men jag tog också med mig ett sätt att formulera meningar. Och jag vet inte om det i sig är västerbottniskt, men jag minns att många av mina nyfunna vänner ofta uttryckte att ”man blir som” – och så en positiv känsla.
Ja, positivt, minns jag det som. Åtminstone mestadels, kanske uteslutande. Jag kan inte minnas att det användes i alls samma utsträckning kring negativa känslor.
”Man blir som glad”, sa dem. Inte glad, direkt, utan man blir som glad. Ett extra litet som, instucket, vars innebörd en sociolingvist säkert skulle kunna ägna avhandling efter avhandling åt.
Jag tyckte mest det var väldigt fint. Det lät som genuint.
Och när jag ryckte åt mig mina laxportioner från självscanningsdisken och cyklade hemöver så var det just en sån formulering som dök upp, när jag tänkte på hur Torgny Lindgrens texter får mig att känna.
”Man blir som varm”, tänkte jag.
Jag vet inte hur många gånger jag varit tvungen att stanna upp mitt i läsningen av en av hans böcker, lämna sidorna med blicken och känna hur ansiktet spricker upp i ett stort leende. Ganska sällan ett konkret skratt, faktiskt: oftast bara ett brett, brett leende; plötsligt som varm i hela kroppen.
Han skriver fantastiska historier, tecknar otroligt fina levnadsöden och han lyckas gång på gång använda det västerbottniska inlandet som metaforer för något mycket, mycket större. Visst: allt det. Och mycket mer. Men om jag ska sammanfatta min relation till Torgny Lindgren så är det just det jag skulle konkretisera det till att en enda av hans meningar kan tvinga en att stanna till, titta upp och le brett för sig själv – och att man blir som varm.
 
Nu är det söndag kväll, snart natt, och mina tankar om vad Torgny Lindgrens författarskap betytt för mig blir nog inte bättre eller mer stringenta än så här.
Ingen annan har jag läst med sådan glädje.
Ingen annans berättarvärld har omslutit mig så fullständigt.
 
Och jag kommer aldrig att kunna skriva så som Torgny Lindgren kunde skriva, men han lärde mig vad man kan sikta på med sina skriverier: att försöka få någon att stanna upp, le och känna sig som varm.
Då har man lyckats.
Han lyckades mest hela tiden.