På fredag ska jag och Tilde gå och se »Yarden« på bio; filmatiseringen av Kristians Lundbergs fantastiska skildring av sin tid som extremövervakad och hundraprocentigt utbytbar bemanningsanställd vid en lastkaj i Malmö.
Med ömsom vacker, ömsom smärtsam prosa kastar han ljus på hur det är att befinna sig allra längst ner på dagens moderna och mer »rörliga« arbetsmarknad, där modeordet »valfrihet« för arbetsgivaren innebär att de timanställda – som ersatt de entlediga fastanställda – kan behandlas som ansikts- och skyddslösa siffror på ett papper.
Lundberg beskriver meningslösheten i uppdragen och det förödmjukande i att ständigt vara övervakad, och det närmast sadistiska i att arbetsledningen inte unnar de timanställda stackarna en enda paus; att de tvingas stå ute och frysa i isvinden bara för frysandets skull.
(Om nu någon kände ett behov av en baksidekompatibel sammanfattning av boken, så här åtta år efter att den släppts.)
Det är det starkaste vittnesmål jag tagit del av från arbetslivets allra kärvaste bottenträsk, även om den snart har ett decennium på nacken och att den därför ofta känns daterad, då detta system med moderna statare har försvunnit i vår tid, då den som söker enkla jobb nu bara kan app-anmäla sig till en Uber Eats-cykeltur.
(Skoja.)
Men, med det sagt: sedan finns ju parallellvärlden som är den moderna fotbollen.
Har du läst om en man som mördat sin fru? Jaha, och?
I den moderna fotbollen hittar du en brasiliansk målvakt som mördat sin fru, styckat henne, matat hennes kroppsdelar till hunden, fått 21 års fängelse, suttit av sju – och sedan blivit klar för en ny elitfotbollsklubb ganska direkt efter han släpptes.
Och apropå att röra sig i arbetslivets bottenträsk så berättade i veckan GIF-yttern Sebastian Rajalakso om sin proffstid i Polen, för Sundsvalls Tidning.
Han har onekligen befunnit sig i den moderna fotbollens bottenträsk.
GIF-yttern Sebastian Rajalaksos berättelse om sin proffstid i Polen är fullkomligt bisarr läsning. https://t.co/PT8BlYmbg0 pic.twitter.com/XreVkkNTYN
— Erik Löfgren (@Pirkt) March 14, 2017
(Eller, ja: det absoluta bottenträsk för en vit fotbollsspelare. Precis som Lundberg på lastkajen träffar ett par filippinska arbetare som jobbar dygnet runt – då han säger »jag vet hur det är«, de säger »nej, det tror jag inte«, varpå han skäms – så finns det ju något som får liknas vid en ren trafickingsida hos den moderna fotbollen; en sida som – om vi tar på oss de sportsligt intersektionella glasögonen – den i Polen säkerligen högavlönade Rajalakso slipper vara en del av.)
Men den mentala bilden av en hundraprocentigt oönskad Sebastian Rajalakso som springer runt på en polsk b-plan och papegojnickar i luften eller sick-sackar mellan flygande diskusar och spjut är svår att ens greppa.
Jag har ibland tänkt på personen Sebastian Rajalakso och på hur tufft det måste ha varit att bli så osannolikt Stockholmsklubbs-hajpad som tonåring när allt sedan bara ebbade ut. Inte via något konkret som en korsbandsskada och en efterföljande jättedipp utan bara en planenlig utebbning över flera års tid.
Och sedan Polen. Diskusarna över huvudet, teorigenomgångarna på polska, kattmaten.
Och så petningarna, gurkorna och hjärtstartarna i Sundsvall.
Och nu – efter allt det – så verkar han, enligt de senaste rapporterna från Medelpad, kunna gå från start som wingback i den allsvenska premiären 2017.
Det hade en karriärutveckling som man inte behövt vara Mats Olsson för att inte kunna förutse.