Ikväll var jag och Tilde på handboll i Solnahallen. Ricoh mot Hammarby.
Och det är klart att man höll på bortalaget. Inte på grund av att jag nu blivit allmän Hammarby-supporter – vilket man direkt får höra av sina medelpadska vänner så fort man inte åker 38 mil för att sitta och frysa på IP under en 1–0-seger mot Umeå FC en helg i tidiga mars – utan för att Tildes klasskamrat spelar mittnia i Bajen.
Men också… på grund av att Ricoh inte främst är ett handbollslag utan att företag som tillhandahåller »skrivare, kopiatorer, skanning, videokonferens och IT-infrastruktur«.
På grund av att företagets handbollshistoria inleddes då ett par anställda ville »hålla igång« utanför jobbet, för knappt ens tio år sedan.
Och på grund av att deras hemmapublik försetts med avskyvärda klappor, såna där i vikt papp, som stundtals fick hela Solnahallen att låta som en pliktskyldig men osynkad konsert med maracasförsedda musiklektionsskolkare på en högstadieavslutning.
Och man gillar generellt ju en mäktig tifoflagga som vecklas ut över en läktare, men den här var fan max ++:

I paus unnade jag sällskapet varsin kaffe och en liten chokladmelerad kaka. Döm av min förvåning när mina torra, fuktkrämsförnekade studentfingrar skulle till att stoppa in kortet och det blinkade »70.00« på den lilla mobila bankdosans display. Det var som att få live-förhandskika in i företagets Ricohs årsrapport; ett bevis på att företaget nu säljer så pass få skivare att kaffeintäkterna från handbollslagets pausfika måste täcka upp för förlusterna.
Och det finns bevisligen mycket som känns genuint och härligt med sporten handboll (bland annat att lagens sjukvårdare bara är försedda med en handduk när de rusar ut till en skadad spelare, som för att torka bort blod och andra eventuella kroppsvätskor innan de är redo för spel igen), men det här – som utspelade sig precis innan matchstart – faller inte under det genuina paraplyet:

Kanske kan man sammanfatta det som så att den här Ricoh-noshörningen står och dansar på 51-procentsregelns grav.