Släpper man in ett mål på tre matcher så borde man inte ta två poäng.
Men gör man inte mål så är det förpillat svårt att vinna fotbollsmatcher. 
 
Jag fick Umeå FC:s laguppställning på förmiddagen.
Jag tittade igenom den och tänkte att ”det här vinner vi”.
Det var med facit i hand inte rätt tänkt – men det var en högst befogad tanke.
Simon Mårtensson och Danny Persson är den här seriens överlägset bästa forwardspar, men där bakom (Vladimir Sudar i struten exkluderad) är dagens UFC – utan skadade trion Fredrik Wennebro, Erik Lundström och Johan Larsson – ett av seriens allra sämsta lag, i mina ögon.

I inför-match-ringen sa jag någonting om att ”dom här har två riktigt bra spelare, men Sebbe och jag lovar att göra precis allt vi kan för att stoppa dom. Lovar vi varandra i den här ringen att göra det på varje position idag så är jag säker på att vi vinner det här”. Det brukar ofta vara krystade, uppdiktade grejer som jag i egenskap av kapten hasplar ur mig i den där ringen – men det här kände jag verkligen som självklart.
Men i Division I Norra räcker det tydligen med en bra anfallsduo för att helt plötsligt ta fyra raka segrar och säkra ett nytt kontrakt.
Och det räckte alltså mot oss, även om vi tidvis lyckades rulla upp ett… passivt?, svagt? UFC-försvar på ett sätt man inte brukar kunna förknippa med Selånger FK. Vi spelade inte lika bra som i hemmamatchen, där vi rullade upp Umeå FC fullständigt, men vi tillåts spela bättre fotboll mot Umeå-laget än något annat kollektiv i den här serien: så även i går.
Vi kom runt på kanterna, vi hittade jätteytor framför deras backlinje – och vi skapade mängder av inlägg och avslutslägen.
 
Inlägg och avslut som sett till dess kvantiteter borde räckt till åtminstone ett mål.
Men det är ju så: pulsen går knappt upp längre, hur mycket bollen än flipper-spelar i offensivt straffområde; man har blivit luttrad att bollen på ett eller annat sätt alltid till slut tryggt hamnar i en målvaktsfamn.
I hemmamötet borde vi gjort 3,4 (jo! faktiskt!) mål i första halvlek – men där fick vi åtminstone första målet i början av andra. Sedan trillade det på, två-tre-fyra av bara farten.
I går så klev – just det! – Danny Persson och Simon Mårtensson fram och blixtrade till under vår allra starkaste period i matchen. Under en fem-tio-minuters period där vi kommit till avslut i närmast vartenda anfall så slår Suad Gruda ett smart uppspel där jag tjuvar lite på insidan för att kunna bryta bollen framför Danny Persson (man måste ta en lov runt hans 95-kilos knoskropp): bollen chippas istället på insidan, Danny får någon halvmeter vid mittcirkeln och slår med ens en fin djupledsboll på Simon Mårtensson som direkt får någon meter på Sebbe Sandberg och istället för att skjuta med vänstern skottfintar han bort Sebbes täck, vänder upp i straffområdet och placerar dit bollen intill stolproten med högern.
Fullkomligt jävla ologiskt i just det läget – och ännu jävla tyngre.
Vi gav dem verkligen ett lillfinger (någon halvmeter vid mittplan) och Simon och den kroniskt glupske Danny glufsade i sig hela armen. Och även om de på närmast egen hand uppehöll hela vårt försvar under de nittio minuterna och var ständiga orosmoment så hade Danny i stort sett två skott i övrigt – ett i det absoluta hawaii-slutskedet – och Simon ett, som han placerade till innebandyparkeringen.
Men ja, jo – ett friläge är helt klart ett för mycket.
Danny berättade innan matchen att mot Athletic FC hade laget också varit svaga men gör man tre mål (Danny 1, Simon 2) så brukar man vinna matcher ändå.
”Vi gjorde tre mål på två och en halv chans”, sa Danny ödmjukt.
Selånger FK? Vi gör alldeles för ofta noll mål, närmast oavsett hur många chanser vi skapar.
Släpper man in ett mål på tre matcher så ska man inte ta två poäng.
Så är det bara.
 
För egen del? Jag tyckte att det här var en av säsongens allra svagaste insatser. Jag har spelat med känningar och krämpor länge – men jag hatar verkligen att spela med den här faktiska skadan. Jag kan verkligen inte hoppa (jag förlorade i stort sett varje nickduell i går eftersom jag blev kvar stående på marken), inte trycka ifrån med högerfoten och varje gång jag vrickar till den (vilket händer i var och varannan duell: i går landade Danny, knosarnas knos, på min högra vad två gånger om) så är jag bara en fingerrörelse mot bänken ifrån att byta.
Jag hatar inte själva smärtan – jag hatar att känna mig dålig och att inte kunna vara bra. Det går inte att lyfta bollarna längre än vad jag lyckas med med högerfoten, det går inte att hoppa – det är, tro det eller ej, inte ett aktivt val att stå kvar på marken i höjddueller – och det är hemskt tråkigt att spela fotboll då.
Nu var det roligare än vanligt spelmässigt under de nittio minuterna, vi fick ha mycket mer boll än brukligt och själva spelet såg bra ut, men till slut var det tråkigare än någonsin.
Jag skulle, kanske mycket på grund av att jag gjort ett och ett halvt år som bloggare i UFC-blått (vart var ”välkommen tillbaka”-tifot?), vilja säga att det var årets tyngsta förlust.

Det är tur att man är snygg.