Härom fredagseftermiddagen satte jag mig på ett kafé. Jag var klar med alla studentveckans bestyr, helgen stod för dörren och jag satte jag mig – tillsammans med en kopp kaffe och en luddig chokladboll dopad med påkletade Daim-kulor – ner för att skriva.
Det utmynnade i ett yvigt (+++-igt?) inlägg byggt på den dagens dos av skärmdumpar.
Och jag vet inte hur länge jag har varit ansvarig utgivare för en portal, kan det vara uppemot tio år snart???, men jag vet att jag alltid känt att det finns saker som varje vecka rinner en ur de bloggande nävarna.
Uppsamlingsförsöken, där man försöker summera det som hänt sedan sist, har varit många genom åren. Det har varit Kasslerlistor™ på tisdagar, innelistor på fredagar och det har bjudits på Allsvenska Svepvevar™ och i ren naivitet har det utlovats än det ena, än det andra när det gäller fasta och veckovisa punkter på Pirkt.se eller dess föregångare.
Löften som brutits snabbare än allsvenska +++-spelare bryter sina kontrakt med kinesiska andradivisionsklubbar.
Och det här är sannerligen inget löfte; men jag skulle vilja göra någon form av relativt regelbunden veckosummering om fredagarna.
Relativt regelbunden, ja: för hur trevlig den chokladstinna kafésittningen än var så blev det ingen fredagssittning förra veckan. Men på sistone har jag samlat på mig så mycket bloggskåpmat att jag skulle kunna överleva en apokalyps – och det ska inte bara få ligga där och bli till ännu ett opublicerat utkast!!!
Vi börjar redan förra fredagen, då den här notisen dök in i inkorgen, bara minuter efter att Kim Källström blivit klar för en återkomst till Djurgården:
Jag har alltså – helt omedvetet – närt en liten blixttyckare vid min barm???
En höftvevande fotbollskrönikör som krossar det tidigare snabbtycksrekordet, som sedan förra vintern innehas av GT-sportens Fredrik Jonsson. Här har ni det Paint-illustrerat, hur det skulle se ut ifall hon bara fick sin rättmätiga krönikörtjänst på någon av Sveriges rappaste redaktioner:
Kanske är det Pirkt.se som överlåter sitt fotbollstyckande till denna föredömliga höftskjutare? Redaktionsledningen har länge varit bra trött på den ordinarie tyckarrösten och dennes långa, omständliga omskrivningar som inte sällan helt saknar rubrikförslag.
I tisdags firade vi förstås – som de slavar vi är under ros- och chokladlobbyns totalitära regim – Alla Hjärtans Dag och det blev nästan något av en Treat Yo Self-dag med våra ny-studentikosa mått.
Vi började med att Tilde fick välja ut ett brunschkompatibelt etablissemang.
Jo, ni. Nog var det ett etablissemang där det språkades creddiska, allt.
Jag har en chattgrupp med två goda vänner från Sundsvall där smädelserna haglar i alla riktningar, men då jag kände att det var länge sedan jag fick mig en smocka för min Stockholmsflytt så kände jag mig tvungen att fotografera en del av menyn inne på detta Pom & Flora, där det förkunnades att havregrynsgröten (förvisso toppad med diverse godsaker!!!) gick lös på 87 kronor.
Och jodå: nog haglade det.
Men vad vet de om vad det är värt att stå någon meter bakom Robyn i kön, när man ska beställa sin banan- och jordnötssmörsbelupna brunschmacka??? Robyn!!! Och ett par bord bort satt Therese Alshammar och beställde in yoghurt och granola som om det inte fanns någon morgondag!
Det var ett så pass livsstilsbloggskompatibelt kafé att Tilde länge kände sig tvungen att sitta och täcka ena halvan av hakan med näven, på grund av en liten finne som inte passade in bland alla hudvårdssponsrade blogg-anleten!!!, och till slut plockade upp sin Macbook ur väskan för att »skicka in en skoluppgift«, även om jag antar att det också kan ha varit för att smälta in.
(Titt’ så hon, med lugnet hos en erfaren livsstilsbloggare, behärskat förtrycker »oj, där är Robyn!!!«-känslorna och ser ut att förstrött läsa igenom bloggkommentarer.)
Men med det sagt så hade stället, utöver Robyn och allmän Odenplans-cred, ett par riktigt fina mackor.
(OBS: Ej branded content. Än. Jag försöker bara lägga grunden för att framtida Fredagsvevar ska kunna sponsras med jordnöttsmör, banan och rostmacka.)
Sedan inhandlades det saker till hushållet*, det åts vegetariska buffé på Söder och det dracks vin i teaterbarer innan kvällens stora happening: den hyllade biofilmen Moonlight plus efterföljande samtal på Kulturhuset.
*= Trogna bloggläsare har kanske noterat att jag aldrig en gång refererat till vårt nuvarande hem som ett »gryt«, vilket har att göra med att vi nu bor nästan oförskämt fint.
Jag nämnde den smädelsestinna chattgruppen tidigare och nog borde jag ha kunnat räkna ut att jag bittert skulle få ångra att jag erbjöd dem en blottad Stockholms-haka i form av bilden på 87-kronors-gröten. Plötsligt kunde allt man gjorde här nere i Stockholm – även något så fint som att bjuda sin flickvän på samtalskryddad filmvisning! – hyvlas jämsmed knölarna:
Men nej, det var ett samtal med bland annat På Spåret-kändisen och DN-skribenten Johan Hilton och det samtalades om en film som jag verkligen måste rekommendera alla att se. Det var länge sedan jag satt så fängslad i två timmars tid som under – ja, här kommer superlativet!!! – mästerverket Moonlight.
Och även om ingenting säger »jag älskar dig« som en elektronisk fotfil från Scholl – som jag gav Tilde i Alla Hjärtans Dag-present ifjol – så tycker jag att vi hade en dag som inte bara var creddig (det satt en del prominenta Twitter-kändis-gäster i publiken till den lilla Moonlight-visningen också!) utan också väldigt fin.
Och att jag kan utstråla den här glädjen under nästan varenda sekund–
—under loppet av en hel tolvtimmarsvev tillsammans med henne, snart fyra år in i förhållandet!, gör mig förstås väldigt lycklig.
På tal om Alla Hjärtans Dag: döm om min förvåning när ett kärleksbrev märkt med »I Love Us« damp ner i brevlådan, adresserat till mig – och undertecknat med ett svårläst, skrivstilssnirkligt »S–nånting«, »R-nånting« och »#11«.
Bakom min rygg hade Tilde konspirerat med en god vän och nybliven GIF-kanslist som vevat mig ett kärleksbrev från ingen mindre än Sebastian Rajalakso – vilket jag väljer att se som ett tack för att jag efter AFC-segern lobbade för att skeppa dennes wingback-konkurrent Eric Larsson till schweiziska ligan.
Mer fotboll???
Den här liknelsen från IFK Göteborgs Sebastian Eriksson, som uttalar sig om att hans gamla lagkamrat Gustav Engvall går till Djurgården, är inte urstark:
Vad menar han??? Vad finns kvar i denna liknelse? Att de båda uppträder inför publik? Att sportchefen Mats Gren brukar göra tumme upp- eller tumme ner-gesten från hedersläktaren?
Och sist men inte minst – och här får vi rikta ett stort tipstack till en av mina vänner i den smädelsestinna chattgruppen – så har vi snubblat över en av de luddigaste konspirationsteorierna på senare tid.
Vi har under veckan kunnat läsa i såväl Eskilstuna-Kuriren som i Dagens Nyheter om hur fejkade nyheter och rasistpropaganda sprids, dels i Sverige men också internationellt. Båda dessa läsvärda artiklar förklarar hur det fungerar i det alternativa, parallella nyhetsuniversum människor som är övertygad om att de etablerade mediehusen ljuger för läsarna kan kommentera artiklarna med »ÄNTLIGEN NÅGON SOM VÅGAR SÄGA SANNINGEN!!!«.
Men trots att det är tätt mellan just de ropen i dessa dagar så var detta, som min vän hittade i anslutning till en Fotbolltransfers-nyhet, ändå förbryllande:
Det är alltså den habile allsvenske högerspringaren Stefan Karlsson, sedan i vintras i J-Södra, som går ut och baktalar svensk fotboll – varpå den gamle MFF-talangen och ungdomsproffset Bovar Karim kommer med detta välkända konspirationsteori-utrop; som om Fotbollstransfers.com-publicisterna och det övriga PK-fotbolls-etablissemanget länge dolt dessa utspel mot den allsvenska fotbollen.
Kanske finns det en marknad här, för den mindre skrupelfrie publicisten – att erbjuda en allsvensk fotbollsjournalistik som (kanske via makedonska servrar) sprider en alternativ och fotbollspolitiskt inkorrekt bild av serien?