Ni vet när man byggt upp väldigt höga förväntningar och så infrias de inte riktigt?
Så kände jag i onsdags – när jag testade Maxs nya halloumi-burgare, innan The XX-konserten.
Avsaknaden av en tomatskiva eller några krispigare salladsblad gjorde ironiskt nog den vegetariska anrättningen för köttig; en enda matig gröt av halloumi, bröd och ett par lökringar som – och kring detta måste väl det svenska folket kunna enas??? – aldrig någonsin har kommit till sin rätt i en hamburgare.
The XX?

De motsvarade alla av mina närmast orimligt högt ställda förväntningar. Jag hade varit nöjd om de mest hållit sig till sin nya +++++-skiva »I see you«, men redan i andra låten skeppade de in något av det göttigaste ur den gottpåse som är debutskivan.
Sedan fortsatte godisregnet i nittio minuter plus stopptid. Det var Shelter-remixer, det var Basic Space och precis när jag tänkte att »nej, för att nå hela vägen upp till +++++ måste detta kanske kryddas med något mer fartfyllt?« så vinklades spegeltaket upp så att man fick se det rymdskepp »Jamie XX«-Jamie stod och manövrerade – och så blev det »Jamie XX«-fart och -fläkt under en färgsprakande period.
Under extranumret rev de sedan av »Intro«. Bara en sån sak.
Och visst kan man gilla riktigt kaxiga som bara går ut och äger scenen som om de aldrig gjort annat än att stå i centrum; som om de redan som foster haft roddare som ordnat med temperaturen i deras fostervatten. Men det finns också något väldigt fint med artister som kisar ut över ett publikhav och bara inte kan fatta att det kommit så mycket folk och att alla applåderar så mycket.
Och det är klart att man kan spela överraskad som en grej, för att det är en sympatisk egenskap att inte förvänta sig framgång i alla lägen, men Oliver Sim och Romy Madley-Croft verkar verkligen inte – hur coola de än är* – fatta på riktigt.
*= Den svarta polotröja jag hade på mig dagen därpå var för att försöka efterlikna Oliver Sims stil på scenen, och inte den vanliga seminarie-polotröjan som brukar åka på.**
**= Till de seminarium då jag kommer relativt oförberedd brukar jag alltid sätta på mig en svart polotröja för att ge min flintifierade figur en extra intellektuell tyngd. Jag vet inte var det kommer ifrån, då han inte är så tätt förknippad med polotröjan (?), men jag tänker mig att det stramande svarta bidrar till en Jörn Donner-ifiering av min person. Och faktum är ju att vi fortfarande lever i ett samhälle där det anses svårt att helt skjuta ner ett höftskjutet och skevt argument om det kommer från en flintifierad man i en polotröja, och hur mycket man än skulle vilja ändra på den samhällsordningen så är man inte mer än människa; vilket tar sig uttryck i att man då och då utnyttjar systemet.
 
Ikväll ska jag – den numera nischade popkulturbloggaren! – gå och stötta den norrländska rapfloran då Zacke och Gonza-Ra (och någon så pass smal att jag inte ens känner till hen!) spelar på Debaser.
Och jag tror att jag skriver det här av samma anledning som min mor Facebook-gillade informationen att jag klickat »going« på det här eventet, med artister som hon aldrig någonsin kan ha hört talas om; att det ibland bara kan vara roligt att höra att någon hittar på något, vad-som-helst.