Om jag var sugen på att få tag i den här igår, för att kunna unna mig en liten högtidsstund där jag lägger vinylen på spelaren för en första genomlyssning???
Jo, då. Så sugen att jag gick runt i Huvudsta Centrum som en hispig elpundare. Min telefon – i vilken jag hade den heliga koden från PostNord – dog nämligen av köld precis när jag promenerat hela till köpcentrumet och jag tänkte inte vända utan min Säkert!-skiva.
Därför gick jag runt till olika etablissemang där jag tänkte att personaluppsättningen kunde tänkas vara ung och iPhone-kompatibel, och i principfrågade  »haru ladd???«.
Och i kön till Apoteket fick jag slutligen napp. Apotekaren i kassan hade ingen laddare, men den medelålders damen som stod bakom mig i kassan överhörde min fråga och slängde – på eget initiativ – fram en portabel laddare ur sin handväska.
(Är det den stora faran med medielogiken? Att man får läsa allt om varenda gång någon begår ett allvarligt brott i någon av orterna längsmed blå linjen – men aldrig om hur snabbt de medelålders damerna längs blåa slänger fram mobilladdare???)
Men det tar ju som bekant tid att ladda upp en urladdad telefon; inte minst då de portabla laddarna brukar vara klena på kräm. Men som tur var skulle den vänliga damen inte skynda iväg utan behövde köpa på sig något fredagsgott på Hemköp. Så då följde jag helt sonika efter henne, någon meter bakom, som en – inte svans, kanske – men sladd.
Så sugen, lomma-efter-kvinna-på-Hemköp-sugen!!!, var jag alltså på att få lägga »Däggdjur« på spelaren under fredagseftermiddagen.
Det fungerade. Mobilen kickade igång, koden fungerade, jag fick min skiva.
Och jag blev då rakt inte besviken, när den lilla piggen (som vi hi-fi-entusiaster kallar den) lades ute på vinylflanken.
 
Bästa spåret? Än så länge är det fortfarande »Snooza«, även om det förstås kan komma att revideras ju mer man lyssnar och läser innantill i texthäftet.

Jag har redan berättat hur jag älskat den här texten från första gången den letade sig in i hörselgången, men har jag sagt att jag gillade den så pass mycket att jag försökte bygga en sossekritisk ledartext i Länstidningen kring den???
Det tror jag inte — men här är den!!!
Jo, nog är man så pass marknadsanpassad att man desperat försöker grabba tag i de få jämtländska halmstrån man kan nå. Så när en Östersundsbördig artist skrivit årets bästa tonsatta arbetskritik är man ju inte den som inte försöker nå ut via det.