Nyheten kan ha orsakat ett skalv som gjorde hela den globala batteriförsörjningen skakig–
https://www.instagram.com/p/BPP3LdVg9le/?taken-by=eriklofgren_
–men inte ens det omtumlande beskedet att GIF Sundsvall plockar in en georgisk tvåmetersman på provspel kunde rubba min världsbild så till den grad att jag inte längre förstod innebörden av de internationella relationerna.
Detta visade sig på lördagens tenta i just det ämnet, som jag är relativt säker på att jag klarade galant.
När jag studerade journalistik i Sundsvall så kände jag ofta att det jag nötte in och memorerade inför tentorna var kunskap jag dels inte skulle behöva bära med mig och som jag därför inte prioriterade att bära med mig.
(Kan det ha varit därför min sportjournalistiska karriär heller aldrig lyfte? För att jag skummade styckena om de annalkande FaceTime-tycken???)
Men under det första halvåret på lärarlinjen har jag verkligen känt att jag tillgodogjort mig kunskap. Och det är förstås lätt att påstå, om inte annat för att inta sig själv om att man nu valt rätt spår i livet, men hur bevisar man det???
Jo, i mitt fall måste det kunna ske genom att jag tar ämnet jag just tentat av – i det här fallet internationella relationer – och applicerar detta på ett Pirkt.se-ämne. Därför, fritt ur minnet från boken Internationella Relationer och applicerat på Urban Hagbloms arbete:
 

Perspektiv på relationer i det allsvenska övergångsfönstret

Det realistiska perspektivet betonar vikten av klubbar och deras ständiga jakt på högre tabellpositionell makt. Det allsvenska silly season-systemet beskrivs som anarkistiskt, där klubbarna och deras ytterst ansvariga – i det här fallet sportcheferna – är de enda aktörerna av reellt värde. Det realistiska perspektivet tror inte på samarbete mellan klubbar: ett övergångsfönster är ett nollsummespel där det bara finns relativa fördelar att göra; för att en klubb ska kunna tjäna någonting på en interaktion så måste den andra klubben förlora.
Om exempelvis Palermos lynnige president Maurizio Zamparini får för sig att en anfallare som gjorde sju mål på 30 matcher i allsvenskan 2016 ska bli en serie A-klubbs nya »nummer nio« under 2017 – ja, då får den lilla aktören från mellersta Norrland finna sig i det och säga adjö till en av sina viktigaste spelare.
Det liberalistiska perspektivet, däremot, betonar vikten av samarbete mellan klubbarna och de respektive sportcheferna och betonar också vikten av andra aktörer än klubbarna på den fria fotbollsmarknaden. Agenter och rådgivare spelar en stor roll på dagens övergångsmarknad, påpekar liberalisterna, och paraplyorganisationer som UEFA spelar en stor roll vid truppbygget, inte minst med dess regler över hur många icke-EU-spelare ett lag får ha i sina laguppställningar.
Hade Stefan Silva hamnat i Palermo ifall dagens fotboll varit en ren maktkamp mellan olika fotbollsklubbar, där ingen hedersknyffel till agent agerat brobyggare mellan Medelpad och Sicilien? Knappast, enligt liberalisterna.
Det finns dessutom ofta absoluta fördelar för båda klubbarna vid ett samarbete, enligt liberalismen, och pekar gladeligen mot förra säsongens GIF-lån av AIK:s yngling Noah Sonko Sundberg, där GIF Sundsvall hjälptes för stunden samtidigt som AIK dels bidrog till att göra det allsvenska systemet mer rättvist men dels också fick tillbaka en mer rutinerad mittback vid årsskiftet.
Det konstruktivistiska perspektivet tycker att såväl realisterna som liberalisterna är alldeles för rationella i sin syn på det allsvenska övergångsfönstret. En sportchefs agerande på den allsvenska övergångsmarknaden präglas inte bara av strategier och konkreta, förutbestämda mål – nej, sportcheferna påverkas också av rådande idéer och normer och inte minst ny kunskap.
Hur skulle de strikt rationella perspektiven kunna förklara att den godtrogne Ljugaverkssonen Urban Hagblom plötsligt – från ingenstans!!! – erbjuder provspel till en helt okänd georgisk tvåmetersman med konsonanttungt efternamn?
Det kan de inte, påpekar konstruktivisterna, som pekar på vikten av föränderliga idéer inne i Urban Hagbloms huvud. Hade Urban Hagblom gått efter en georgisk gratisspelare som just släppts från Dinamo Tbilisi ifall det inte varit så att hyllningskören ljudit så starkt vid samma tid i fjol, då han hämtade hem Kristinn Steindorsson från USA och Columbus Crew i en för GIF Sundsvall osedvanligt kontinental värvning? Antagligen inte.
Vilken roll spelar inte ny kunskap, som gör att dagens allsvenska sportchefer kan tillgodogöra sig autentiska, smäckert ihopklippta matchklipp från världens alla hörn via verktyget WyScout? Denna förändring har säkerligen medfört att allsvenska sportchefer känner sig mer trygga i att inte kliva i Alieu Darbo-fällor, där bara ett par utskrivna fejk-mejl från Björn Andersson skyddat den skambelupna sign on-bonus-fallgropen.
Och hur mycket spelar det inte in i Urban Hagbloms sportchefsarbete att alla GIF-truppens skickliga spelare nu för tiden går och längtar efter en eventuell utlandsflytt till en lynnig mellaneuropeisk klubb som PEC Zwolle, och att de därför vägrar skriva nya kontrakt? Hur ska vi ens kunna sätta oss in i och förstå den komplexa sportchefsverkligheten om vi inte tar hänsyn till att normerna och idéerna hos en skicklig, januariturné-aktuell högerback som Eric Larsson ser annorlunda ut än de gjorde för ett drygt decennium sedan, exempelvis hos systemvetaren och landslagsbacken Fredric Lundqvist?
 
Instuderingsfråga: Kan man säga att Giorgi Gvelesianis provspel har gjort att både det realistiska och liberalistiska perspektivet spelat ut sin roll i analysen av den allsvenska övergångsmarknaden? Diskutera i smågrupper.