Igår kväll tittade jag in på Kåken; ett etablissemang så pass hipstrigt att det till och med på sin egen hemsida skyltar med att det är just ett »hipsterhak«. Det måste vara ölställenas motsvarighet till att Jonas Lundqvist-bära upp en flintifierad krans; så många nivåer av ängslighet och självsäkerhet – tätt, tätt, sammanflätade – att en lättsvettig medelpading blir alldeles nervös.
Det var bara onsdag, tyckte jag, men inte ett hårstrå låg fel på en enda kalufs, inte ett skägg såg ut att vara annat än lokalvårdat och inte en söm verkade sitta ogenomtänkt på ett enda plagg.
Vi var utomhus – ute kanske är det nya inne??? – och mycket av min 26-åriga tankekraft lades på faktumet att alla, verkligen alla!, killar på den förvisso infravärmda men fortfarande iskalla uteserveringen stod där i tunna sommarsneakers med bara anklar.
Själv stod jag och huttrade i ett par fotriktiga kängor och kunde verkligen inte undgå att fokusera på hur kalla de såg ut, de självklart onsdagsölklunkande unga männen med sina kala anklar och tunna tygdon kring tassarna.
Och kanske var det där min ungdom en gång för alla lämnade mig, i det självklara valet mellan värme och cred!!!, eller så var det bara det sista slutgiltiga beviset på att jag inte känner mig trygg i dessa de allra mest stockholmska av smörslungade salonger.
Kanske är det så man ska hejda inflyttningen till Stockholm och i samma veva även avfolkningen av resten av landet; genom att ta en helkroppsbild på snittbesökaren på Kåken, trycka upp den stort på reklamblad och skicka ut till potentiella Stockholms-flyttare runtom i landet med rubriken »SKULLE DU KÄNNA DIG BEKVÄM MED ATT FROTTERA DIG I DENNES SÄLLSKAP?«.
Det är nog inte Po Tidholms förstaidé, men jag tror att den hade kunnat vara effektiv.