I helgen tittade jag för första gången på länge in i en skivaffär, med såväl väggar som backar fullproppade av vinylskivor.
»Just det«, tänkte jag för mig själv när jag lät ögonen vandra över vinylmattorna, »Iiris Viljanens skiva är ju ute nu, ja« och »jahaja: The Radio Dept. har släppt nytt.« 
Och mina annars så studentikost försiktiga nävar ville med ens förvandlas till regelrätta pollettströsslare. För det är ju fortfarande någonting med att köpa en skiva. Eller så var det en gång i tiden någonting; nåt man kan längta tillbaka till.
Det där att man ger en skiva en ordentlig chans. Och sedan en till. Och hur man sedan – efter två noggranna genomlyssningar – ser man fram emot den tredje lyssningen, för att man vet att det är då som texterna brukar kunna börja sätta sig och man på riktigt kan börja bedöma.
Och till slut sitter man där och tycker – inte vill tycka!!!, av creddighetsanledningar, utan verkligen tycker! – att »visst, singlarna som släpptes innan är ju bra och hittiga och så, men det tredje sista spåret, det där lågmälda, är ju klart bäst«.
Vad länge sedan det var jag föll för ett åttondespår på en skiva. Vad oerhört länge sen det var jag lyssnade på musik riktigt ordentligt och intresserat.
 
Internetforskarna tvistar väl fortfarande om vad som kom först; Spotify eller Jan Gradvall-i-Nyhetsmorgon-spaningen om att man i och med Spotify inte längre lyssnar på musik på samma sätt (jag ber lite om ursäkt för denna spanings upptagning av den nationella bandbredden), men jag tänkte bara säga att jag ska försöka börja lyssna ordentligt på musik igen.
För jag inser ju där och då i skivaffären, när nävarna börjar vinylnafsa, att jag redan betalar för en närmast obegränsad mängd musik.
Jag betalar ju redan för (inte så mycket till, tyvärr) Iiris Viljanen och för The Radio Dept. och för nästan alla andra icke-anarkister som släppt nytt på sistone.
Varför ska jag unna mig en bägare på lokal när jag har hela frysen full av industriperfekterade lådor med Big Pack-glass?
Och det är väl bevisat svårt att dyka huvudstupa ner i pärondelen av en Big Pack-låda vareviga dag och göra det med bibehållen entusiasm, men hädanefter ska jag åtminstone försöka.
Och man behövde inte slafsa runt med trynet i päronfrosten särskilt länge för att böka fram ett guldkorn.

Svensk hiphop har två-tre decennium på nacken, men ändå är Luleårapparen Zacke – mig veterligen – den förste att någonsin rappa om knäckemackor med örtsalt. Jag hade inte hört honom sedan jag snubblade över »Gossen«, som han spelade in med Mattias Alkberg härom året, men jag tror att hans texter tagit ytterligare ett par kliv till detta album.
Han är, som Tilde ganska träffande beskrev det, »som en Erik Lundin från en småstad«. Exempelvis »Rondellen«, bifogad ovan, tror jag hade kunnat utspela sig i vilken mindre svensk stad som helst.
 
Jag ville väl bara säga det, antar jag: var rädd om era 99 månatliga Spotify-kronor. Och framför allt; passa på medan Sverige är en demokratisk stat som är tillåtande av många olika sångröster. För nog blev man lite orolig ikväll, då Aftonbladet basunerade ut att Per Gessle ger sig ut på vägarna och genom sin rubriksättning fick det att låta som att–

–Sverige bara har en enda, av statsöverhuvudet utsedd artist.
 
Det här relativt menlösa inlägget är också ett led i att jag – efter att ha sett en ryggmärgsskadad kämpe på teve – fick för mig att jag ville försöka skriva oftare, för att jag tycker att det är roligt.
Det om det.