Efter Alkberg-spelningen i tisdags stod jag nere i Södra Teaterns lobby och köade till det lilla merchbordet, som den lille fanboy jag på intet sätt förnekar att jag är (egentligen hade jag velat ta en bild, men väl framme vid Matti var min hand redan alldeles för svettig!!!), när någon plötsligt petade mig i ryggen.
»Är det du som är Pirkt?«, frågade en man.
Och jag visste för en halvsekund inte hur jag skulle reagera. Kanske borde jag ha försökt få upp garden snabbt för att skydda näsryggen, ifall det var någon uppretad Expressen TV-chef som fått mitt smädande inlägg indelat i sitt flöde. Men jag togs på sängen; bara stod där med famnen öppen, nävarna nere, näbben blottad och svarade en aning tveksamt, men jakande.
Men det kom inget slag i magen, ingen trynstöt, inte ens någon verbal smocka mot nyllet.
Utan bara – pang!!!: beröm för min blogg, rakt in i hjärtat.
Jag blev förstås väldigt överraskad (en enda gång kan jag komma ihåg att någon kommit fram och berömt min blogg; vintern 2012, uppe på IKSU, intill skivstängerna, men det var – om inte i ett annat liv – så åtminstone beröm riktat till en annan blogg) men framför allt väldigt, väldigt glad.
Patrik kom från Kramfors, hade börjat heja på Giffarna under sin tid i Göteborg och gillade – som jag förstod det – bara min blogg, kort och gott.
Och det var så oerhört uppskattat, speciellt i en tid där jag börjat behandla den här portalen som något av en personlig slaskhink, där jag bara sätter mig ner, greppar tag om det stora öskaret och låter allt som hänt sedan sist svepas med!!!, och där läsarresponsen vanligtvis bara består av (oerhört uppskattade!) sms från min farmor som tycker att det är roligt att det går bra för mig i skolan.
 
Den kommentaren allena gjorde att jag orkade skeppa iväg ett (förvisso menlöst) inlägg kvällen därpå; en kväll när man egentligen bara skulle vilja sitta och mula ner snoken i pärontredjedelen av en BigPack-glassbytta, i sorg över faktumet att Donald Trump röstats fram till jordens kanske mäktigaste man.
Den fick mig, kort sagt, att bry mig lite mer om denna portals underhåll än jag gjort på sistone.
 
Nu säger jag inte att jag vill bli igenkänd fler gånger, det är inget mål i sig och denna enda igenkänning kommer jag kunna leva på i åratal, men om man som Pirkt.se-läsare ska leta efter en vinröd gammal mössa – den huvudbonaden är nog äldre än portalen – på lördagen så är det kring Sergels Torg vid 11.00 man bör röra sig, där vi tillsammans demonstrerar mot nazisternas marsch genom den svenska huvudstaden (vintern 2016!; ett faktum så sjukt att det måste skrivas kursiverat).
Det är förstås lätt att känna sig lamslagen av Trumps framgång i veckan, men än viktigare då att inte låta ett nazisttåg – till vilket det ska ha mobiliserats en bredare skara än någonsin – ses som naturligt hemmahörande i Stockholms innerstad.
Räkna med att det är vind i de bruna seglen, världen över, efter Trump-segern.
 

Det gäller att vända vinden, med alla till buds stående medel. I det längsta loppet med fördelningspolitik och reformer – i det kortaste, över en lördagsförmiddag, genom rop och skrik på gator och torg.
Det gäller att orka fortsätta.
 
(Nästan samma lamslagna känsla kan sägas gälla kring GIF Sundsvall just nu. Men samma sak gäller: om det i Trump-fallet gäller att kämpa mot att vi till slut lever i en fasciststat så gäller det i GIF-fallet att kämpa mot att vi är nästa säsongs Falkenberg.
Och det är som man brukar säga:
Sörj inte att Noah Sonko Sundberg lämnar klubben av »olika anledningar« samtidigt som han säger sig vara öppen för i stort sett vilken annan klubb som helst – organisera era kritiska bloggare.
Kanske hinner jag återkomma om den medelpadska fotbollsframtiden under denna lediga helg.)