Jag vill beskriva hur jag satt och frös på Grimsta IP i söndags, framför norrettans seriefinal mellan Brommapojkarna och Vasalund, och om den luddiga kurragömmalek som följde efter slutsignalen.
Merparten försökte jag förvisso nedteckna på de här TT-utgivna 2200 tecknen, där det framgår hur han såväl låste in sig i en hytt som tassade omkring på taket, men av rädsla för att teckenbegränsningen kan ha gjort Olof Mellberg en otjänst hade jag velat utveckla.
Det var nämligen så att även om situationen var synnerligen dråplig, då en kvarsittande Mellberg blivit utelåst på arenataket, så fanns det ändå en svårdefinierad aura av värdighet kring Olof Mellbergs agerande.
Detta trots att han vankade av och an på arenataket – bort till ena änden, tillbaka till den andra, tittandes över takkanten efter klättringsmöjligheter (ett tag såg det nästan ut som att den spänstige gamle landslagshjälten skulle testa ifall hans vrister höll för ett hopp ner från de tre och en halv metrarna) – och trots att han efter ett tag ropade till det samlade pressuppbådet nedanför läktartaket (jag och Sportbladets reporter samt fotograf) ifall »NÅGON KAN HITTA EN STEGE«.
Det var klart att man tänkte ifall dessa dråpliga scener – detta deppiga kringtassande på taket när hans lag firade avancemanget – skulle bli Olof Mellbergs svar på Fredrik Ljungbergs öppnande av sportbaren »Freddies Bar och Grill« i Halmstad?
Man hade ju så höga förväntningar på Ljungbergs liv efter spelarkarriären, då när han inte bara djupledssprang Arsenal till Premier League-titlar utan också bar långa, stickade modemössor och var universell sexsymbol i kalsongreklamer. Man visste inte exakt vad det skulle bli av efter hans karriär – men nog trodde man att det skulle bli mäktigare och häftigare än krängandet av en tabascomelerad burgare vid namn »Chicago Fire« på hans egna halländska sportbar.
Man hade kanske inte exakt lika höga förväntningar på fotbollsspelaren Olof Mellbergs efterliv som på Ljungbergs, men nog var de högre än att han skulle klättra omkring på arenatak i minusgrader till dess att kioskpersonal tillkallades.
Men nej; söndagens takklättrande var inte Olof Mellbergs »Freddies«. Det hade kunnat vara där och då, när han släpptes ut av den kiosklånade nyckeln, som Olof Mellberg en gång för alla förvandlades till en vanlig fryntlig Roar Hansen-tränarfigur – men nej; han lyckades på något sätt behålla värdigheten.
Och han var, trots att jag hört att han varit svår mot de medier som bemödat sig bevaka BP under debutåret, mycket trevlig.
(Behövde all denna information om Olof Mellbergs trevliga värdighet tilläggas till TT-texten, eller behövde jag bara en anledning att nämna Freddie-etablissemangets Chicago Fire-burgare? Jag vet inte själv längre.)

Jag vill vidare berätta att när man suttit och frusit på Grimstas läktare i nittio minuter och letat Olof Mellberg i ytterligare en timme på söndagskvällen så måste man nästan–
https://www.instagram.com/p/BMgrMk4gHR2/?taken-by=ttilde
–kompensera detta frysande med en heldag på spa, dagen därpå.
(Förutsatt att man fått en spadag* i julklapp förra året och varit tålmodig nog att vänta till när november är som allra minst inbjudande.)
*= Varje gång jag ser det ordet i skrift så inser jag att Charlie Kelly inte var så snett ute i sin semantiska analys:

Det är ett märkligt ord.
Det ligger i min natur att försöka få in några skriftliga syrlingar mot ett så omhuldat etablissemang som Yasuragi, men att skriva att det var »som Himlabadet fast med anställda som gjort en utbytestermin i Japan istället för grabbar som gick samhälle/idrott och satsade lite för mycket på att nå en tredjekedja i Sundsvall Hockey« hade helt enkelt varit missvisande.
Det var väldigt, väldigt, väldigt härligt där.
Okej, en sak vill jag ha sagt: i omklädningsrummet så ropade de »KVINNLIG PERSONAL!« när en kvinnlig anställd letade sig in bland herrarna. Jag kände igen detta rop då de ropar exakt samma sak på Friskis & Svettis och skylde mig bäst jag kunde. Men faktum är att de på det yogifierade Yasuragi lika gärna hade kunnat ropa »SINNLIG PERSONAL!!!«, som för att förvarna folk om att den anställde när som helst skulle kunna bryta ut i fullblommig seans eller börja kasta eteriska oljor omkring sig i omklädningsrummet.
Nej, två saker!!!
Hade ni, precis som jag, en relativt medellös löpstyrka medan ni höll på med en lagsport; något som fick er att sucka tungt varje gång det förkunnades löpning eller – ännu värre – fystest? I så fall borde ni kunna känna igen er i hur man efter exempelvis ett löptest, där vi säger att man placerade sig på plats åtta av fjorton, kunde önska att det i efterhand skulle visa sig att man var svårt sjuk.
»Jag kanske har lungcancer«, tänkte man när man såg någon lagkamrat som såg ut precis som en själv – samma benlängd, samma kroppsbyggnad, samma ungefärliga träningsmängd – susa iväg och försvinna över något krön i elljusspåret. »Det skulle se ut det«, fortsatte man tänka, »när de får höra det i efterhand: oj, Erik sprang in som åtta den gången – trots att han hade lungcancer! Fa–an vad starkt!«
Jag har fått detta fenomen, att man sprang runt och spekulativt live-diagnostiserar sig själv, vidimerat från flera olika lagsportande kollegor. Jag var alltså inte ensam om att göra så; nästan önska livet ur en själv bara för att få skriva dit »8 av 14 i Balders elljusspår – trots tuberken« på sin gravsten.
Nu var man ju, som tur var, aldrig svårt sjuk – man var bara sämre än flera av ens kamrater på att springa.
Men på Yasuragi i söndags kan jag till slut ha kartlagt varför jag alltid var så mediandålig i löparspåren och på beep-testen:
Mitt snoksystem.
Efter ett rigoröst experimenterande under kalrblått Yasuragi-vatten så tvingas jag konstatera att jag inte kan andas medelst näsan under vatten. Någonting i samspelet mellan mina hjärnsynapser och nässvalget fungerar så pass dåligt att jag på en dålig dag nog skulle bli nekad att införskaffa »Baddaren« av svenska simsällskapet.
Jag var, väl uppe på land igen, tvungen att testa ifall jag kunde andas genom näsan eller om jag – likt karaktären Lutz i 30 Rock – skulle vara nära att kvävas ifall någon bad mig att »sluta munandas för en minut«.
Så det var lite bra nyheter (jag kan ha haft något fel på andningssystemet under alla dessa löppass!) och lite dåliga (jag är en 26-årig man som inte kan doppa näbben i ett badhus utan att ställa till med en scen) och så förstår jag förstås att jag nu öppnar upp för alla mina eventuella fiender som hädanefter vet att det kan räcka med en djuptallrik och lite kranvatten för att få tyst på mig.

Och angående igår, tisdagen den 8 november, så vill jag skriva om hur jag såg Iiris Viljanen öppna för en akustiskt utrustad, ensam och diktläsande Mattias Alkberg på Södra Teatern.
Jag köpte en biljett i sista stund – som för att fira, efter att betygen på förrförra veckans salstenta offentliggjordes – och det kan nog vara en av de bättre pollettplaceringar jag stått för under 2016.
Jag har sett Mattias Alkberg många gånger, men jag hade aldrig fått höra en lugn, avskalad version av en av mina absoluta favoritlåtar: Matti Apornas Son. Den inledde han med, rakt upp och ner bara, med en gitarr, en röst och en av de bästa låttexter jag känner till på det svenska språket – och sedan blev det, tro’t eller ej, bara bättre.
Han läste dikter om hur det är att inte ha pengar, han sjöng om det, han spelade »Ragnar«, han skrek melodislingan på »Tjugonde« och i slutet, efter att han mellansnackat upp »Ändra på allt« så väldigt fint, så vätskeutsöndrades det i ögongipan på sista versen.
Jag köpte mig en skiva efteråt. Delvis för att komplettera mitt LP-utbud med fantastiska »Nerverna« och delvis för att få en chans att ha något att kunna nypa en signatur på. Det fick jag.

»Erik,
Livet långt,
Kampen…«, ja, vad fan står det. Någonting med kamp, i alla fall. Kanske är den också lång, kanske är den tung, kanske evig; jag kan faktiskt inte tyda det.
Det spelar mindre roll: kampen är såväl tung som lång, ja, kanske till och med evig. Och med en rasistisk och sexistisk demagog vald till USA:s nästa president är den i allra hög grad framför oss.