»Om jag får drömma riktigt stort och fritt«, sade fastighetsföretagets NP3:s affärsansvarige, »så hoppas jag att Giffarna kan få med sig 1–1 hemma mot Häcken«.
Sedan fyllde han i talongen och lät någon på bygget skicka in företagets GIF-tips till lokaltidningen.
Inget märkligt med det, kan tyckas.
Vad är sjukast: att Giffarna spelar med NP3:s affärsansvarige på topp eller att han inför matchen tippat 1–1 i lokaltidningen? pic.twitter.com/XBK0FQGyHO
— Erik Löfgren (@Pirkt) September 26, 2016
Om inte den NP3-anställde med tipspennan hetat Johan Eklund och startat på topp för det allsvenska hemmalaget i fråga.
Det riktigt fina med allsvenskan och GIF Sundsvall – det som gör att jag fortfarande orkar bry mig så mycket – är nog den upplevda närheten till spelarna, ledarna och klubben.
(Lägger någon upp en bild på en GIF-supporter som ligger paralyserad i soffan på grund av att hen känner sig sviken av sportchefen Urban Hagblom – ja, då kan du räkna med ett uppmuntrande svar från sportchefens son.)
Och nog har jag flera gånger längtat tillbaka till den tid då den strävsamt kloke ytterbacken Fredric Lundqvist åkte på januariturnéer med landslaget ena dagen och gick till jobbet som systemvetare den nästa.
Men när jag fick bilden på Johan Eklund, den tippande fastighetsföretagaren och startspelaren!, skickad till mig imorse – ja, då kändes det plötsligt som att den tidigare så älskvärda småskaligheten spårat ur.
Rúnar Sigurjonsson var tillbaka i Sundsvall över Häcken-matchen och det var som att en resultatinriktad vind från förr drev in över den närmast sociala verksamhet som är 2016 års höstupplaga av GIF Sundsvall.
Det var så nyligen som den isländske EM-spelaren orkestrerade ett anfallsspel som kändes fyllt av liv, rörelse och kvalitet – och ändå känns det, vid en snabb titt på dagens elva, som scener från ett helt annat GIF-liv.
Och det är klart att inte Rúnar hade kunnat hållas kvar i Medelpad och nej, inte heller Pa Dibba hade kunnat tvingats kvar när det Mats Jingbladska ögat väl vänts mot Sundsvall.
Men Shpetim Hasani-såret har inte läkt. Och varje gång jag ser en GIF-elva som frontas av Peter Wilson och Johan Eklund så är det som att få några nypor salt strödda i det.
Truppens mest meriterade anfallare släpptes till ett sämre lag i en sämre serie, i allra sista stund; inte för att det skulle främja resultaten under hösten – det kan ingen ha trott – utan för att det viktigaste var vad Shpetim själv önskade.
Jag har haft svårt att smälta det – och att se den plötsligt givne Johan Eklund önska sig ett oavgjort resultat i tidningen för att sedan kliva ut och bränna fyra på silverfat serverade jättelägen gjorde det inte lättare.
Vad händer härnäst? Kommer den pluggande Mittuniversitets-duon Erik Larsson och Marcus Danielsson (som tillsammans med Lars Krogh Gerson just nu bär det här laget på sina fortsatt högpresterande axlar) berätta för Urban Hagblom att de känner för att prova på en utbytestermin i höst?
Äsch. Kanske ska man vara nöjd med poäng mot Häcken, med de spelmässiga stegen framåt och med att någon lokal schaman kastat besvärjelser över stolparna.
Men jag har svårt att bortse ifrån att vi med största sannolikhet hade vunnit den här matchen med en anfallare av allsvensk kvalitet på topp. Jag har svårt att bortse ifrån att vi – nästan helt utan anfallarnärvaro – höll på att slå Helsingborg och i princip säkra kontraktet senast.
Svårt att bortse från att den här misskavalkaden från Johan Eklund inte var någon oförutsägbar, oturlig freakincident utan en ganska logisk följd av att man låtit laget urlakas onödigt mycket under sommaren.
Och kan man inte vinna under kvällar då man har trippelstolpar med sig, då serie A-proffs missar öppna mål från en meter och då domarna blundar för nedtrampningar av motståndare i straffområdet, samtidigt som man själv bjuds på mängder av chanser – ja, när fan ska man då vinna fotbollsmatcher?