Jag trodde faktiskt inte att en fotbollsmatch kunde påverka mig så starkt fortfarande.
Jag trodde inte att jag hade ett så pass djuriskt avgrundsvrål i mig, som när jag instinktivt flög upp ur soffan och tjöt som ett flyglarm över Wok-Lars Gersons frispark.
(Men det betydde så mycket.
Det var en luxemburgskt flaggad livboj som plötsligt dök upp intill det kantrade medelpadska fartyget och gav det skeppsbrutna hopkoket chansen att – med sina sista kvarvarande krafter – halvtimmesflaxa sig till trygghet.)
Och jag trodde verkligen att jag hade blivit för mogen och vuxen för att påverkas så djupt fysiskt av en sista-halvtimme på Olympia.
Men nej. Nog ligger man där, raklång på soffan, trynet ner i en kudde, djupandandes enligt någon »how to survive a insläppt förlustmål i nittioandra i alla ångestmatchers ångestmatch«-lekmanna-yoga-övning, samtidigt som Jesper Husfeldt, denne lille man i kostym, teve-vrålar om att det som just hänt – att Tommy Naurin valt att chanssläppa en dåligt slagen inläggsfrispark över sig och in i nät – är »ett drömmååååål!!!«.