Kan GIF Sundsvall tappa den allsvenska serieledningen, med bara 25 omgångar kvar att spela?
Diskutera i hybrisinfluerade smågrupper.
 
Jag har en matchtröja hemma, från fiaskosäsongen 2006. På den finns autografer från alla spelare: ett olycksspann som sträcker sig från Owen Price till Chris Cleaver, ja, kanske hela vägen (det är svårt att tyda signaturer) till Hrvoje Bubalo.
Jag måste nästan gå och ta på mig den nu, som för att känna in vad det egentligen är att vara Giffare (lidelse!, slutminutsförluster!, naivt hopp om att en lönnfet engelsman ska hitta 14-års-formen!) – nu när mitt lag toppar allsvenskan.
Visst kan IFK Göteborg gå om vid bortaseger mot Örebro nu om nån timme (det är därför jag rafsar ihop detta snabbt!!!; en måste passa på!!!), men smaka på den ordsföljden:
Giffarna. Toppar. Allsvenskan.
Och inte efter en nyckfull storseger i nån premiär; nej, fem omgångar in – efter bortasegrar mot Malmö FF och Häcken och ett mersmaks-kryss på nationalarenan.
Segern borta mot Häcken kom dessutom som segrar brukar komma till topplag. Jag kan nog räkna på min skalles hårstrån hur många gånger jag känt att Giffarna bjudits på en straff i allsvenskan – men när Pa Dibba flyttades på av (en förvisso klumpig) Mohamed Abubakari så var det så slutligen dags.
Giffarna Sundsvall, de serieledningsjagande!, hade fått en topplagsstraff i allsvenskan, kanske den första någonsin; en sån där som bara dimper ner från ovan.
Och helt orättvist var det inte, när Wok-Lars smällde den i nät efter 18 minuter. Häcken kom ut med en utstuderat hög press i ett försök att kväsa allt GIF-rull redan från bakplan, men tålmodiga, spelskickliga Giffare lyckades initialt spela sig förbi första-pressen och då semi-luckra upp ett högt stående Häcken-försvar ett par gånger.
Det såg lovande ut, inledningsvis.
Men sen – med en 1–0-ledning i knät – skulle ju matchen stängas också. Det är ju sånt de gör, storlag med serieledningsambitioner: de stänger matcher och åker hem med 1–0.
Man stänger igen, bara: skruvar på locket. Problemet var att Gif Sundsvall i 70 meter hytte med ett syltburksstort lock på en fotbollsplansstor burk.
Det har konstaterats förr att det saknas en ordentlig, gemensam press för den egna sista-tredjedelen – det blir oerhörda mängder passivt bolltittande – och Häcken fick långa stunder spela futsal runt offensivt straffområde.
Det kollektiva försvarsspelet kan näppeligen hyllas, den efterlängtade nollan till trots – men vissa individuella försvarsinsatser stack ut:
Tommy Naurin inledde matchen med att hantera bollen som en dyvåt guldfisk, men växte sedan på nytt ut till en konkret trepoängräddare. Och i mittförsvaret visade Marcus Danielsson 2012 års vårform, om ni minns, då han som nyallsvensk såg ut att vara halvvägs på väg till Mechelen efter en storartad förstahalva av allsvenskan. Han gled in med milimeterprecision, han stångade undan boll efter boll i luftspelet och han lyckades stå precis rätt i nästan varenda sekund av de 90 minuterna.
Till höger gjorde Eric Larsson på nytt en storartad insats – han måste, sett till Giffarnas ytterbackshistorik, vara högaktuell för en flytt till en norsk mittenklubb!!!  – och till vänster gjorde Eric Björkander sin startdebut med den äran.
(Det måste förresten ha varit skönt för Björkander och Granat att startdebutera för Giffarna i allsvenskan just i U21-serie-inramningen som råder på Bravida Arena.)
Och centralt så måste den majestätiskt gänglige Lars Krogh Gerson ha vunnit tio-femton bollar – innan det gått en kvart. Häcken må ha varit övertaliga centralt på mittfältet, men det man saknar i numerären får man ta igen i benräckvidd (gammalt luxemburgskt ordspråk). De gånger han inte stod rätt så gled han rätt; varje gång lämnade han situationen med boll i tass eller åtminstone boll på läktare (vilket sett till matchbilden var, ehm, nästan lika bra).
Det borde förstås inte ha hållit. Det osade så pass mycket katt att en nästan kände sig tvungen att hala fram antihistaminet framför teven.
Men det höll. Några väldigt individuellt starka defensiva prestationer räckte, även en dag då all offensiv systematik kastats över ända.
GIF Sundsvall toppar den allsvenska tabellen och de gör det efter en säsongsöppning där stjärnförvärvet Kristinn Steindorsson varit direkt svag (klart underkänd idag!) och där fyndet Robin Tranberg missat en majoritet av minuterna.
Jag förstår verkligen ingenting. Får inte ihop det.
Nej, det är nog bäst man hämtar 2006-matchtröjan och tar och inhalerar lite Hrvoje Bubalo-svett för att inte sväva iväg.