Vi åkte under söndagen 100 mil i buss och hämtade hem en väldigt stark – och inför hösten väldigt viktig! – poäng borta mot tabelltvåan Nyköping.
Jag kan inte till fullo förklara vad som gjorde att Nyköpings BIS inte fick göra något mål; men att laget kallas för ”Bissarna” (!) hjälper nog inte när de högre makterna ska dela ut tur och otur.
Jag skulle inte vilja likna det vid vårt regelrätta rån borta mot Västerås SK i våras, där vi knyckte hem tre poäng från skyttegravarna, men… ehm, Nyköping var ju, om man säger, spelförande igår.
Håkan ”Vargen” Anderssons lag känns lite, lite för omständliga (det krävs väldigt mycket rödblått bollinnehav per kvalitativ målchans), men med det sagt så skapade de egentligen mer än nog med chanser för att spräcka vår nolla.
Mer. Än. Nog.
Men varje gång stod Jonte ”Monsterräddningarnas Mästare” Johansson – mer om det smeknamnet senare! – i vägen.
Han behövde dock inte göra något tiotal räddningar; för även om vi var tillbakapressade så fungerade vår backlinje alldeles ypperligt och höll Dago Funes (gamle Djurgården– och Norrköpinganfallaren som hade, typ, 3 i snabbhet på något FM) och kompani stången.
Stefan Grönlund, nyförvärvet som tog min plats intill Sebbe Sandberg i mittlåset, kom närmast direkt från IFK Sundsvall och nedre halvan av Division III – till att storspela mot ett topplag i Division I.
Jag tyckte att Stefan var vår ganska klart bästa utespelare (Jonte ”Johansson mot Resten” Johansson förstås undantagen) under gårdagen: oerhört stark och rejäl i duellspelet.
Och i slutskedet hade faktiskt Daniel Andersson ett halvt friläge där vi, lex Västerås, kunnat kasta in alla tre poängen i flyktbussen och lämna rånplatsen. Men målvakten benparerade skickligt.
Jag tog en bild på Daniel Andersson under uppvärmningen för att kunna skriva någonting om att ”resten är historia” när han skjutit oss till tre poäng. Men historian var att Nyköpingsmålvakten parerade hans friläge med benet.
Och, just det!, Patrik Broman eldade ett jätteläge i ett ännu senare slutskede när han styrde bollen utanför på ett inlägg som letade sig fram till hans blonda skalle på bortre stolpen.
Sett till att Nyköping, ja, jag vill hävda oförtjänt!, knyckte med sig alla tre poäng från mötet på IP med matchens sista spark så hade det ju varit förpillat skönt att kunna svara med ett långt mycket värre mynt och råna med oss tre poäng i går.
Men en poäng ska vi förstås vara väldigt nöjda med.
Jag hörde, när jag gick mot omklädningsrummet, en till synes trött, medelålders lokalradioreporter fråga en Nyköpingsspelare följande:
”0–0 mot Selånger… en vunnen poäng, eller två förlorade?”
Han svarade inte en vunnen, det gjorde han inte. Men han höll sig åtminstone för skratt.
Vi saknade ett par namn igår och det var väldigt skönt att se att det finns en kvalitativ bredd i den numerärt något tunna Selångertruppen. Jag har nämnt Stefan Grönlunds felfria insats i mittlåset – men även Oliver Widahl gick in och vikarierade förtjänstfullt för avstängde Per Nyman (även om Olivers bollnäsiska målnäsa nosade sig ett par djupledslöpningar för mycket i andra halvlek; lämnandes stackars Patrik Broman helt ensam att styra upp hela defensiven på innermittfältet). Och på topp, framför Daniel Andersson, sprang Christoffer Nerkman och störde och hotade allt som rörde sig.
Och efter en tuff avslutning på vårsäsongen – Högman är inne på att vår unga, orutinerade trupp inte var redo för hela 15 matcher, och jag är beredd att hålla med honom i den analysen – så var det oerhört viktigt att börja hösten på ett bra sätt.
En poäng borta mot tabelltvåan är ett sådant sätt.