Det var en scen som etsade sig fast i mitt unga grabblynne. Det måste ha varit sommaren 2006, en soligt varm sommardag då jag snubblade förbi eftermälet till en GIF-träning där folk joggade ner, stretchade och lommade mot duschen.
Kvar i mittcirkeln stod en renrakad mittback som vid varsin sidlinje placerat en lagkamrat. Dessa tu stod och skickade in färdballader mot mittcirkeln, varpå mittbacken bestämt nickade undan bollarna, en efter en. Jag tror till och med att det kan ha varit ett fjärde par fotbollsfötter involverade, som något slags riktmärke för undannickarna.
Jag noterade hur många som panntrycktes till exakt rätt adress och vilken tajming han hade i nästan samtliga upphopp, men framför allt slogs jag av hur noggrann den extratränande mittbacken var. Hur uppenbart det var att han försökte genomföra varenda av de många nickarna matchlik; att det inte gjordes för att det var skoj att stå i solen och nicka boll med svettig skalp; utan att allt gjordes för att vara bättre i nästa matchsituation.
Han var ingen idol för mig, inte alls, men jag tror att jag där och då fattade nånting om vad som krävs om man vill försöka nå åtminstone Sverige-eliten i fotboll. Den extratränande 23-åringen hade ju där och då, trots sin ringa ålder, fyra allsvenska säsonger bakom sig – något som skiljde ut honom i 2006 års fuskbygge, bland Chris Cleaver-gynnare och Andreas Ingel-filurer.
Det är i sommar tio år sedan han stod där och extra-nickade undan bollar, Stefan Ålander. Ett decennium sedan.
Och ändå så är han fortfarande bara 32 år gammal, när han trycker Urban Hagbloms näve för ännu en kontraktsförlängning.

Han gjorde inte många matcher 2014, när jag bevakade laget för ett längre reportage, men det kändes ändå som att han bidrog med någonting i gruppen. Backlinjen var relativt ung och utan utpräglade, klassiska ledargestalter; Dennis Olsson och Jocke Nilsson hade väl just börjat komma in på Oscars om lördagarna, Jon Gudni Fjoluson framstod alltid som något lakonisk och lite för väl medveten om sina gamla Bayern München-provspel, samtidigt som Eric Larsson (att döma av hans sociala medie-utsvävningar) känns sprungen ur Cristiano Ronaldo-generationen.
Stefan Ålander var samma (inte så) gamla Stefan Ålander. Jag såg honom springa korta ruscher med vikter släpandes efter sig; allt för att försöka råda bot på den seghet som trots att infunnit sig i benen, den som fick mig att döma ut honom redan hösten 2012, då den nykläckte Norrköpingsspjuvern Christoffer Nyman sprang åttor runt honom på IP.
Truppen behövde nog någon av Stefan Ålanders kynne (samt någon som, bland alla café-sörplande ungdomar, skyndade hem för att typ renovera en altan och hämta ungar på dagis) under Superettan-säsongen 2014 och den kanske till och med behöver det nu.«
Jag tycker att det är både relativt sunt och klokt att Stefan Ålander, 32, får ännu ett år i truppen: hans trettonde totalt. Han kommer antagligen (och till viss del förhoppningsvis) inte räcka till för en startplats, men han kommer säkert inspirera en och annan breddspelare i sin envetna jakt på densamma.
 
Däremot: nog behövs det väl ytterligare en mittback in – egentligen? Om vi bortser från det uppenbara faktumet att ekonomin är skral så ser det förstås inte särskilt betryggande ut att bara ha Stefan Ålander, 32, och Filip Tägtström, knappa 18, bakom Danielsson och (en knästrulande!) Nilsson. Robin Tranberg kanske är tänkt som tredjemittback vid de tillfällen då Rúnar Sigurjonsson och Wok-Lars är vid sunda vätskor.
 
Nåväl: till saken. För det här är ju saken:
»Att jag får börja som trainee åt SG Finans är en fantastisk möjlighet och det är väldigt kul att få vara med på det.«
Citatet är Stefan Ålanders och kungör att Urban Hagblom med en rävs list och med en medelpadsk sportchefs gnidenhet har lyckats kringgå de nya FIFA-lagarna som förbjuder tredjepartsägande av en spelare.
Här ska dock ändå en tredjepart, den lokala firman SG Finans, vara med och delbetala Stefan Ålanders fotbollsspelarlön, som jag förstått det. Det är förstås lite, lite deppigt – det är inte dylika citat man drömmer våta silly season-drömmar om – men på ett sätt också klokt och vettigt.
(Tills FBI, som ett led i FIFA-utredningen, stormar SG Finans-kontoret och handklovar iväg Ålander, bara dagar inför Falkenberg hemma.)
Min vän Johan Martinsson, den just nu levande människa som har flest uppstartade Football Manager-spel med GIF Sundsvall på sitt samvete, brukade härom året – via ett tveksamt buggutnyttjande – kunna bygga sig en liten saldobuffert genom att skeppa Stefan Ålander för omkring 25 miljoner kronor till saudiarabiska shejker. Pressmeddelandet om Ålander-förlängningen klargör inte vad som händer i ett dylikt scenario (vid plötslig oljeshejks-huggsexa om »Ålen«!) med SG Finans med i tredjepartsägarbilden.
 
Men vilken silly season, hörni: när man inte trodde att den kunde bli mer kittlande så kliver SG Finans in i bilden!!!
Vad händer härnäst? Detta Stefan Silva-citat intill en handskakningsbild???
»Att jag får börja breda mackor på Subway på Köpmangatan vid sidan av fotbollen är en fantastisk möjlighet och det är väldigt kul att få vara med på det.«
Inget går att utesluta denna vinter – och nu, efter en jul- och nyårsdäven dvala, är Pirkt.se med på tåget igen!!!
(Än så länge bara med intetsägande icke-analyser några dagar för sent, men det ska bli bättring!)
Är det Steffe Silva som Urban tassar kring het gröt kring, eller är det någon annan anfallare som lurar i den Mittmedia-fördolda vassen??? Jag ska skicka ut mina bästa spanare – inte Tranberg-misaren, han är entledigad! – i sina panoramafönster utmed Storgatan.