Jag hade helt glömt, alternativt förträngt dem.
Men på bilvägen ner till stenstaden, några dagar innan julafton, så fälldes de ner rakt framför näbbtippen på en och ens föräldrars bil.
Tågbommarna; mer medelpadska i sin uppenbarelse än Lönnå-vevade gosskörer och felfotade yttrar.
Det är surt nog som det är, att en får stå och vänta i ett antal minuter på grund av en gravt bristfällig trafikplanering och en aldrig sinande ovilja att åtgärda problemet. Än surare när en själv anklagas för att ha orsakat förseningen som gjort att man hamnat där framför bommarna.
Men det var det hon gallskrek, Tilde: att jag var ansvarig.
»Det här hände bara för att du skulle fota den där ›Torso‹ ju!«
Och ja, jo, nog hade jag några minuter tidigare gastat om att min syster skulle »köra långsammare!«, ja, kanske till och med »stanna bilen!« när jag fipplade med mobilen i hopp om att med en snapchat kunna fånga när en mjukisdressklädd Mattias Thorsell joggade jämsmed bilen på väg ner från Sidsjön (själva definitionen av en medelpadsk +++++-snap).
(Jag var närmre en hel rad i medelpadskt idrottsbingo än jag var under något av spelen under Bingolottos osägbart usla uppesittarkväll; detta då jag också fick syn på den gamle kazakiske OS-guldhjälten Vladimir Smirnov* flanerandes längs mina föräldrars gata.
Är han, på Vladimir Smirnov-temat, den ende Sundsvalls-kändis som har detta första-sökalternativ på sig vid en googling?:

Det är inte omöjligt. En snabb Kjelle Lönnå-googling ger bara jante-alternativ som »familj«, »tavlor« och »kör«. Däremot om man skriver in »Kjell Lönnå net worth« så dyker en länk upp till VIPFaq.com och om man – likt en orädd nätkrigare eller en viralvirrig pensionär – klickar på den så hittar man den här faktoiden:

»Does Kjell Lönnå do steroids, coke or even stronger drugs such as heroin« är en mening jag inte trott jag skulle få läsa utanför Deep Web.)

 
Var var jag.

 
Just det: hon må inte förstå alla faktorer bakom att man vill stanna bilar på grund av att en gammal ex-allsvensk man joggar jämsides med ens bil och hon må kalla Mattias Thorsell för »Torso«, men det var förbenat fint att ha Tilde med sig upp till Sundsvall över julen igen.

Den här bilden är från fjolårsjulen, men återanvänds på grund av sin idylliska snömängd och närmast välsignade krispighet.
Helt okrispigt var det inte i år heller:

Ni ser några prickar där ute, på den lövtunna isen: en pappa och ett koppel kid. Jag hade gärna dragit till och sagt att det var Mats Barkemo som tassar omkring därute på Sidsjöisen, för att ytterligare fylla på bingobrickan, men det var omöjligt att skönja.

 
Hon verkade lycklig i Sundsvall, Tilde, men det var ändå ingenting mot den våg av glädje som sköljde över henne vid hemkomsten till Huvudsta.
Hennes sämre hälft brukar inte dela Sverigedemokraternas verklighetsbild, men när den karismatiske Rickard Wall höll låda i talarstolen under kommunfullmäktigemöte i Stockholm i november så tänkte jag ändå att han, den där, han är något på spåren med sin spaning.
Det är ju så: kvinnor gillar badrum.
Vi var fler som kände så, att Rickards spaning hade något!!!, och fler som kände till hur mycket Tilde (eller alla kvinnor, jag vet inte: jag sitter inte på Rickard Wall-empirin) gillar att bada och hur mycket hon saknat ett badkar i vårt annars relativt kompletta hem.
Det hela utvecklade sig till något av en masskonspiration, med halva hennes bekantskapskrets insyltad. Jag tog emot och gömde i ett lånat barnvagnsutrymme, hennes mamma och moster bar upp och monterade, vår lägenhetsvakt öppnade: och på annandagen, Tildes 25-årsdag, så stod det där.

Hade Rickard Wall stått i ett hörn av det badrummet när Tilde klev in och började gråta vid blotta åsynen av det rosett-inslagna badkaret så hade han inte deltagit i kramkalaset, bara nickat lugnt och bestämt; kanske antecknat kort i ett medhavt häfte.
»Mmhm. Så är det«, hade Rickard sagt. »De gillar ett ordentligt badrum, kvinnfolket.«

 
Jag höll hårt i polletterna under mellandagarna, av ren kollegial solidaritet. Det ska inte räcka med att smälla upp en rea-skylt med en procentsats för att luckra upp ens läder, utan som journalist måste man värna om att det fortsatt krävs sysselsättning i reklambranschen, så att en själv och ens kollegor har någonting att falla tillbaka på när textrobotarna drar fram som slåttermaskiner över lokaltidningsredaktionerna under 2016.

 
Det blev – för att låna ett nyord – ett synnerligen gott slut på 2015.

Och jag vet inte mycket om 2016 och har hittills bara sett det från en Netflix-ansluten säng (okej då, jag stack också snoken över disken på en pizzeria), men Tilde Jansson kommer – för att låna en sliten inför-klyscha från sportvärlden – bli viktig.
Jag smattrar ner det här med gårdagens glittrigt premiärmålade nyårsnaglar intakta. På en stol intill hänger de dressade mjukisbyxor jag hade på mig på gårdagens nyårsbjudning (de dressade mjukisbyxor som jag förra hösten såg en cool människa sitta i på tunnelbanan i New York och som jag sedan dess har letat efter och nu till slut funnit!!!).
Det hade inte spelat någon roll om glitternaglarna hade fått någon division 1-center på kalaset att ge mig en rak cross-checking över hakan eller om mjukismaterialet fått mitt skrevparti att ge ifrån sig missklädsamma, direkt stötande miniatyr-konturer så till den milda grad att det lagt sordi på hela feststämningen; att vara och leva med Tilde är som ett enda långt parti av den där leken där man blundandes faller baklänges och förväntar sig att bli fångad av vänliga nävar bakom.
Ett parti där man fångas och fångas och fångas.
(Hela detta stycke är native advertisement från Adlibris: Köp Alex Schulmans bok »Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött«, just nu för bara 120 kronor.)
 

 
Efter detta yviga plockinlägg – plottrigare än din gemene Sportexpressen-etta – meddelas att Kalasläggslistan och Kasslerlistan utgår över jul- och nyårshelgerna. Istället finns tankar på att försöka bjuda på ett par traditionella årslistor.