Jag vet inte vad det berodde på.
Det kanske var på grund av att jag hade stått ensam och försökt se o-ensam ut i halvannan timme innan Alkberg klev på scenen, i en gles teaterpublik (så gles att det var omöjligt att smälta in eller ens försöka gömma sig!) bestående av uteslutande snygga reklamare och att jag därför längtade efter något att svepas iväg av.
(Hur går det ens till som så att ett musikliv som ägnats åt att besjunga vedermödorna för en blekfet, norrbottnisk och ofta luspank gubbe enkom appellerar till en Stockholms snyggaste, mest moderiktiga PR-bolagsmellanchefer???)
(På allvar: den modemässiga medvetenheten hos den minst medvetne besökaren på fredagens Alkberg-spelning på Orionteatern var ändå högre än den mest medvetne individen i Norrland.)
Men helvete, vad jag sveptes iväg när »Tjugonde« mullrade igång.
Jag var inte längre en missanpassad, ensam stackare.
Jag var en svävigt dansande och blundande Ann Petrén, och jag förblev det i omkring en timme.
Den senaste skivan gjorde sig precis så bra som man kunnat förvänta sig, samtidigt som låtar som »Nere På Parkeringen« basgångsbankade sig in i ryggraden på ett nytt sätt. Inte ens Jan Björklund själv skulle, ens med hjälp av videoanalys i efterhand, hade lyckats höra sitt eget namn under »Dementorerna« där det kändes som att Orionteaterns varje beståndsdel vibrerade i ett enda mullrande.
 

Nånting sände och jag tog emot,
en melodi, eller en ackordföljd,
ord som vibrera i mig:
Jag är en antenn

Gå och se Mattias Alkberg framföra »Personer« om ni får chansen.