1. Arsenij Yatseniuk (NY)

Det viktigaste för en politisk ledare idag är, av medierapporteringen att döma, att vara statsmannamässig. Fatta hur dumma beslut du vill – bara du utstrålar lugn och stabilitet och samtidigt uttrycker dig väl.
Det är dock ett svårt, mångtydigt begrepp som är svårt att behärska. Och jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt fått hade grepp om begreppet »statsmannamässighet« – innan jag såg scenerna från det ukrainska parlamentet i förra veckan.
Det går inte sällan vilt till i det ukrainska parlamentet (där bara 50 av 423 ledamöter är kvinnor) och fullskaligt vevande bryter då och då ut, senast i fredags.
Det här slagsmålet var dock kanske inte hundraprocentigt förgäves, om man får uttrycka sig så; för det gav världen ett klart och tydligt praktexempel på hur man agerar statsmannamässigt.
Titta bara på hur premiärministern Arsenij Jatsenjuk hanterar den här statsmannamässigt prövande situationen, då meningsmotståndaren Oleh Barna helt sonika kliver fram och utsätter honom för…

… ett utomparlamentariskt skrevgrepp.
Titta på det behärskade lugnet, hur han alls inte paniskt klamrar sig fast, utan bara låter näven tryggt vila kvar på talarstolskarmen, hur han bibehåller sin rosbukett i näven och hur hans ansiktsuttryck är rakt igenom oförändrat.
Till och med hans sköte verkar, till och med vid fysiskt angrepp, besitta ett statsmannamässigt lugn. Som vore han en eunuck; helt oberörd av att någon greppat tag om ens Ken-släta underrede.
I tider som dessa, när det viktigaste av allt är att en statsman kan hantera ett skrevgrepp på ett värdigt sätt, så är Arsenij Jatsenjuk världens just nu kanske bästa ledare.
(Det här är nog min nya favorit-gif. Den tidigare ettan?
Den som blev aktuell när anfallaren Dieumerci Mbokani blev klar för Premier League-klubben Norwich i somras. Den på när Mbokani besökte ett nöjesfält med sin dåvarande klubb Anderlecht och bara skulle klappa om lagkamraten Steven Defour innan Fritt Fall-avfärden:

Den.)

2. Urban Hagblom (ÅT)

Som sagt: det svänger snabbt i dessa listsammanhang.
Det ska det göra. Pirkt.se har som mål att till 2018 vara Sveriges allra yvigaste medieportal.
Medan naiva nykomlingar nafsade åt sig superettanjokrarna, satt Urban Hagblom lugn i båten på väg till Amerikat; viss om en bättre GIF-framtid. En var ju oroad över att den norpade halvmiljonen skulle bakbinda honom, men icke: Hagblom fjättrade sig lös ur bojorna, tog sikte på Gustav Adolf-statyn och vrålade ut det glada budskapet till de jublande, medelpadska massorna:

En 25-ytter som under sin senaste allsvenska säsong, 2014, gjorde åtta mål och två assist väljer GIF Sundsvall när han ska vända hem från USA. Hans HBK-ytterkollega från 2014, Johan Blomberg, valde AIK när han skulle lämna Halland. Jag säger inte att Kristinn Steindorsson är av exakt Johan Blomberg-snitt, men av mina minnesbilder att döma är han då banne mig inte så långt ifrån.
Hade han valt en inom-allsvensk flytt efter 2014 (och inte mjuggsmygit iväg till Columbus Crew) tror jag att Steindorsson varit i en klart större och mer resursstark allsvensk klubb än GIF Sundsvall idag.
Den här tass-sittningen (sportchefssvenska för att sitta på tassarna och bida sin tid, medan andra går bort sig på Simon Skrabb-lån och Moses Ogbu-kontrakt) har Urban Hagblom genomfört exemplariskt.
Nu inväntar vi först och främst bara en… Maic Sema?
(Om inte Urban Hagblom redan gjort klart med Benny Mattsson så hade jag, sett till Hagbloms högform, inte blivit förvånad om han plockat in en Chelsea-sparkad José Mourinho till Giffarnas U19-lag.)

3. Serena Williams (NY)

Första kvinna på över 30 år att få motta Sports Illustrateds pris som årets idrottare.
»When I first started playing tennis, women weren’t really encouraged to play sports let alone excel in sports. So my hope by winning this award I can inspire many many more women to stand right here on this podium and accept another Sportsperson of the Year award. Yes, ladies, it can be done.«

4. »Korrespondenterna« (NY)

Inte en resurs får stå outnyttjad i dagens samhälle. Inte en plogbil får stå och vänta på (den för kommunens budget förhoppningsvis obefintliga) snön och inte en korrespondent får stå och vänta på nästa utländska skandal.
Det första är förstås Lean Production-idioti som garanterat kommer att leda till snökaos när Kung Bore väl går lös, men det andra har visat sig fungera ypperligt; nämligen att låta sina korrespondenter göra längre reportage, mellan de rappa nyhetsjobben, och samla dessa reportage under en gemensam, temabaserad flagg.
SVT hade ju kunnat sätta sina väntande utrikeskorrespondenter på att slänga ihop roliga listor till Edit.se på fritiden, men valde att låta dessa göra djuplodande reportage istället.
I och med det senaste, om vithetsnormen som får asiater att plastikoperera sig, är säsongen slut och har ni missat alla tio så har ni här fem bildande och välproducerade timmar.
(Det verkar som ett enkelt koncept, det här att låta korrespondenter göra ett program tillsammans, men minns ni hur kapitalt TV4 misslyckades när de försökte lansera en kopia??? Jag såg bara ett första avsnitt, men där hade de tolkat Korrespondenternas succékoncept som att folk ville se vad korrespondenterna hade för sig på fritiden. Det var, om jag inte missminner mig, en halvtimmes teveprogram där utrikeskorrespondenten Stefan Borg satt och sov i ett framsäte under en reportageresa.
Programmet lades ner ganska snabbt, tror jag, då allmänintresset för en sovdreglande Stefan Borg visade sig svagt.)

5. »Den dag jag blir fri« (NY)

 Vad är det här??? Kulturnyheterna???
Nej, men väl en sajt vars ängslige chefredaktör tar varje chans att betona att han läst en ny bok!!!
Och Lawen Mohtadis »Den dag jag blir fri«, om Katarina Taikons liv och kamp för romernas villkor, rekommenderas till samtliga, speciellt i dessa tider när frågan om vilka välfärdsstaten finns till för (och vilka som tvunget måste stå utanför den; endera på våra gator eller utanför våra stängda broar) anses högaktuell.
Branded Content i samarbete med Natur&Kultur: Den kostade typ bara 70 kronor också.

1. Stefan Löfven (ÅT)

Keeps on rockin’ in the ID-kontrollerande och asylrättsförsvårande pissworld.

2. Dagens Nyheter (NY)

Jag reagerade på Sundsvalls-hatet – redan i betyget. Jag menar: en tvåa på en juleskiva med Yohio??? Sedan eskalerar det snabbt och Dagens Nyheter visar än en gång upp sitt närmast äckligt Stockholmscentrerade tryne.
Men jag ska säga dig en sak, DN-recensent Nichlas Ringskog Ferrada-Noli, att om jag skulle få beskriva min hemstad i en enda mening så vore det »en magisk, märklig zon«!!!

3. Jonathan Hedström (NY)

Det är, som jag förstått det, många problemfaktorer man skulle kunna peka på inom svensk hockey för stunden.
Faktumet att i princip alla hockeyspelare som kan ta ett bakåtskär utan att snubbla till nu lämnar Sverige för KHL, NHL eller Schweiz är ett. Ett faktum som gör att publiken inte är villiga att betala de uppskruvade entrépengarna vilket i sin tur ger SHL-klubbarna mindre handlingsutrymme att betala 350 000 kronor i månaden för att leasa en Pavel Rosa-typ när det kniper inför en stundande kvalserie.
Men det finns också annan problematik med dagens hockey, en som den gamle Timrå IK-profilen Jonathan Hedström belyser.
Problematiken att inga spelare längre vrålar »fitta« efter varandra inför teve-kamerorna:

Det är vad hockeyn behöver. Fler ”klassiker” (ST-reds anm.).

4. Pirkt.se (4)

Jag började härom dagen med att försöka sammanställa den här portalens kalenderår i en årslista (här är fjolårets) och framme i april måste jag nog tyvärr konstatera att inte heller 2015 varit Pirkt.se:s år.
Redaktionsledningen brainstormmindmappar (en term ledningen fick lära sig av en pigg strategikonsult mot 60 000 kronor F-skatt på faktura) nu för fullt för att lösa upp dessa kreativa knutar inför 2016.

5. Magnus Johansson (NY)

När det gäller vissa saker tycker att man får stå vid sitt ord. Jag tycker inte att ens ord ska vara avgörande om en man ska ses som skyldig i våldtäktsfall, som Jesper »Det spelar ingen roll om man är dömd om man inte anser sig skyldig« Hussfelt verkar tycka, men jag tycker att om man har sagt att man ska sluta med en idrott så får man ta och sluta.
Magnus Johansson sa ju att han skulle sluta, i både Linköping och Tre Kronor, efter uppskattningsvis tjugoåtta säsonger i vardera lag. Han fick uppvaktning, hela uppslag i tidningarna, säkerligen en och annan gräddbakelse på pensionsdagen.
Och vad ser man, när Tre Kronor ska till att möta Ryssland i Meca Hockeyrace Cup i kväll?
Jo, Magnus Johanssons näbblika anlete i en Tre Kronor-skrud igen.
Han försöker gömma sig under pseudonymen »Johan Sundström från Frölunda« och verkar ha blåst hela Marie Lehmann-Sverige, men mig lurar han inte.