1. »Liv Strömqvist tänker på dig« (NY)

Jag säger det igen: jäklar, så bra den var.
Den lärorika, tänkvärda och samtidigt skrattframkallande essensen från Liv Strömqvists serieböcker finns där, samtidigt som Ada Berger måste gjort ett sjuhelvetes jobb med att tänka så urflippat som möjligt för att få ihop regin.
Är du under 26 kostar den bara en hundring.

2. Emil Forsberg (NY)

Sveriges just nu kanske näst bäste fotbollsspelare är en Sundsvallsprodukt som nätt och jämnt nästlade sig in som siste-man i mitt juniorlag, vårvintern 2009.
Det har tävlats i att dra den bästa Emil Forsberg-historien, dagarna efter hemmasuccén mot Danmark. Expressen och Aftonbladet skakade båda en upp-och-ner-vänd Leif »Lill-Foppa« i anklarna för att få citat (den så kallade ankelskaken), samtidigt som Sundsvalls Tidning åter igen – för vilken gång i ordningen? – vevade ut historien bakom landslagssuccén; den om att »Mini-Foppa« var en hårsmån ifrån att satsa på innebandyn i 17-årsåldern, när han inte höll på att komma med i Giffarnas talanggäng i division 3.
Pirkt.se har förstås mer unika ingångar än så.
Visst: jag spelade i samma lag som honom när han lyftes upp i a-laget efter två mål bakom Kubens målvakt »Sparris«. Slurp, bara; rakt upp, som om Sören Åkeby suttit och rattat en sån nöjesfälts-kran som rotar sig ner bland gosedjuren och rycker upp det den lyckas knipa om. Och året därpå snurrade Emil, som tagit omkring tusen utvecklingssteg på det året, mig yr på var och varannan träning i a-laget.
Men tro inte att Pirkt.se:s Forsbergska kontaktnät begränsar sig till gamla trötta 2010-anekdoter.
Nej: så sent som för en månad sedan ska min far ha delat ett större parti älgkött med – håll i er nu – Leif Forsberg!!!
(Alla norrländska män över 50 med någon form av självaktning har, som jag förstått det, en »älggubbe«.)
Jag må ha suttit på bänken i något tiotal matcher för klubben i Superettan, men jag har då aldrig känt mig närmre GIF Sundsvalls allra innersta kärna än när min far berättade den köttiga anekdoten för mig.
Det går inte att utesluta att älgstekar från min far och Leifs gemensamma älgköttsdistributör letat sig ner till Leipzig och fått »Mini-Foppa« att hitta danskdödarform.

3. Erik Hamrén (NY)

Han hade rätt, hela tiden.
Mål förändrar faktiskt matcher.

4. Kaninvälfärdsföreningen (NY)

I onsdagens Nyhetsmorgon fanns representanter från den nystartade Kaninvälfärdsföreningen på plats, för att berätta om att de nu tagit identitetspolitiken till en helt ny nivå.
Den nya föreningen representerar inte bara kaniner (nej, det fanns redan föreningar som håller upp det breda paraplyet) – utan den specifika grupp kaniner som inte tävlar i utställningar eller hopptävlingar. Vanliga stugsittar-kaniner, alltså.
Änt-lig-en.
Som gammal innehavare av en stugsittarkanin förväntar jag mig att denna nya tankesmedja sätter ner foten för den ofta lättvindiga kaninhanteringen i Sverige.
Aldrig mer ska ett barn behöva växa upp och se sin vädur föräta sig på torkade äppelskivlingar så till den milda grad att den blir tyngre än en genomsnittlig tioårig pojke och därför omöjlig att hålla i famnen. Aldrig mer ska samma överviktiga kanins utomhusbur en natt bara vara uppsliten och tömd. Aldrig mer ska ett barn behöva nöja sig med att ryktesvägen få höra att »någon hade sett en räv med ett stort trettiokilos byte i käften«. Aldrig mer ska ett barn behöva titta på sin ömma moder och Larry David-stirra ner henne i ett försök att få reda på ifall hon vore kapabel nog att svarta-börsen-sälja ens gigantiska vädur som kaninstek.
Det här är förstås bara scenarion, tagna ur luften, men jag vill ändå hävda att det kan finnas empiriska belägg för att ett dylikt kanin-drama i uppväxten kan emotionellt hämma en ung man ända upp i, säg, 25-årsåldern.

5. Erik Lundin (NY)

Det här är banne mig ingen musikblogg (så sent som härom morgonen försökte jag förgäves tyda vad Fredrik Strage kan ha sagt att ett nytt band hette i Nyhetsmorgon*), men jag kan inte undgå att slänga in Erik Lundins EP »Suedi« på en femteplats.
Jag måste erkänna att jag inte trodde att Annie Lööf skulle utgöra bas för svensk hiphops bästa låt 2015.
*= Strages band hette förvisso, typ, Rural Juror.

1. Expressen (NY)

Det finns löpsedlar som antagligen kommer att gå till den printburna historien, och så finns det Expressens löpsedlar anno 2015. Inte ens vid den allra största av nyhetshändelser, de gånger då tiden står stilla och då man faktiskt bryr sig om att titta på en kvällstidningsetta morgonen därpå, kan Expressen frångå sitt nya koncept; att använda sin papperstidning som en plattform för att skyffla över folk till sin supersatsande live-tv.

»Minns du ›Vem? Varför?‹-löpet efter elfte september?«, kommer någon kanske fråga om femton år.
Men då kommer de få svar på tal, ska ni se.
»Den var ju ingenting jämfört med Expressens ikoniska IRL-hyperlänkar till sin liveteve! Helvete vad före sin tid de var, Expressen.«
Jag har stört mig på det här fenomenet i ett halvårs tid nu, då jag dag ut och dag in fått dessa IRL-hyperlänkar kastade i plytet på den dagliga lunchläsningen. Vi pratar om hela uppslag i tidningen, nästan varje dag, som är vigda åt en pixlig skärmdumps-bonanza från live-teve som ofta… som jag förstått det, redan har varit? Typ: det här missade ni på live-teven igår, era jävla tröttnäbbar som fortfarande köper papperstidningen.
Så här såg det ut i tisdags, när Sverige skulle möta Danmark, i papperstidningen:


Det fina var att om man klickade på de små skärmdumparna två gånger med pekfingret så kopplades man upp till det faktiska webb-tv-klippet.
(Nej.)
Strax före åtta igår så började jag – som blivit närmast apatiskt avtrubbad inför Hamréns landslag – känna att »fan, det ska bli kul med match ändå«. Ni vet: det började pirra till lite, man började så smått känna sig sugen på match.
Vid det läget hade Expressen live-sänt förhands-tv inför matchen i tio timmar.
Tio. Tio timmar. Det är svårt att ta in hur lång tid det faktiskt är i tv-sammanhang. Den lättaste förklaringen är nog att man på tio timmar live-sänd förhands-teve tvingas ägna minst en åt att, inför kameror, spela in en podcast (13.00–14.00: Mats Olsson och Patrick Ekwall spelar in »Pådden« inför uppställda kameror).
Jag trodde faktiskt att Expressens supersatsning på sin tv-redaktion (de anställde typ alla i Stockholmsområdet som någonsin tryckt in en Rec-knapp på en bandspelare) skulle innebära någonting nydanande och större – inte bara samma sak fast mycket, mycket längre.

2. Tommie Hansson (NY)

Förlåt; men han utstrålar så otroligt lite basket, Sundsvall Dragons tränare Tommie Hansson.
Jag har haft svårt att förbise det sedan han tog över tränarsysslan efter den svengelskt »momentum«-tjatande Peter Öqvist.
Och nu i veckan blev det här citatet, efter en tung förlust, droppen som fick bägaren att rinna över:

Det blir inte vitare än så här. Det blir inte mindre basket än så här, Tommie. Det här förstärker bilden av att Hansson är en man som väljer bort »NBA League Pass«-abonnemanget för att teve-kvällarna är fulla av »massa annat bra« som »Doobidoo och Bron«.
Skulle Andreas Alm i sitt mångkulturella, flerspråkiga AIK-omklädningsrum i ett passionerat halvtidssnack utbrista att »för helvete, grabbar, vi spelar ju Kjell & Kompany-fotboll där ute«???
Icke!!!

3. Johan Mjällby (NY)

Han kanske är off-limits att skämta om, efter att familjeskäl fått honom att lämna sin post som assisterande tränare i Bolton, men… det är svårt att undgå en kasslerlista om man dyker upp så här till tv-sändningen inför hemmamatchen mot Danmark:

4. Svenskt Näringsliv (NY)

Nyheten att Svenskt Näringsliv skyfflat miljontals kronor över högermänniskor som sagt sig »kunna göra roliga memes« är så otroligt rolig och sorglig på samma gång.
Vi såg förvisso inte minst efter Danmarks-matchen hur viktigt det är att vara starka på meme-fronten (till och med Glenn Strömbergs bortglömda spelsajt Gurufans lyckades skicka iväg en like-raket!), men att strössla nästan en miljon kronor över ett gäng »sociala medier-experter« för att få fram dylikt virala succéer verkar något överilat:

Jag läste retorik tillsammans med Fria Moderata Studentförbundets (dåvarande? nuvarande?) ordförande förra hösten – helt utan att veta att hon redan var ett retoriskt geni.
Det måste man nog nämligen vara ifall man kan kräma ur 135 000 kronor för 17 Facebook-inlägg, vilket hennes förening ska ha gjort.

5. Nationalekonomi A (NY)

Jag är tillsammans med en mycket klok tjej, som besitter förmågan att tänka kritiskt.
Och tur är väl det, annars hade jag fått hem henne så här från en genomsnittlig föreläsning i nationalekonomi:

Hon hade varit blåare än en smurf!!!
Föreläsare står tydligen och vevar om att ingångslönerna måste pressas nedåt och om att fackföreningar är »ett djävulens påfund«.
Jag när långt gångna tankar på att själv skola om mig till gymnasielärare. Var och varannan dag kommer jag hem till en flickvän som faktiskt lärt sig någonting intressant under dagen, som känner sig klokare än dagen innan!, och det verkar eftersträvansvärt. Men den obligatoriska kursen i nationalekonomi skrämmer. Jag har inte samma motståndskraft som Tilde; jag kommer falla offer för Ayn Rand-propagandan och den här en gång ståndaktiga portalen kommer antagligen sakta men säkert förvandlas till ett led i en Timbro-sponsrad meme-kampanj för Alliansen.
Och till skillnad från Tilde så passar jag heller inte som ett av ansiktena utåt för Blue Man Group: