Jag kände alltid att min främsta egenskap som seniorfotbollsspelare (efter några fina pre-pubertala år som snurrfintsvirtous på Medskogsbrons innermittfält) var min beslutsförmåga. I brist på reella egenskaper försökte jag nyttja mina tusentals sofftimmar av fotbollstittande och helt sonika ta rätt beslut. Stå rätt, välja rätt och i möjligaste mån undvika att hamna i missgynnsamma situationer.
Det var ofta tämligen habilt. Jag var en tämligen habil fotbollsspelare. Mina ofta kloka, sunda beslut skapade sällan några rubriker. Så kloka var inte besluten, mer sossigt trygga och funktionella.
Fara? Felvänd? Rensa till inkast. Pressad som siste-man? Färdballad mot forwardsskalle.
Det gick ofta obemärkt, lugnt och tryggt förbi. Det var sällan några exceptionella beslut; sällan jag lyckades med något mer än aktioner som var bra för laget, där och då.
Inga geniala tankar, oftast: mest någorlunda kloka.
Men en enda gång, i hela min fotbollskarriär, lyckades jag – i en och samma pressade, stressade situation – lyfta blicken och stå för ett långsiktigt, strategiskt och – ja, nu när historien givit mig rätt – genialt beslut.
 
Det var den 24 oktober 2010. En kulen lördagseftermiddag i Östersund, Jämtland. Det stod 1–1 mellan ett Östersunds FK i desperat sista-chansen-behov av en trepoängare och ett lojt men spelskickligt Vasalunds IF.
Och det kom, mina vänner, ett inlägg från vänster.
Vasalunds inhoppare Albert Krasniqi hade, på förlust och förlust, skickat in ett menlöst inlägg mot ingen alls. Där stod jag, den kloke, trygge och habile Erik Löfgren, och väntade – med ett par meter tillgodo närmste motståndare. Ett menlöst inlägg såg ut att mötas av en lika menlös undansparkning, om jag bara låtit mina lugna, sansade sosse-impulser styra.
Men den här gången, under just dessa två sekunder då Krasniqis inlägg ven genom luften, vidgades min horisont. Jag hann tänka vidare, bredare – och klarare.
»Vad är det här för ett lynnigt hopplock till spelartrupp vi försöker kämpa kvar i den här serien?«, hann jag tänka. »Det är ju femte året i rad de försöker klamra sig kvar med en desperat räddningsaktion i slutomgången«, tänkte jag vidare. Tankarna formligen forsade fram i mitt vanligtvis så rationella fotbollslynne; tankar jag dittills hållit inne i mig, som inuti en tryckkokare, under min lånehöst i fotbolls-Jämtland:
»Den engelske tränarens enda svar på allt är ju att byta in sig själv!«
»Kindberg betalar femsiffriga belopp i månaden till spelare från brittiska publigor! Hans övertro till baltiska pojklandskampsmeriter vet inga gränser! Profilvärvningen Alexander Gramovitj är ju en division två-mittfältare!«
»Det finns inga tydliga mål med verksamheten, annat än att klara division ett-livhanken!«
(På ett rent individuellt plan kanske tanken att »nästa år lär Giffarna vilja låna ut mig igen; det blir ännu ett år på Pensionat Björnen!!!« flimrade förbi.)
»Den här klubben behöver en omstart«, tänkte jag. Tanken loopade runt i huvudet.
»En omstart… omstart, omstart…«
Jag lyfte blicken, bort från nuet och den kloka, trygga rensningen till inkastet och lyfte blicken mot horisonten, mot framtiden, mot den kortsida som var tyst och division ett-öde men som – via en omstart – skulle kunna fyllas av allsvensk stoj och gamman.
Och så nickade jag till.

 
Det blev en jobbig lördagseftermiddag (så tyst har ingenting tidigare eller efteråt varit, som den Jämtkraft Arena-läktaren under nätrasslet). Det blev ett jobbigt återvändande till Pensionat Björnen, en jobbig kväll, en jobbig höst och ett jobbigt vinteruppehåll.
En jobbig relation till hemåtnickar, en ytterligare infektion på relationen mellan surjämtar och klyktattare, en begynnande fnurra på den jamtsk-medelpadska fotbollstråden som fram till den där pannlobsträffen varit så friktionsfri och fungerande.
Det är fortfarande fysiskt jobbigt att se det här klippet, som SVT Jämtland påminde världen om i dagarna (som en – inte oförtjänt – konkretisering av allt som gick snett 2010). Det är som att jag fortfarande kan höra hur tyst det blev när jag tittade upp mot läktarna. Inga kan, enligt min egen empiri, bli så besviket tysta som jämtar som pälsat på sig för oktoberfotboll helt i onödan.
 
Tiden skulle ge mitt beslut att nicka hem bollen rätt (även om det än idag framgår väldigt dåligt att videoklippet; beslutet ser fortfarande lika dråpligt debilt ut).
Östersunds FK behövde uppenbarligen en omstart. Istället för att fortsätta balansera på knivseggen i ettan fick de göra en omstart i division två.
Östersunds FK behövde inga osedda lettiska pojklandslagsmittfältare eller brittiska publigeanfallare. De behövde kanske framför allt inga pendlande helggynnare från GIF Sundsvall.
(Jag förstår hur de kan ha trott sig behöva det, för de tidigare GIF-ynglingar som lånats ut – Robin Bergman och Kristian Ek, bland andra – hade ju skött sig bra*.
*= Inte nickat ner klubben i ett avgrundsdjup.)
De behövde, kan vi konstatera så här fem år senare, en hemnick.
Jag hade en kollega från Sportbladet på plats när de gick upp via 1–1 mot Syrianska. Medan han intervjuade Bobo Sollander berättade min kollega – låt oss kalla honom Ber Pohman – att han jobbat tillsammans med »din gamle lagkamrat Erik Löfgren«. Bobbo ska ha skinit upp.
»Känner du Erik?«, frågade Bobbo. »Det var han som började vår resa med sitt mål. Hälsa honom tack.«
(Nu vill jag inte ha ett tack, per se: men om någon kunde plocka ner de mest synligt hängande piltavlorna med mitt ansikte på inne på sportbaren Le Sport så vore jag tacksam. Den där Sol Campbell-upphängda dockan som fästs utanför Pensionat Björnens reception gynnar heller ingen.)
 
PS. Man är sällan ensamt ansvarig för ett självmål. Sedan den olycksaliga oktobereftermiddagen 2010 har Pirkt.se-koncernens redaktion slitits i tu av skuldfrågan som omgärdar hemåtnicken. Det är ju inte bara Erik Löfgrens panna som är verksam i situationen, menar vissa (Erik Löfgren).
Svara gärna på nedanstående fråga för att för en gång för alla bringa klarhet i frågan:
[socialpoll id=”2305168″]