För två år sedan bodde fotbollsstjärnan David James på de svåråtkomliga isländska Västmannaöarna, två timmars bilfärd och en halvtimmesfärja från civilisationen (som på Island heter Reykjavik och enkom Reykjavik). Den 57-faldige engelske landslagsmålvakten hade beslutat sig för att bli förstemålvakt och assisterande tränare i det lokala högstaligalaget IBV Vestmannaeyjar, tränat av hans gamle Portsmouth-lagkamrat Hermann Hreidarsson. Den dåvarande 42-åringen som bara tre år tidigare varit engelsk förstamålvakt i fotbolls-VM sökte lugnet, sinnesfriden, en väg in på en begynnande tränarbana och (skulle det visa sig i efterhand, då David James gick i personlig konkurs) kanske också en flyktväg från efterhängsna fogdars kravbrev.
Och det kan näppeligen finnas många bättre ställen att gömma sig på än på denna vulkanö någon sjömil* från den obebott karga isländska kusten.
*= Obs: lynnig avståndsbedömning som bara skrivs ut på grund av hur finheten i ordet ”sjömil”. Man behöver inte vara en ung man som mjuggdrömt om att ta halvårsvärvning som matros för att vilja bända in sjömil i skriven form när tillfälle ges, men det skadar ju inte.
 
Vi bodde på ett litet olåst gästhus med tillhörande ö-uppväxt tant som berättade allt och lite till om öns historia och faciliteter. »Har ni tid att äta lunch? Nähä. Då har vi de här, de här och de här lunchställena«, sade hon och bläddrade ivrigt i sin hemmagjorda pärm. Men om man sållade ut guldkornen bland hennes vida kornskyffling så hade man sig en heldag.
Det rekommenderades en vulkanvandring, upp på den tidigare eldspruta som ödelade stora delar av stan för lite drygt fyrtio år sedan, men som också – om man väljer att se det så positivt som bara orienterare, friidrottare eller simmare kan göra – gav ön ytterligare några hundra meters vulkanstenig kustbredd.
(Samtliga fyranåntingtusen invånare fick vid det plötsliga vulkanutbrottet på-uppstuds-evakueras och inkvarteras i Reykjavik i ett halvår! Ett halvår!!!)
 
Vi tog henne på orden; tänkte lägga den timme det skulle ta till toppen på en frisk och krispig klättring. Sedan vandrade vi, från vårt lilla gästhus på höjden, nedåt. Sedan i sidled. Sedan uppåt. Sedan sidled. Sedan – som för att kompensera – upp över en mycket brant kulle. Sedan, väl nere på andra sidan jättekullen efter ett par kilometers vandring, var vi äntligen där tant sagt till oss att börja vår vandring; något hundratal meter från vårt startplats.
Timmen var förbrukat; det var dags att klättra. Den ordinarie stigen som snurrade sig runt, runt berget valdes bort till förmån för ett spontant, nätt och jämnt upptrampat spår i den svarta vulkansanden. Till råga på allt letade sig lagret med dimma, som legat som ett litet svävande lock över ön, nedåt och lade sig som en grå hinna för ögonen. Det blev helt grått; som om Ulf Brunnberg klippt lugg och fått den ner över nästippen.
Och där skulle vi bestämt upp – ledda av min födelsedagsfirande syster som gick med den bestämdhet som bara en födelsedag kan skänka årsfyllaren – och balansera på den smala toppavsatsen med oförlåtande stup lurandes bakom var och varannan grå kubikmeter.
Jag säger som gemene Sportbladet-läsare som får sina ögongipor fuktade av en längre Erik Niva-text: »nu var det svårt att vara man!!!«.
(En man ska i dessa lägen med fast hand leda sin tropp från all eventuell fara, det är sedan gammalt. En man ska, om man får tro kvällstidningarnas kommentarsfält, heller inte gråta.)
 
Vi kom till slut både upp och ner. Men av bilderna, de som skulle blicka ut över den lilla fiskebyn från ovan, blev det intet.

Vad få vet, knappt ens de som uppdaterat den här portalen sedan begynnelsen (huskatter, mödrar, missledda baltiska köpmän), är att prototypen för Svampbob Fyrkant är byggd kring mitt käkparti.
Det är det mest fyrkantiga anlete som fångats på bild sedan någon Svenska Fotbollsförbundet-utsänd fotograf sa »cheese« och Trelleborgs högerback Dennis Melander sken upp, vårvintern 2004:

(Om jag hade kunnat avsäga mig min referensbank – som till lite för stor del består av allsvenska spelarporträtt från tidigt 00-tal – så hade jag gjort det utan att blinka.)
 
Dagen därpå skulle man ta sig tillbaka till fastlandet. Det var lättare sagt än gjort.
Gästhustanten – det närmaste en tillförlitlig väderapp vi kom – hade larmat om storm dagen innan och storm skulle det minsann bli. Medan tant gräddade på oss frukostvåfflor och serverade kaffe började vinden så sakteliga pina på. Tant lugnade oss med att om färjan inte skulle kunna ta oss in till vår hamn (där vi lämnat vår Suzuki) så skulle färjebolaget bistå med bilskjuts från den andra, mer lättillgängliga hamnen.
Döm då av vår förvåning när vi vid påstigning av färjan möts av en näsvis mårdhund (inte en faktisk mårdhund utan en mårdhundslik människa, vilket i de flesta fall är värre) som bestämt hävdar att det inte blir någon skjuts emellan ifall färjan skulle behöva lägga till i den andra hamnen. Då får vi gott hyra oss en ny hyrbil och köra den drygt timslånga sträckan mellan de två hamnarna, tycker mårdhunden.
Vi brusar upp, det blir lite höjda röster, men efter halvannan kvarts diskussion står mårdhunden där med trumf på näven och vi tvingas, i brist på alternativ, lomma på färjan och bara hoppas på att vädrets makter släpper oss igenom till rätt hamn; allt medan mårdhunden ser på med ett illa dolt ondskeleende.
 
Saker man vill göra innan man går på en stormbesudlad trålare: ringa sina föräldrar, säga till människor man älskar att man »typ gillar« dom och radera sin bloggportal för att rädda sitt eftermäle.
Saker man inte vill göra: bittert passera mjuggleende mårdhund.
 

Sjön var arg den dagen, mina vänner.
Som en gammal man som försöker skicka tillbaka soppa på ett fik.
 

Helvete, vad det gungade.

Min syster är en världsvan ung kvinna. När det pirrar till i magen på mig varje gång jag susar förbi skylten till Stöde – som en signal för att »nu blir det äventyr!!!« – så har min syster åkt runt i såväl Asien som Oceanien. Men även hon var darrig och sneglade oroligt över fönsterkanten mot vilken vågorna slog.
Vi kom till slut över, till rätt hamn, men det kändes som att det var med nöd och näppe. Mårdhunden klappade om mig på det osköna sätt som bara en gravt sarkastisk mårdhund kan klappa om en. »Vi kom fram, va?«, hånlog han med sitt mårdlikt snofsiga nos.
(Har det någonsin hänt att en mårdhundslik människa överraskat positivt och inte varit irriterande? Hur kan de ens se sig själva i spegeln om morgonarna, dessa mårdhundslika män, väl medvetna om att de obönhörligen måste ge sig ut och bjuda världen på drygdumma rackartyg? Ja, jag skriver män, ty det är en patriarkal mårdhundsstruktur jag talar om.)
 
Det var någonting jag skulle komma till.
Just det.
IBV Vestmannaeyjar har statistiken 4-3-3 på hemmaplan under årets ligasäsong. Det är för svaga papper. Det är inte bara den längsta bortaresan i den isländska högstaligan (den enda som är längre än en timme från Reykjavik); det är en grönjävligt gungig och farlig en.